”Det gick åt helvete efter 1980.” 

I den nyutkomna essän Vad hade Erlander gjort? (Verbal förlag/Katalys) sammanfattar Daniel Suhonen essensen i den vänstersocialdemokratiska rörelse där han själv intar en chefsideologposition. En bättre värld har gått förlorad och vi har under de senaste fyrtio åren genomlidit en utveckling som gjort samhället mindre jämlikt och därmed också definitionsmässigt sämre. Det har helt enkelt gått åt helvete.

För den som har egna minnen från det Sverige som Suhonen och hans kamrater ständigt idealiserar (eller för den som helt enkelt tittar något närmare på ekonomiska, sociala och politiska förhållanden) är det lätt att avfärda denna besatthet av en gäckande gyllene epok. Suhonen har vid upprepade tillfällen blivit bemött med allehanda fakta som visar att 1980 är mer dystopi än utopi. 

Suhonen har vid upprepade tillfällen blivit bemött med allehanda fakta som visar att 1980 är mer dystopi än utopi. 

För i verkligheten var 1970- och 1980-talet en enda utdragen ekonomisk kris, där svensk konkurrenskraft urholkades, reallöneutvecklingen var närmast obefintlig och sysselsättning i privat sektor låg still under decennier. Det som på allvar gör att människor långsiktigt får det bättre, ekonomisk tillväxt och produktivitetsutveckling, avstannade.

Sverige var inte ensamt om ekonomiska problem under dessa decennier. Världsekonomin var i omvandling och konkurrenstrycket inom vissa branscher ökade snabbt genom billigare produktion i nyindustrialiserade länder. Till det kunde läggas externa chocker genom två oljekriser. Men Sverige hanterade utvecklingen sällsynt illa. 

Den offentliga sektorn byggdes ut och skattetrycket ökade kraftigt. Statens roll i ekonomin utvidgades dramatiskt. Först offensivt med sjösättandet av den aktiva industripolitiken i slutet av 1960-talet, med den fantasifulla ambitionen att staten skulle vara pådrivande för innovation och produktivitetsutveckling.

Därefter i växande takt defensivt med regeringen i rollen som akutmottagning för hela branscher. Politiker och berörda företag försökte ersätta nödvändig strukturomvandling med önsketänkande eller tro på mirakel. 190 miljarder av skattebetalarnas pengar (i dagens penningvärde) brändes för att hålla enbart den svenska varvssektorn under armarna. Som nationalekonomen Ingemar Ståhl konstaterade: ”Eliten av svensk verkstadsindustris arbetare tillbringar dagarna med att (…) förstöra järnplåt med skattebetalarbidrag.” 

Till det kom tekoindustrin, stålet, gruvorna etc. 

En ideologiskt självmedveten fackföreningsrörelse drev en sömngångarartad socialdemokratisk partiledning till att förespråka fackligt kontrollerade statliga löntagarfonder. Om de hade förverkligats hade Sverige omformats från en västerländsk marknadsekonomi till en ekonomisk ordning som närmast kan beskrivas som jugoslavisk. 

I en svindlande passage i Thage G. Petersons hagiografi över Olof Palme hävdar Peterson – uppenbart aningslös inför vad han faktiskt skriver – att: ”Redan från första början insåg han [Palme] att löntagarfonderna inte hörde hemma i Sverige. Ja, inte i något annat demokratiskt samhälle heller.” Det politiska 1970-talet i ett nötskal: Landets största parti går till val på en politik som partiledaren inte anser höra hemma i ett demokratiskt samhälle. Och han gör det tre gånger! För att sedan förverkliga denna politik, om än i kraftigt nedtonad variant.

Den svenska arbetsmarknadsmodell som rått sedan slutet av 1930-talet övergavs i hög grad och politiken flyttade genom de så kallade Åmanlagarna fram positionerna. Där parternas självbestämmande tidigare hade rått, dikterades utvecklingen efter politiska önskemål. LO var först emot detta brott med den svenska modellen, för att sedan bli entusiastiskt för. Det som tidigare behövde förhandlas med en motpart kunde betydligt enklare beställas av det parti man finansierade. Ju längre sjuttiotalet led gick LO från en facklig till en politisk organisation.

Ju längre sjuttiotalet led gick LO från en facklig till en politisk organisation.

Kostnaderna för näringslivet skenade. Enligt Assar Lindbecks memoarer ökade lönekostnaderna för näringslivet med 58 procent på tre år 1974–1976. Massiva skattehöjningar (arbetsgivaravgifter) och löneökningar eroderade konkurrenskraften och drev oss in i en devalveringscirkel där strukturproblemen bet sig allt djupare fast. 

Just 1980 kastade Sverige in i en i hög grad politisk arbetsmarknadskonflikt som förlamade det svenska samhället och hotade grundläggande samhällsfunktioner. Den dåvarande borgerliga regeringen tvingades vädja till näringslivet att vika sig och anta medlarnas bud. 

Den tredje vägens politik – som Socialdemokraterna utvecklade i opposition efter valförlusten 1979 och implementerade efter valsegern 1982 – var en omprövning, men i grunden cementerades strukturella problem i ekonomin. Bland annat genom den gigantiska devalveringen 1982.

Dopad av en svag krona gick exportindustrin som tåget, men bakom devalveringen fortsatte problemen. Den svaga produktivitetsutvecklingen och djupa obalanser på inte minst arbetsmarknaden (med stor sjukfrånvaro i ett system som gav 90 procent av lönen från första sjukdagen) gjorde oss hela tiden relativt fattigare. Från att 1970 ha varit världens tredje rikaste land föll vi under ett kvartsekel som en sten genom välståndsligan. 

Läs också:

Ett monument över svensk hybris

Jan Jörnmark

Med 100 000 i förlust på varje bil

Jan Jörnmark

1990 tog det bokstavligen stopp. I februari föll regeringen Carlsson på ett ”stoppaket”, som genom drakoniska regleringar av priser, löner och aktieutdelningar, samt strejkförbud, skulle försöka dämma upp den kris som skulle bryta ut med full kraft något år senare. 

Det långa historiens korta mening är att det helt enkelt hade gått åt helvete 1980. Och att det skulle fortsätta att gå åt helvete några år till. 

Det var först efter ett omfattande reformarbete under ett drygt decennium från mitten av 1980-talet – under både socialdemokratiska och borgerliga regeringar – som svensk ekonomi började fungera på ett sätt som skapade riktiga jobb och växande reallöner. Stora vinnare på denna utveckling har varit de som har haft ett jobb att gå till. En svensk industriarbetare har i dag ekonomiska förutsättningar som ligger långt över vad chefstjänstemän hade för fyrtio år sedan.

En svensk industriarbetare har i dag ekonomiska förutsättningar som ligger långt över vad chefstjänstemän hade för fyrtio år sedan.

Den som sparat pengar under ett yrkesliv och dessutom ägt sin bostad har på en normal industriarbetarlön kunnat skapa sig en hygglig ekonomisk reserv för ålderdomen. Den sociala kraften i uthållig hygglig ekonomisk tillväxt och årligen växande reallöner är uppenbar. Den som gör anspråk på att representera ”arbetarklassen” borde känna entusiasm inför detta. Suhonen verkar mest bekymrad över att det förlett människor att överge sitt sanna klassintresse.

Myten om ”1980” har helt enkelt mycket lite att göra med den verklighet som rådde då, eller med Sveriges ekonomiska och sociala problem i dag. Som all nostalgi mår den inte bra av alltför närgången granskning.

Men att han har fel om historien gör inte Daniel Suhonens ointressant. Han angriper sitt ämne med entusiasm och öppet visir. Hans syn på politiken handlar om något mer och han är inte sällan originell i sina funderingar. Det gäller även i Vad hade Erlander gjort?. 

Daniel Suhonen har som vanligt blicken riktad bakåt och nyckeln till framtiden finner han nu i den syn på politik som Tage Erlander utvecklade under 1950- och 1960-talen. Helvetet efter 1980 kontrasteras mot årtiondena dessförinnan. Det är möjligen inget paradis, men det är ett samhälle fyllt av politiskt självförtroende och av en socialdemokrati som bär detta självförtroende. Erlander är arbetarrörelsens största ”vinnarskalle”.

För Suhonen handlar det om både ideologi och strategi, både om politik och taktik. Hyllningen till reformismen och den stegvisa samhällsutvecklingen är lätt att känna sympati för. Suhonen beskriver sig själv som radikal och där finns en uppenbar låga kopplad till det han själv beskriver som klassmedvetenhet. Det är något annat än den frasradikalism som präglat mycket av svensk vänster under lång tid. 

Samhällsutvecklingen ska ske stegvis, den kommer definitionsmässigt vara sökande, men den måste framförallt ledas av en klassmedveten socialdemokrati som vet vart den vill. Kombinationen av reformistisk ödmjukhet och doktrinär övertygelse i sak skulle kunna vara förvirrande, men man fattar vad han menar. Bara det ger honom en särställning i dagens svenska vänster. 

För Suhonen handlar politik om klass. Det är den ursprungliga identitetspolitiken, men den bottnar i ekonomiska och sociala förhållanden – inte i ras, kön eller sexuell läggning. Vad hade Erlander gjort? handlar helt enkelt bara om ekonomi och makt. Eller – mer exakt – om ”reformer” och fördelning.

Erlander är ett verktyg i Suhonens hand. 

Eftersom Suhonen vill använda en historisk person – vars politiska gärning avslutades för över ett halvsekel sedan – i en dagsaktuell debatt blir framställningen med nödvändighet selektiv. Erlander är ett verktyg i Suhonens hand. 

Några saker faller uppenbart bort. Inte minst sådant som skulle komplicera framställningen. Suhonen ger exempelvis ingen beskrivning av hur Socialdemokraterna kommer in i 1950-talet (lika lite som han beskriver hur man kom in i 1980-talet). 

När Erlander blev statsminister – efter att företrädaren plötsligt segnat ner och dött på en spårvagnshållplats i Ålsten – stod Socialdemokraterna inför en avgörande ideologisk strid som man skulle förlora. Näringslivet mobiliserade, Folkpartiledaren Bertil Ohlin gjorde stora framsteg i väljarkåren och 1948 års val höll på att kosta den nye statsministern makten. 

De mest radikala idéer som dväljts i det socialdemokratiska efterkrigsprogrammet övergavs och arkitekten Ernst Wigforss lämnade scenen. Politiska idéer om förstatligande av strategiska branscher och den konfiskatoriska kvarlåtenskapsskatten övergavs. Precis som i slutet av 1920-talet och i slutet av 1970-talet, fick Socialdemokraterna erfara att radikal socialism inte är en vinnarfråga bland väljarna. 

Erlander kunde regera vidare med blotta förskräckelsen, men socialiseringsplanerna lades på is och Sverige gick in en två decennier lång period som präglades av stegvisa reformer och en i grunden marknads- och exportdriven ekonomisk tillväxt. Det som Bertil Ohlin beskrev som ”Harpsundsdemokratin” – där näringslivet, fackliga organisationer och andra särintressen gjorde upp med statsministern över groggar och cigarrer ute på det sörmländska statsministerresidenset – minskade konfliktnivån i samhället, samtidigt som centrala socialdemokratiska reformer genomfördes. 

***

Suhonen finner i Tage Erlander inspirationen till att bygga en allians fotad i det som Erlander kallade för ”De stigande förväntningarnas missnöje”. Erlanders tes var att människorna – i takt med att politiken vidgade deras frihet och möjligheter – skulle ställa allt större krav på politikens leveransförmåga. När väl det existentiella hotet från skriande fattigdom var avvärjt var det dags för inkomstbortfall, ökad semester, ATP, utbyggd offentlig service och så vidare. Politikens framgång antogs skapa en efterfrågan på ytterligare politik. 

Det som skulle kunna uppfattas som ett problem, är tvärtom den reformistiska socialdemokratins största fördel. De egna reformerna ger mersmak hos medborgarna som vid valurnorna röstar för fortsatt maktinnehav och ytterligare reformer. Förväntningar ska inte manageras, de ska uppmuntras.

En tolkning av detta är att Erlander redan under 1950-talet sådde fröet för den utveckling som just runt 1980 hade kört i väggen. Där Suhonen ser en politisk vilja ta slut, ser vi andra förmågan ta slut. 

Att det som händer under 1970-talet har sin upprinnelse i den allt mer radikaliserade socialdemokrati som formas under slutet av 1960-talet. De stigande förväntningarnas missnöje är den tryckkokare som Tage Erlander lämnar över till Olof Palme. Som eldar på än mer.

Det är då idén om den aktiva industripolitiken föds. Det är då Åmanutredningarna och brottet med den svenska modellen sätts igång. Det är då den så kallade Låginkomstutredningen lägger fram sina resultat som inte alls visar att fattigdomen har försvunnit efter ett snart fyrtioårigt socialdemokratiskt maktinnehav. 

Politiken drabbas av hybris. Ekonomin av en tilltagande förkalkning.

Socialdemokraterna och dess nye ledare är otåliga. Reformtakten måste ökas. Politiken drabbas av hybris. Ekonomin av en tilltagande förkalkning. Medborgarna av ett allt mer kvävande förmyndarskap. 

Suhonen skulle naturligtvis avvisa en sådan historieskrivning som politiskt färgad. Han går inte genom politiken i någon större detalj, men hans stora problem är inte vad man gjorde före 1980, utan att man slutade att göra det. 

Daniel Suhonens maktstrategi handlar om att sluta en allians mellan dem som inte arbetar och den breda svenska medelklassen. Som alla antas förenas i ett intresse av en stor och högkvalitativ offentlig sektor. Det är välfärdsstaten som är det gemensamma projektet, eller som Olof Palme ska ha sagt ”det är egoismen som är kittet som håller systemet samman.” 

Förmågan att bygga en egen trygghet på sparande, egen kompetens och omställningsförmåga är en illusion. ”Fernissan av trygghet är tunn i våra liv. Vi är många som bara är en skilsmässa, psykos eller räntehöjning från parkbänken.”, hävdar Suhonen.  

Suhonens allians ställs mot den maktanalys som han menar präglade Fredrik Reinfeldts framgångsrika regeringsbygge kring ”arbetslinjen” och som utvecklade en allians ”uppifrån och ner”, där ”överklassens” intressen förenades med den medel- och arbetarklass som har ett arbete. Kanske är det för att denna falska allians (i Suhonens värld är det bara en liten elit ”som i ekonomiska termer möjligtvis tjänar på högerpolitik.”) var så framgångsrik som arbetet och arbetslinjen är så frånvarande i Vad hade Erlander gjort?. 

Detta falska klassmedvetande måste brytas och det med ett politiskt program som i huvudsak består av att 1. Öka de offentliga utgifterna. 2. Finansiera de ökade offentliga utgifterna genom höjda skatter och upplåning. 3. Återmonopolisera den offentliga sektorn. 

Tanken är att samhället blir bättre om staten blir större. Och att en offentligt monopoliserad tjänstesektor (Suhonen antyder vagt olika personalkooperativa lösningar, men företagen ska ut ur den offentliga sektorn – eller i alla fall ur välfärden). Och att en bred allians från bidragstagare i utanförskap till svensk medelklass ska förenas i detta som ett gemensamt politiskt projekt under ledning Socialdemokraterna.

Detta och annat som står i Suhonens text är intressant och avslöjande. Det som inte står där än mer så.

Människor kände sig maktlösa inför statliga enhetliga system där det inte var möjligt att välja skola, doktor eller äldreboende. 

För det första gör han inte den koppling mellan ”Valfrihetens samhälle” och ”De stigande förväntningarnas missnöje” som verkar närmast logiskt nödvändig: Medborgarnas förväntningar på just valfrihet. De valfrihetsreformer som genomfördes under 1990-talet var inte ett teoretiskt nyliberalt påhitt, utan ett svar på en stark medborgerlig opinion. Människor kände sig maktlösa inför statliga enhetliga system där det inte var möjligt att välja skola, doktor eller äldreboende. 

Inom socialdemokratin – inte minst inom SSU – fanns också en debatt om ”egenmakt”. Om medborgarnas längtan och krav på självbestämmande och vad det innebär för organisationen av välfärdsstaten. Att Socialdemokraterna missbedömde frågan och underskattade kraften i medborgarnas maktlöshet inför de monolitiska statliga välfärdssystemen (vilket bland annat fångades av 1990 års Maktutredning) är nog tämligen okontroversiellt. 

Hur dagens medborgare ska vinnas för en politik som i praktiken fråntar dem en viktig del av deras praktiska valfrihet framgår inte av essän. Förväntningarna på den stora högkvalitativa offentliga sektorn ska väl fylla det vakuum som uppstår när driftformen för barnens friskola förbjuds.

För det andra finns inget resonemang om ekonomins förutsättningar. Produktionen tas för given. Frågor om produktivitetsutveckling, konkurrenskraft eller innovationsförmåga berörs inte alls. Näringslivet ska vara privatägt, men hårdbeskattat. Mer än så får vi inte veta. Erlanders insikter här var nog betydligt mer handfasta.

Det gäller också synen på offentlig sektor. Den ska vara stor, den ska vara växande och den ska vara myndighetsstyrd. Det är det viktiga. Vad den gör och hur effektivt den gör det verkar underordnat. 

För det tredje – och viktigaste – är frågan om arbetets roll i samhället och politiken märkligt frånvarande i Suhonens text. Både som ekonomisk och social fråga. Visst finns här skrivningar om ”full sysselsättning” och ”utbildningssatsningar” som ska få människor i utanförskap i arbete, men jämfört med arbetets extremt centrala roll i den socialdemokratiska världsbild som Erlander höll sig med så är det ändå en central förändring. Den allians som Suhonen vill bygga baserar sig inte längre på arbetet som intressegemenskap, utan på den offentliga sektorn som källa till makt och frihet. 

För om vi på allvar ska prata jämlikhet och samhällsproblem så har Entreprenörskapsforum visat att 700 000 utrikes födda inte är självförsörjande. Motsvarande 800 000 heltidsanställda befinner sig i utanförskap enligt Svenskt Näringsliv. Hur man än räknar är detta kärnan i Sveriges samhällsproblem 2021. Och det kan bara lösas genom att människor kommer i arbete.

***

Suhonens bok ligger i tiden. Och möjligen gör även Erlander det. Under de senaste trettio åren har Socialdemokraterna odlat en sorts ikonografisk föreställning om Olof Palme, vars politiska och retoriska radikalism fungerat mer som en politisk-estetisk markör än som reell sakpolitisk inspiration. Jag har aldrig hört någon ledande socialdemokrat prata konkret om vad Olof Palme har för relevans för vår tid. 

Så om Palmes radikalism passade socialdemokrater som Mona Sahlin (som ju ”gick med i Olof Palme”), så är föreställningen om Erlanders stegvisa utbyggnad av välfärdsstaten under ett fredligt, soligt och växande 1950- och 1960-tal kanske mer i tiden. 

Suhonens essä kommer också samtidigt som Tage Erlander för första gången på mycket länge använts i den dagspolitiska debatten. Inte av Socialdemokraterna, utan av Vänsterpartiet som under regeringskrisen och Nooshi Dadgostars partiledarskap både har citerat Erlander och försökt muta in en sorts folkhemsk retorik som minner mer om traditionell socialdemokratisk funktionssocialism, än gammal klassisk marxism eller moderna tiders identitetspolitiska vänster. 

Frågan ”Vad hade Tager Erlander gjort?” lär ställas allt oftare inom svensk vänster.

Ironin i att Dadgostar använder Erlander i debatten om friare hyressättning i nyproduktion är för övrigt betydande mot bakgrund av att Erlanders regering på sextiotalet faktiskt var nära att avskaffa all hyresreglering. Men blev då stoppad av en taktiserande Bertil Ohlin! 

I sin röstförklaring när Stefan Löfven återkom som statsminister talade Dadgostar varmt om Sveriges näringsliv och företag. Operationen syftar tydligt till att göra sig attraktiv för mer än marginalvänstern inom Socialdemokraterna. Det ser Suhonen och det är den operationen han vill göra själv. 

Frågan ”Vad hade Tager Erlander gjort?” lär ställas allt oftare inom svensk vänster. Och i den meningen har nog Daniel Suhonen pekat ut en färdriktning som har förutsättningar att vinna anklang. 

Möjligen kan man omformulera frågan en aning: Vad kunde Erlander göra och vad kan Stefan Löfven göra? 

Ett svar kanske ges av Erlander själv. I femte delen av sina memoarer – om sextiotalet och utgiven 1982 – för Tage Erlander ett samtal med journalisten Arvid Lagercrantz om 1974 års författning och författningsdebatten under de föregående decennierna. ”I det ögonblick som partiet återtar sin normala styrka på 47 procent av väljarna kommer vi att klara den här författningen också.”

Stora skor för den gode Suhonen. 

Omslagsfoto: TT (Tage Erlander badar i Döda havet.)