Susanna Silfverskiöld: Vad f*n fick vi för pengarna?

Leif Östling, tidigare vd på Scania och mannen bakom de bevingade orden ”vad fan får jag för pengarna?” initierade hösten 2021 en oberoende granskning för att ta reda på just det. Under ledning av Bettina Kashefi, och tillsammans med en handfull experter, skulle han ägna valåret åt att ge oss ett svar. 

Det skulle bli dags att få reda på varför landet med världens femte högsta skattetryck har svårt att klara sina mest grundläggande uppgifter. Men kanske än viktigare: att få svar på hur vi kan få mer nytta för varje skattekrona. 

Nu har vi ett resultat. I januari publicerades årsbokslutet. 

Redan i mars 2021 när kommissionen släppte sin första delrapport kunde vi ana varthän det barkade. Slutsatsen var nedslående. ”Sverige är på väg att bli Nordens fattigaste land”, gick då att läsa på SvD debatt. I stället för att åtgärda den bristande effektiviteten i det offentliga åtagandet har det politiska svaret alldeles för länge varit att försöka fylla hålen med mer pengar. Även om högre skatter och större offentliga utgifter till en början kan se ut som en lösning, visar det sig snart vara det motsatta. 

Från att Sverige 1970 kunde stoltsera med en fjärdeplats i välståndsligan, har vi rasat till plats 11. Om Sverige behållit platsen i toppen, hade vi haft 320 miljarder kronor mer att röra oss med. ”Detta motsvarar nästan kostnaden för hela sjukvården, eller notan för det militära försvaret under sex år”, konstaterar Östling och Kashefi, och varnar för att ytterligare skattehöjningar skulle leda oss djupare ned i ned negativa spiralen. 

Enbart 20 procent av svenskarna tror att våra skattepengar används effektivt.

Östling är inte ensam om att misstänka att offentlig sektor inte hanterar våra pengar på rätt sätt. Tvärtom visar en undersökning av Svenskt Näringsliv att att en stor majoritet av svenskarna delar den bilden. Enbart runt 20 procent svarar att de tror att skattemedlen används effektivt. Inte mer än var femte person du passerar på gatan. 

Nog är det svårt att ha en annan uppfattning. Sverige är ett av de länder som satsar mest pengar på hälso- och sjukvård och ändå är de svenska vårdköerna bland de längsta i EU. Ett annat frapperande exempel är hur Polismyndighetens anslag närapå har fördubblats sedan 2015, men att antalet lagföringar per polis under samma period blivit färre och kostat mer, samtidigt som medborgarna fått kämpa för något så basalt som sin rättighet att få tag på ett pass. 

Trots det påvisade slöseriet med skattepengar, och trots att vi lever i ett land där en genomsnittlig löntagare betalar mer än halva lönen i skatt, hävdar Sveriges största parti vanemässigt att det nu krävs en ny särskild skatt för att vi ska ha råd att försvara landets gränser. 

Jag kommer att tänka på en hink. Den kan alltid fyllas på med mer vatten men om det är hål i sidorna kommer vattnet att rinna ut. 

IS-terroriser har lyckats ”vabba” från kalifatet i Raqqa. För svenska skattekronor.

Och hålen är många. De tar sig uttryck i allt från att IS-terrorister lyckats få skattepengar för att ”vabba” från kalifatet i Raqqa och det faktum att kriminella lyckas använda det svenska välfärdssystemet som sin bankomat, till den långtgående vanvården av Sveriges energisystem, till omfattningen av regioners, kommuners och statens misslyckade offentliga upphandlingar, till politikers benägenhet att satsa pengar på sådant som sedan kommer visa sig vara gröna bubblor.

Men visst går det att laga hålen. På område efter område kan kapade utgifter och effektiviseringar ge oss mer nytta per skattekrona. Jag hade kunnat rabbla exempel hela dagen men jag nöjer mig med några illustrativa fall. Det gäller allt från mindre besparingar som att vi hade kunnat spara fyra miljarder varje år om svenska fängelser vore lika kostnadseffektiva per intagen som EU-snittet (i stället kostar ett dygn på svenskt fängelse ungefär lika mycket som ett dygn på Grand Hôtel!), till större strukturella frågor:

• De felaktiga utbetalningarna från välfärdssystemen uppskattas till runt 18 miljarder årligen. 
• Om de offentliga upphandlingarna hade haft samma effektiviseringskrav som det privata näringslivet skulle det ge oss en årlig besparing på runt 20 miljarder kronor. 
• Om 800 000 personer av alla dem som nu lever i utanförskap hade börjat arbeta så skulle det minska våra kostnader med 270 miljarder kronor om året. 

Ni undrar säkert vad Leif Östlings svar blev på frågan som han tillsatte en kommission för att besvara, nu när projektet är klart och rapporten släppt? ”Det var värre än jag trodde.” 

Låt de orden bli slutet för myten att det är mer resurser som är svaret, när det snarare är bättre användning av resurserna som krävs. 

När 1,3 miljoner människor i Sverige inte försörjer sig själva har vi inte råd med mer skatt.

För när 1,3 miljoner människor i Sverige inte försörjer sig själva, samtidigt som det är möjligt att gå back på att ta ett jobb, och Sverige enligt EU-kommissionen 2023 kommer ha lägst tillväxt i hela EU kan vi inte fortsätta på samma väg. Utan växande företag och människor som arbetar finns inga pengar till det offentliga. Och ingenting är så dyrt som resursslöseri. Vi har inte råd med någonting annat än bästa tänkbara nytta för varje enskild skattekrona.

Men en förutsättning för att kunna ställa krav på vad vi får tillbaka av skatten är en förståelse för hur mycket vi betalar in. Det har vi inte idag. Genom en mycket listig konstruktion göms en stor del av inkomstskatten undan genom att kallas “allmän löneavgift” och sorteras in under arbetsgivaravgiften. Här har vi kanske den lägst hängande frukten för bättre skattenytta. Det kostar inte en krona att göra dolda skatter synliga på skattebeskedet och lönespecifikationen. Jag ger det som ett avslutande tips till den makthavare som vill se till att varje skattekrona gör mer nytta, men inte vet var man ska börja.