Vad en resa till Rwanda lärde mig om svenskt bistånd

Biståndssverige har vaknat upp till en ny verklighet. Ett slopat enprocentsmål är för många synonymt med ett mer egoistiskt och samvetslöst Sverige. För andra innebär det en möjlighet att lämna den uttjatade debatten om enprocentsmålets vara eller icke-vara för att i stället fokusera på biståndets innehåll och nytta. Hur regeringens biståndspolitik faller ut återstår att se. En sak är dock säker – det slopade enprocentsmålet är en välgärning för biståndsarbetet. 

Att villkorslöst försvara enprocentsmålet är problematiskt. Det utgår från idén att biståndets värde följer en rät linje, där nyttan blir större desto mer pengar som pumpas in i Sida. Men så är det inte. Precis som de flesta verksamheter som finansieras av skattemedel kan stora summor pengar göra biståndsorganisationer eller -myndigheter ineffektiva och uddlösa. Sida är inget undantag. Pengar kan försvinna i administration, på resultatlösa projekt eller till och med hamna i händerna på korrupta ledare.

Ett enprocentsmål riskerar att göra biståndsarbetet lamslaget.

Men framför allt riskerar ett enprocentsmål att ge biståndsarbetet fel fokus. För målet innebär att man har en fast andel av BNI, alldeles oavsett om man har vettiga sätt att spendera pengarna på eller inte. Det skapar varken incitament för att fasa ut biståndet eller till att göra de länder man hjälper mer oberoende av bistånd. 

Jag såg just detta med egna ögon under en resa till Rwanda i början av förra året. Jag var där i egenskap av ung politiker och deltagare i Rädda Barnens Biståndsakademi. Utbildningen avslutades i Rwanda där vi skulle få möjlighet att se den nytta som svenskt bistånd gör i praktiken. Vi besökte bland annat Sveriges ambassad i Rwanda, Rädda Barnens partners och lokala organisationer som berättade om olika projekt som de bedrev. Någon plan för utfasning nämndes aldrig. Däremot var strävan efter en större biståndsbudget genomgående.

Över en sjättedel av Rwandas statsbudget utgörs av biståndspengar.

Rwanda är ett av flera länder som är beroende av bistånd – över en sjättedel av statsbudgeten utgörs av biståndspengar, enligt Sidas senaste strategirapport.

Sveriges bistånd till Rwanda är cirka 232 miljoner kronor per år. När Sida i samråd med svenska ambassaden ska bestämma vilka projekt som ska få ta del av pengarna blir fördelningen tidvis befängd.

Ett av projekten som vi fick se i Rwanda gjorde mig illa till mods av just denna anledning. Från svenskt håll hade man uttryckt önskemål om ett ökat klimat- och miljöfokus i biståndet i Rwanda. Sagt och gjort. En av organisationerna bestämde sig för att öka medvetenheten kring klimatfrågan och miljöproblemen hos unga på en skola.

När vi besökte skolan stod barnen och pratade om vikten av att åka mindre bil, källsortera och minska sina egna klimatavtryck. Detta gjorde eleverna i trasiga skoluniformer, samtidigt som lärare slog deras klasskamrater med pinnar. Kontrasterna blev minst sagt märkliga, och de svenska prioriteringarna på utbildningsområdet framstod som helt taktlösa. 

Att arbeta med klimat och miljö kan spontant låta som bra idé.  Men när barn som utsätts för våld och övergrepp ska prata om idéer som att källsortera och samåka bil, i ett land där inte alla har rinnande vatten, elektricitet eller ens en bil att samåka i, slår det fel.

Biståndsprojekten speglar trender i Sverige snarare än faktiska behov.

Projekten visar inte bara hur Sveriges ambitioner för biståndet kan vara näst intill verklighetsfrämmande – biståndsprojekten speglar trender i Sverige snarare än faktiska behov. Projekten visar även hur biståndet har en tendens att omyndigförklara andra länder. I och med Rwandas beroende av bistånd blir landet också delvis beroende av att dansa efter Sveriges pipa.

Att Sveriges biståndsmedel spelar så stor roll för förutsättningarna i bland annat Rwanda kan förstås ses som ett argument för att biståndsbudgeten måste vara stor och beständig.

Men hur rättvist är det egentligen? Vi tycks vilja hjälpa, men låter samtidigt mottagarländer bli otroligt beroende av oss. Och trots att biståndet inte ens var en av de svenska väljarnas tio viktigaste frågor i valet 2022,  blir utfallet av samma val en avgörande faktor för Rwandas förutsättningar. 

Om man ska hjälpa andra länder i deras utveckling är det en björntjänst att bygga upp ett system där biståndet är och tenderar att fortsätta vara så centralt – något som beskrivits av flera biståndsdebattörer.

Författaren och debattören Fredrik Segerfeldt skrev för mer än ett decennium sedan boken Gör ingen skada – biståndets hippokratiska ed (2009) om ämnet. I en artikel som bygger på boken konstaterar han att biståndet så som det är uppbyggt i dag ger få incitament för länderna att med egen kraft bygga upp välfungerande statliga institutioner, då de i första hand svarar till biståndsgivare. I praktiken innebär det att biståndet ibland till och med gör större skada än nytta. 

Fokus på handel snarare än bidrag skulle ge biståndsländerna mer frihet.

Ett sätt att åtgärda detta vore att ge biståndspolitiken ett större fokus på handel, exempelvis genom slopande av höga EU-tullar. Det skulle ge biståndsländerna mer frihet och självbestämmande. Och framför allt – en långsiktighet. Det klassiska talesättet att man inte ska ge en man fisk, utan i stället lära honom att fiska, vore ett bra motto för biståndssverige. 

Men det går inte heller att komma ifrån att biståndet gör enorm skillnad. Tack vare biståndspolitiken kunde Rädda Barnen agera på skolan där vi såg hur lärarna slog eleverna. På plats tog de ett samtal med lärarna och veckorna efter skulle skolan genomgå ett utbildningsprogram om barns rättigheter.

Vi besökte också en ort där barn och vuxna hade fått utbildning i barns rättigheter och föräldraskap. Barnmisshandeln hade minskat och utbildningsgraden ökat. Barnen var självsäkra och hade inrättat ett lokalt fullmäktige där de tog beslut om hur de skulle hjälpa andra barn som led av risk för undernäring att få mat genom odling och liknande. Det var rörande att se. 

Sverige har en moralisk skyldighet att hjälpa andra länder. En medmänsklig skyldighet. Dessutom är tillväxt och utveckling inte ett nollsummespel. Minskad fattigdom och stärkta mänskliga rättigheter gör hela världen rikare. 

Biståndsdebatten skulle må bra av fler som förstår vikten av biståndet och vad det kan bidra med. Samtidigt skulle den också må bra av fler som förstår att innehållet är viktigare än kvantiteten i sig. Ett slopat enprocentsmål innebär inte ett sämre biståndsarbete. Snarare tvärtom. Det innebär en möjlighet att bedriva ett arbete som gör större nytta för både svenska skattebetalare och barnen i Rwanda.