Vad Alfred Marshall kan lära oss om kanske-männen

”Vill du ha en idiot lägg din hand i min”, sjunger Håkan Hellström i låten Valborg från 2013. Vilken vettig människa som helst borde förstås säga ”nej tack” och gå vidare. Ändå gråter tonårstjejer till textraden och vuxna kvinnor trånar efter kanske-män.

”Kanske-män” är de män som vuxna kvinnor dejtar och umgås med, men som aldrig vill bli ett par. Kanske-männen har diskuterats flitigt på senaste. Fenomenet är en konsekvens av ”det sexuella självförverkligandet” som kostat både kvinnor och män för mycket, menar Lisa Magnusson på Dagens Nyheters ledarsida.

Andra, som exempelvis Jon Jordås i Sydsvenskan, påpekar att beteendet inte är reserverat för män; det finns en hel del kanske-kvinnor. Linda Skugge är däremot befriande oförstående inför all sexnegativitetet när hon skriver på Expressens kultursida: ”Beror det på att jag är en sådan där kanske-man? En som inte kan komma på ett enda skäl till varför jag ska ha en man”, spekulerar hon medan hon beskriver hur hon själv klickar hem killar på appen Tinder.

Josefin Holmström, som skrev artikeln i Svenska Dagbladet, som startade debatten denna gång, slår fast att det handlar om intimitetsrädda karlar som inte vill ge några löften, inte ge vare sig omtanke eller anständighet. Samtidigt säger de heller aldrig tydligt nej till relationerna, och kvinnorna (för den här debatten handlar nästan uteslutande om heterosexuella relationer) fastnar i ett relationslimbo.

Debatten handlar inte om intimitetsrädda karlar, den handlar om nationalekonomi.

Men debatten handlar inte om intimitetsrädda karlar, den handlar om nationalekonomi. Eller rättare sagt om en snedvriden dejtingmarknad, skev kapitalfördelning och framför allt om en alltför låg priselasticitet.

Efterfrågans priselasticitet är ett av nationalekonomins mest grundläggande begrepp, och introducerades av den brittiske nationalekonomen Alfred Marshall på 1890-talet. Det avser hur mycket efterfrågan på en vara minskar om priset på varan höjs. Låg priselasticitet innebär att vi är villiga att betala nästan vad som helst för varan. Varor som saknar fullvärdiga substitut har låg priselasticitet; finns det inget att ersätta varan med är vi villiga att betala mer för den. Varor som definieras brett har också generellt sett högre priselasticitet. Jämför till exempel ”dryck”, vilket vi är villiga att betala nästan vad som helst för, eftersom vår överlevnad är beroende av den, med ”Coca-Cola”, som vi lättare kan ersätta med något annat.

En vara med låg priselasticitet är kärlek. Efterfrågan på kärlek är generellt sett hög, dessutom är det svårt att hitta verkliga alternativ till den.

Det håller Josefin Holmström nog med om: hon har drivits av ”viljan att ta hand om, att vårda, att rädda – kosta vad det kosta vill”. Den som är villig att betala vilket pris som helst för en vara eller tjänst får för det mesta betala ett väldigt högt pris – som i detta fall går till kanske-männen.

Men priset uttrycks inte i kronor och ören, utan i ansträngning.

Men priset uttrycks inte i kronor och ören, utan i ansträngning. Ansträngning som innebär att kvinnor har lärt sig att behaga, vara medgörliga och anpassa sitt beteende – eller personlighet – och utseende för att vara andra till lags.

Det här har sopat banan för kanske-män. Så kallade kanske-män existerar därför att de har tillgång till den frihet som singellivet innebär och kan kombinera det med den trygghet samt emotionella och intellektuella stimulans som vanligtvis är reserverat för parförhållanden.

Därför behöver kvinnor som lever med kanske-män ställa högre krav. Ställs det krav på männen finns risken att de lämnar. Lämnar männen blir kvinnorna ensamma. Priset man behöver betala för att få det man vill ha innebär alltså att behöva riskera att lämnas ensam. Givetvis är det därför det är svårt för kvinnor att ställa krav i sådana här relationer. Om alternativet är ensamhet är en relation med en kanske-man inte så dum ändå.

Om grundproblemet är en alltför låg priselasticitet, måste man hitta mekanismer för att höja den. Breda definitioner av varor gör att vi luras att tro att vi är villiga att betala ett högre pris för den. Därför behöver vi definiera fenomenet med kanske-relationer smalare. Det är faktiskt inte en efterfrågan på kärlek som tillfredsställs av dessa relationer, utan en efterfrågan på just relationer med kanske-män. Det är inte ett substitut till kärlek.

Ett annat sätt att höja priselasticiteten för en vara är att skapa fullvärdiga substitut till den.

Ett annat sätt att höja priselasticiteten för en vara är att skapa fullvärdiga substitut till den. Vi måste alltså se till att kvinnor – och alla andra – har verkliga alternativ på den dejtingmarknad som nu existerar. Ett sådant alternativ är ensamhet. Därför måste det bli lättare för kvinnor att acceptera ensamhet som val. Ensamhet blir därigenom ett fullvärdigt substitut – inte till kärlek – utan till limborelationer.

Eller med andra ord: vad har egentligen Linda Skugge och kanske-männen gemensamt?

Tillgång till – i sina egna ögon – fullvärdiga substitut; de är inte rädda för att lämnas ensamma. Kanske-männen vet att de kan få liknande relationer med andra kvinnor. Linda Skugge är – till skillnad från många av de kvinnor som uttalat sig i debatten – inte villig att betala vilket pris som helst för tvåsamheten. Hon har alltså ett verkligt alternativ. Linda Skugge har ensamhetskapital.