Kajsa Dovstad: Vab förvandlar oss till ofrivilliga hemmafruar

En dag på förskolan serverades det pyttipanna till lunch. På bordet stod rödbetor och stekt ägg. Ketchup passar ju bättre, tyckte jag, men fick nej av de vuxna. Då ställde jag mig upp på stolen och deklarerade grötmyndigt att ”FN:s mänskliga rättigheter säger att barnen har rätt att bestämma i samhället”. 

25 år senare är det förskollärare som läxar upp mig om barnkonventionen. De är upprörda över att jag har skrivit om ett fenomen som gör livet svårt för många småbarnsföräldrar: att friska eller nästan-friska barn skickas hem för att vabbas. 

Men vi tar det från början. Mellan 2009 och 2019 ökade antalet utbetalda vab-dagar med 49 procent. Sedan kom pandemin och vabbandet sköt i höjden ännu mer. Trots att de flesta restriktioner togs bort i början av året ökade vabbandet med ytterligare 2,2 procent från 2021 till 2022. Nu kostar den tillfälliga föräldrapenningen, som ersättningen formellt heter, över åtta miljarder kronor årligen. 

Niklas Löfgren, familjeekonomisk talesperson för Försäkringskassan, har upprepade gånger påpekat att det verkar ha etablerats en ny attityd till vab. Nu är det inte längre okej att skicka snoriga barn till förskolan. Det är egentligen inte särskilt konstigt. Folkhälsomyndigheten har kvar sina riktlinjer om att stanna hemma vid minsta symtom, trots att Covid-19 inte längre är en farlig sjukdom för de flesta som är vaccinerade.

Nu är det inte längre okej att skicka snoriga barn till förskolan.

Men pandemin kan inte förklara varför vabbandet ökade så kraftigt mellan 2009 och 2019. Så vad är det som har hänt? Inget tyder på att barn är sjuka i mycket större omfattning än tidigare. Inte heller har barnkullarna ökat lika mycket som vabbandet. 2019 var ett- till treåringarna, som vabbas mest, endast tio procent fler än 2009. Åldersgruppen 0-12 år ökade med 19 procent. 

Digitaliseringen är en förklaring. Det har blivit lättare att ansöka om tillfällig föräldrapenning. Allt som krävs är några klick. Folk kanske helt enkelt bara har börjat ta ut den ersättning de har rätt till? Det skulle kunna vara en förklaring, och den skulle fortfarande kunna vara problematisk. Kostnaden för vab måste vägas mot andra utgifter. Mycket tyder dock på att många också tar ut ersättning som de inte har rätt till. Försäkringskassan kontrollerar varken att föräldern faktiskt får löneavdrag, eller att barnet är borta från förskolan. Vab är den ersättning det fuskas mest med.

***

Men det finns en annan förklaring till att det vabbas och det är den som fått förskollärare att hänvisa till barnkonventionen på Twitter. Nämligen att ribban för när barn ska vara hemma har sänkts, och att normförskjutningen påbörjades innan pandemin. Det som talar för tesen är att sjukskrivningarna hos vuxna har ökat, och att normerna för att “sjukskrivna” barn rimligtvis borde följa den övergripande samhällstrenden.

Bland vuxna är det framförallt sjukskrivningar för psykiatriska diagnoser, till exempel depression och utmattningssyndrom, som ökar. En hel del förskollärare menar att många barn måste skickas hem på grund av trötthet, vilket är intressant i ljuset av sjukskrivningmönstret som helhet. Vabbandet ökar för barn i alla åldersgrupper, men eftersom förskolebarn vabbas mest blir ökningen i de ålderskategorierna mest kostsam.

Men det förekommer också missförstånd om att förkylda barn, även bortsett från pandemitider, måste hållas hemma för att minska smittspridningen. 90 procent av luftvägsinfektionerna hos barn orsakas av virus, de flesta helt ofarliga. Virusinfektioner är väldigt smittsamma, så när barnet väl uppvisar symtom har kamraterna sannolikt redan blivit smittade. Spridningen av mild infektion är alltså både svår och onödig att försöka stoppa, enligt Folkhälsomyndighetens kunskapsunderlag.

Många förskolor har de senaste tio åren etablerat riktlinjer för när barn ska vara hemma. I Folkhälsomyndighetens kunskapsunderlag poängteras att det är barnets allmäntillstånd som ska avgöra. Att vara hemma en dag efter feber uppges vara ett “bra riktmärke”. I förskolornas riktlinjer har detta omvandlats till att barn ska ha feberfritt dygn innan de återvänder till förskolan, vilket är en stor skillnad. Särskilt då många vuxna tror att stegrad kroppstemperatur över 37 grader är feber, när den vanliga medicinska definitionen för feber hos barn är en kroppstemperatur över 38 grader. Detta gäller även om barnet brukar ha en morgontemperatur ner mot 36 grader och av föräldern definieras som “en lågtempare”. 

Trots riktlinjerna upplever föräldrar att attityden till lätta förkylningssymtom och trötthet kan skilja mycket mellan förskolor. En del personal kallas nedlåtande för “snorpoliser” för att de så ofta skickar hem barn. Tyvärr saknas statistik på hur sjukfrånvaron skiljer sig åt mellan olika förskolor. 

***

35 procent av alla föräldrar upplevde före pandemin att förskolan skickade hem friska barn, visar en undersökning som Timbro har låtit Demoskop genomföra. Undersökningen är liten, men både den och alla meddelanden från uppgivna föräldrar, tyder på att förtroendet för förskolan brister.

Många förskollärare menar att bara för att barnet ter sig friskt när det är hemma, innebär det inte att det orkar med förskolan. Det finns en viss poäng med resonemanget, men samtidigt kan man fundera över vilken verksamhet förskolorna bedriver om barnen bara kan vara där när de är hundra procent.

Förskolans ursprungliga syfte var att tillhandahålla barnpassning och ge föräldrarna möjlighet att arbeta. Med tiden har den pedagogiska dimensionen blivit allt viktigare, och numera har förskolan till och med en egen läroplan. Men det går inte att helt förbise ifrån att det samhällsekonomiska motivet med förskola är att underlätta föräldrars arbetsmarknadsdeltagande. Om förskolan inte fyller den funktionen, och skickar hem barn så fort de blir lite trötta eller förkylda, faller poängen med en offentligt finansierad och tillhandahållen barnomsorg. 

Vi riskerar att få en utveckling där småbarnsföräldrar blir halvt ofrivilliga hemmafruar och hemmamän. Vissa lär kompensera genom att anställa nannys. Vilket inte behöver vara fel, men knappast är vad förskollärare vill se. Även för kåren finns alltså skäl att ta debatten och föräldrarnas frustration på allvar. 

Vi riskerar att få en utveckling där småbarnsföräldrar blir halvt ofrivilliga hemmafruar och hemmamän.

Förskollärare menar att förskolan är utarmad, men i motsats till vad många tror har antalet heltidsanställda per barn legat stabilt de senaste 15 åren. Resurstillskottet i pengar har varit enormt och ökat med nära 50 procent sedan 2009. En förskoleplats kostar nu skattebetalarna över 150 000 kronor per barn och år. Maxtaxan innebär samtidigt att den som har två barn i förskolan bara betalar ungefär 10 procent av kostnaderna i egenavgifter.

Barn mår bra av att föräldrarna har ett jobb att gå till, och av att redan från start få en sund inställning till sin kropp och sjukdom. Barn från socioekonomiskt svaga hem har mycket högre sjukfrånvaro, vilket blivit ett problem i en del förorter.

Högtravande hänvisningar till Barnkonventionen var inte ett giltigt argument för att få ketchup till pyttipanna på en sydsvensk förskola på 90-talet, och är heller inte ett giltigt argument för att förskolor ska ha rätt att skicka hem barn så fort de tycker att barnet inte mår helt prima.

I själva verket är incitamentsstrukturen skev; förskolorna tjänar på att det vabbas mycket. Det blir bättre arbetsmiljö, bemanningen kan hållas nere och det behövs inte ordnas med till exempel vilorum. Därför borde åtminstone en del av ersättningen baseras på den tid som barnet faktiskt är på förskolan. 

Om jag fick ketchup den gången minns jag inte. Men jag vet att jag kommer att fortsätta att uttrycka min åsikt inför förskollärare.