Utsatta områden försvinner inte för att man ignorerar dem

I måndags släppte polisen en uppdaterad lista över Sveriges utsatta områden. Nyheterna var bättre än man hade kunnat frukta; antalet utsatta områden har minskat från 61 till 60. Men att 60 områden kvarstår där kriminella har ett betydande inflytande över lokalsamhället är fortfarande ett allvarligt problem.

Samma dag gick polisens expert på gängkriminalitet, Gunnar Appelgren, ut med en kompletterande lägesbild. Den är betydligt mörkare. Det dödliga skjutvapenvåldet har fått fäste på orter utanför storstadsområdena och de kriminella nätverken expanderar geografiskt.

Att det inte bara är områdena på polisens lista över utsatta områden som drabbas av allvarlig brottslighet har inte kunnat undgå någon. När knivrån sker mitt på ljusa dagen i den välmående Stockholmsförorten Nacka och människor i Danderyd och Djursholm rånas i sina hem av beväpnade ligor är frågan om man inte borde sammanställa en lista över områden som inte är utsatta för grov brottslighet i stället. Om man kan hitta några.

Problembilden borde vara klar: Rättsstaten förlorar mark till de kriminella, och laglydiga människor runt om i landet får bära kostnaden. Men i likhet med hur Sverigebilden för somliga politiker tycks vara viktigare än Sverigeverkligheten, finns de som verkar mer upprörda över bilden av utsatta områden än av den kriminalitet områdena är utsatta för.

Ju mer den grova brottsligheten sprider sig, desto mindre kan politiker unna sig att blunda för den.

Ylva Saarinen, som i vintras skrev MUCF-rapporten ”Vilka ska med? Ungas sociala inkludering i Sverige” menar till exempel att utsatthets-stämpeln är ett problem för i övrigt rätt bra områden:

– Vi måste sluta prata om områden som utsatta eller dåliga, det blir en negativ spiral. Alla platser är bra på sitt sätt och det behöver vi lyfta.

Det går utan tvekan att hitta något bra att lyfta på de flesta platser, men man gör ingen en tjänst genom att sopa problemen under mattan. Just därför är det så oroväckande att flera lokalpolitiker i kommuner med utsatta eller särskilt utsatta områden verkar benägna att göra just det. Erik Pelling (S), kommunstyrelsens ordförande i Uppsala, säger att det var ”förödande” för problemområdet Gottsunda att hamna på listan, och att den negativa stämpeln skrämde bort investeringar. Ebba Östlin (S), kommunstyrelsens ordförande i Botkyrka, menar att det är stigmatiserande att hamna på listan: ”Vem vill bo i ett utsatt område?”

Kommunalrådet Niklas Borg (M) i Linköping ännu längre när han uttalar sig om stadsdelen Skäggetorp:

– Listan demoniserar bostadsområdet och skapar otrygghet i sig.

I själva verket är det inte polisens lista som skapar otrygghet, utan den utbredda brottsligheten. Lattemorsorna hade inte flytt Vasastan om Polismyndigheten helt opåkallat hade stämplat stadsdelen som ”utsatt”, men de hade förmodligen sett sig om på bostadsmarknaden om det pågick öppen narkotikahandel på Odenplan och ambulanser var tvungna att vänta in poliseskort för att ta sig in i Birkastaden.

Det första steget för att komma till rätta med otrygghet och kriminalitet att erkänna att otryggheten och kriminaliteten finns där.

Däremot blomstrar den privata säkerhetsmarknaden. Samma dag som polisens uppdaterade lista över utsatta områden publicerades kunde man i villaförorten Täbys lokaltidning läsa att en ny väktartjänst lanseras i kommunen – inte för företag, som annars är de stora köparna av privata säkerhetstjänster, utan för privatpersoner.

Ju mer den grova brottsligheten sprider sig, desto mindre kan politiker unna sig att blunda för den. Kriminalitet är ett av relativt få problem som det faktiskt står i politikens makt att råda bot på. Men precis som det första steget i Anonyma Alkoholisters tolvstegsprogram är att erkänna att det finns ett problem, är det första steget för att komma till rätta med otrygghet och kriminalitet att erkänna att otryggheten och kriminaliteten finns där – inte som ett resultat av att elaka tungor kallar området utsatt, utan i form av faktisk otrygghet och kriminalitet.

Så länge lokalpolitiker i särskilt utsatta områden tar detta konstaterande som en provokation, inte en varningsklocka, finns det inte mycket hopp om brottsbekämpningen.