Samhälle Krönika
Uteslutningspopulism förstör EU
30 år som medlem har gjort EU till svensk vardag. Det gör det lätt att fastna i detaljer eller kortsiktiga utspel, och bortse från varför dagens EU med alla medlemsländer är viktigare än någonsin – för Sverige och för resten av Europa, skriver Alexandra Ivanov Hökmark.
Sverige var ett annorlunda land för 30 år sedan. Det gäller inte minst relationen till övriga Europa som kanske bäst sammanfattas i filmklassikern Sällskapsresan – eller finns det svenskt kaffe på grisfesten från 1980. Europa var något annorlunda, något exotiskt och lockande, dit man inte utan komplikationer åkte på semester.
För den som ville studera i Spanien eller Frankrike krävdes visum och pengar, och för svenska företag fanns fortfarande omfattande hinder för att handla med länderna i vår närhet. I Sällskapsresan luras Stig-Helmer att smuggla pengar åt sin läkare och Sven Melanders karaktär letar efter strårom att ta med sig hem.
Numera är tillvaron annorlunda på ett sätt som vi lärt oss att ta för givet. Många av de vardagliga förändringarna kan sammanfattas med de fyra friheterna: fri rörlighet för varor, kapital, tjänster och personer, som sammantaget kom att utgöra något av en revolution för svensk ekonomi, men också svenskt samhälle i stort. En hel del av dessa förändringar påbörjades redan innan Sverige blev fullvärdig medlem av EU den 1 januari 1995 – valutarestriktionerna som i Sällskapsresan leder fram till smuggling av sedelbuntar i knäckebrödspaket avskaffades exempelvis hösten 1988. Men det var med EU-medlemskapet som integrationen fullbordades.
Det som hände året i november 1994, när Sverige röstade ja till att bli en del av EU och med det Europa, var historiskt. En helt ny värld öppnade sig för generationer av svenskar.
***
I dag är medlemskapet självklart. Den konflikt mellan 1994 års ja- respektive nej-sida som levde kvar det första decenniet som EU-medlem känns nu mycket avlägsen. Alla svenskar under 30 år har växt upp som EU-medborgare.
Samtidigt har vi fortfarande – på gott och ont – ett rätt instrumentellt förhållningssätt till många delar av det europeiska samarbetet. Det gäller exempelvis vår syn på Sveriges relativt sett höga EU-avgift, som de flesta svenskar ogillar. Blir det i slutändan svarta eller röda siffror?
Det är självfallet viktiga frågor – som reflekterar ödesfrågan om europeisk konkurrenskraft – men mindre viktig än hur regler och lagar utformas. Och helt säkert mindre betydelsefullt än tillgång till den inre marknaden, som beräknas ha ökat svensk BNP med 15–20 procent.
Men hur mäter vi värdet av ett fritt och demokratiskt Europa?
Det handlar, som den franske filosofen Frederic Bastiat hade sagt, om att förstå skillnaden mellan det man ser och det man inte ser.
Om vi fortsätter på det spåret: Hur mäter vi värdet av ett fritt och demokratiskt Europa? Det kan vi till del naturligtvis göra, till exempel med det ojämförbara värdeskapande som skett i östra Europa efter 2004 – när tio, sedan tolv länder anslöt – är unik i Europas historia. Vi har sett en välståndsresa utan jämförelse där länder lyft sig själva med hjälp av sina europeiska grannar från misär till moderna liberala demokratier.
Sedan finns sådant som är svårare att sätta in i ett excel-dokument. Vad kostar Estland, Lettland och Litauens säkerhet? För Sveriges del har Östersjön gått från Fredens hav till Frihetens hav. Fler länder att handla med, fler länder att utvecklas jämte.
Naturligtvis är Nato avgörande i att upprätthålla detta, men det är också EU. Här fick jag själv en viktig insikt när jag för tio år sedan frågade min vän Eglė Markevičiūtė, sedermera viceminister i Litauens senaste regering, varför hon var för en anslutning till euron och hon svarade: Det är den samlade motståndskraften som håller den ryska armén borta.
***
Om en dryg vecka är det val till Europaparlamentet. En parlamentarisk församling som ibland är svår för oss svenskar att förstå. Nationella intressen väger ibland tyngre än partipolitiska hänseenden. Samtidigt spelar det stor roll vilken grupp det parti man röstar på tillhör. Den faktiska politiken granskas sällan.
Sverige vore betjänt av en betydligt bättre EU-bevakning. Det är en käpphäst för alla som någonsin arbetat i EU:s institutioner. Men det är ett underbetyg, som Carl Albinsson visar i sin bok Varning för Swexit (Timbro förlag, 2024), att det finns fyra gånger så många ackrediterade journalister i USA jämfört med Bryssel. Svenska public service-medier är internationell sett välfinansierad. Hur kan det finnas en utrikesbyrå, politikbyrå, ekonomibyrå, men inte en EU-byrå?
En populär fråga att driva just nu för socialdemokrater och centerpartister är att utesluta Ungern ur EU. Det har varit en återkommande diskussion för fler politiker de senaste tio åren, och ibland även inkluderat Rumänien, Bulgarien och Polen. Det är en uppfattning som lämpar sig synnerligen dåligt för populism eller snabba utspel inför ett val.
Utan EU-medlemskapet hade risken varit betydande att Rumänien och Bulgarien i dag varit ryska satellitländer.
För mig är det självklart: utan EU-medlemskapet hade risken varit betydande att Rumänien och Bulgarien i dag varit ryska satellitländer. Vad hade det betytt för vårt välstånd och vår säkerhet? I stället har vi två länder som blir rikare för varje år som går. Rumäniens BNP per capita har i reala termer gått från 6 800 dollar 2006 till över 12 000 dollar 2022. De har blivit dubbelt så rika.
Polen har som EU-medlem förvandlats till en viktig europeisk aktör både ekonomiskt och politiskt. Under de senaste 30 åren är det bland världens 25 största ekonomier bara Kina som slår Polen sett till ökning av BNP per capita. Landet är i dag en nyckelspelare i försvaret mot det auktoritära Ryssland. Med 10 000 amerikanska soldater dessutom en viktig bas för västs stöd till Ukraina – och med sina två miljoner ukrainska flyktingar en humanitär stormakt.
Här finns emellertid också ett viktigt exempel på vad EU både kan och måste göra. Det arbete som gjorts sedan den sjuåriga budgetramen 2021 med striktare krav på rättssäkerhet är ett viktig verktyg, som redan fick den tidigare polska regeringen att backa från en del förslag som till exempel HBTQ-fria zoner. 2020 hade en tredjedel av landet deklarerat sig som “HBTQ-fritt” – men efter påtryckningar från Bryssel upphävdes den sista i februari 2024. Vi hade ångrat oss djupt om vi följt dem som för några år sedan krävde att Polen skulle tvingas ut ur EU.
Ungern med Orbáns regim är naturligtvis svårare. Men inte heller här får vi låta kortsiktig idealism eller överord vägleda oss i så avgörande och fundamentala frågor. I själva verket kan man argumentera för att det är just EU-medlemskapet som förhindrar Ungern från att fullt ut falla ner i den auktoritära avgrunden.
För första gången sedan Viktor Orbán tog över makten ser vi nu också hur en framgångsrik opposition håller på att växa fram. I Budapest styr den pro-europeiske borgmästaren Gergely Karácsony samtidigt som den nationella oppositionen växer sig allt starkare i opinionsundersökningar under det nya ledarskapet av Péter Magyar.
Det är inte alltid lätt med EU och gamla, lite för enkla, sanningar behöver få betydligt bättre svar. Men 30 år efter folkomröstningen, en dryg vecka innan valet till Europaparlamentsvalet 2024, kan vi konstatera att stora uppgifter alltjämt ligger framför oss. Vi ska hålla ihop och fortsätta exportera stabilitet österut. Vi måste tillsammans göra allt vi kan för att politiskt och militärt stödja Ukraina och på sikt bredda den europeiska familjen. Det vi inte behöver är uteslutningspopulism.