Samhälle Krönika
Utan en fungerande bostadsmarknad löser vi inte utanförskapet
Hyresregleringen förvandlade bostadsmarknadens småskaliga experiment till centralstyrd och storskalig planering. Konsekvenserna lever vi med än i dag, inte minst genom att utlandsfödda är hänvisade till miljonprogrammet utan att kunna flytta vidare, skriver Fredrik Kopsch.
Jag har precis läst Joakim Bromans Döden vid Faxälvens strand (Timbro förlag). Joakim ger en vacker och målande, men samtidigt politisk aktuell, skildring av en uppväxtort i kraftig förändring. Under decennier har människor lämnat glesbygden, som Ramsele (Joakims uppväxtort), Filipstad eller Hultsfred. Kvar står utdöende centrum och ofta hundratals tomma bostäder – framför allt i de kommunala bostadsbestånden från miljonprogrammens dagar. Joakims bok fick mig att åter fundera på den tydliga kopplingen mellan bostadspolitik och utanförskap.
Den senaste tidens alltmer frekventa debatt om utanförskapet fokuserar på många olika lösningar, och det är nödvändigt. Bidragstak (om det kommer) skulle stärka drivkrafterna för människor att arbeta. Sänkta skatter, särskilt på lägre arbetsinkomster, gör det mer lönsamt att ta ett jobb. Ökad repression kommer att avskräcka från kriminalitet. Strängare straff, minskad migration, visitationszoner – listan kan göras lång. Men i en av de viktigaste frågorna, hur människor ska kunna få tag i bostäder för att flytta dit jobben finns, sticker politikerna huvudet i sanden. Regering efter regering har lämnat walk-over.
Det spelar ingen roll hur attraktivt eller enkelt det blir att gå från bidrag till arbete om det inte samtidigt är enkelt att flytta dit jobben finns. Bostadspolitiken hänger ihop med utanförskapet – och att lösa utanförskapet går inte utan att samtidigt förändra bostadspolitiken.
Arvet efter det totala socialiseringsförsök som gjordes på bostadsmarknaden under efterkrigstiden fortsätter att skapa stora problem. Två historiska politiska beslut är särskilt viktiga: Miljonprogrammet, som resulterat i bostadsområden där ingen vill bo, och hyresregleringen, som omöjliggör för människor att få tag i en hyreslägenhet.
***
Innan hyresregleringen infördes som en krisåtgärd 1942 byggdes bostäder på marknadsmässiga grunder. Det innebar att flera mindre aktörer testade sig fram i småskaliga projekt. Man byggde ett hus och hyrde ut lägenheterna i den mån det gick. På så sätt fick den som byggde bostäder information om vad som efterfrågades, och fler bostäder byggdes. Det är så våra städer, med sina attraktiva miljöer, vuxit fram. Genom småskaliga försök.
Men hyresregleringen som infördes 1942 satte stopp för den processen. Med frysta hyresnivåer gick det inte längre att få någon ekonomi i att bygga bostäder. Alf Johansson, en framstående socialistisk bostadsdebattör och sekreterare i bostadssociala utredningen vid tiden uttryckte sig på följande sätt:
Om hyresnivån bindes, måste man ta konsekvensen av offentliga åtgärder, som åstadkomma ett tillskott till bostadsbeståndet motsvarande bostadsbehovets tillväxt. Annars är bostadsbristen ofrånkomlig. En hyresreglering med sådana åtgärder av tillräcklig omfattning behöver icke ha några ogynnsamma verkningar. Men om hyresregleringen inte kombineras med produktionsbefrämjande åtgärder av tillräcklig styrka och omfattning, blir resultatet bostadsbrist, och bostadsbristen får alla de ogynnsamma verkningar, som tillskrevos hyresregleringen.
Att bostadsbyggande skulle falla var alltså ingen hemlighet. Och samtidigt som hyresregleringen gjorde det svårt att bygga bostäder på marknadsmässig grund, ökade den också behovet av att fler bostäder byggdes. Sjunkande reala hyror, som var konsekvensen av hyresregleringen, gjorde nämligen att människor helt slutade flytta. Helt plötsligt fanns inte längre några bostäder att flytta till. Något behövde göras.
Sjunkande reala hyror, som var konsekvensen av hyresregleringen, gjorde att människor helt slutade flytta.
Även om bostäder subventionerades fram under de 20 år som följde på andra världskriget var produktionen aldrig tillräcklig för att mätta den ökade efterfrågan som prisregleringarna tvingade fram. Det slutgiltiga svaret kom under 1960-talet. Mellan 1965 och 1975 skulle en miljon bostäder byggas, och de byggdes också.
Skillnaden i utfall mellan förkrigstidens marknadsmässiga och småskaliga byggande, och miljonprogrammets storskaliga planeringsexperiment kunde inte vara större. Stora projekt gavs förtur till finansiering. För att på kort tid bygga många bostäder dög inte förtätningar av redan bebyggda miljöer. I stället byggdes bostäderna utanför städerna.
Få miljonprogramsområden ligger nära centrum. Bara det faktumet gör miljonprogramsområden till mindre attraktiva miljöer att bo i. Att prisregleringarna på bostadsrätter och villor försvann skapade stora problem de som ville hyra ut bostäder i miljonprogramsområden. Så länge som prisregleringarna fanns på plats hade människor inga möjligheter att välja var de skulle bo. Varje ny generation som skulle in på bostadsmarknaden tvingades helt enkelt flytta dit det fanns lediga bostäder. Men när prisregleringar försvann fick hushållen helt plötsligt möjlighet att välja. Och det visade sig att inte många ville bo i miljonprogrammets bostäder.
Vi stod plötsligt med stora vakanser på bostadsmarknaden, en situation som inte ägt rum sedan innan kriget. Men vid sidan av storskaligheten i det misslyckade experiment som miljonprogrammet var, var sättet som investeringsbesluten fattades på ett ännu större problem.
För att fördela resurser till bostadsbyggande över landet förlitade man sig på befolkningsprognoser. Det kan låta rimligt om man tror på planering. Om vi bedömer att det i en kommun i framtiden kommer att bo fler människor, kan vi styra resurserna dit. Men problemet var att befolkningsprognoserna inte var förankrade i demografiska modeller, utan de stöttes och blöttes i särskilda styrelser hos länsstyrelserna.
Varje kommun var naturligtvis intresserad av just de skulle få fler bostäder, och hade därför starka incitament att skruva upp sin befolkningsprognos. Centerpartiet, som alltid vurmat om landsbygden, tryckte på att befolkningsprognoserna för just landsbygden måste skruvas upp. Resultatet blev att investeringsbesluten fattades på befolkningsprognoser som saknade koppling till verkligheten.
Bostäder byggdes i orter dit ingen någonsin skulle flytta. I Kiruna, för att nämna ett exempel, revs bostäder som ingen någonsin flyttade in i.
”Räddningen” för kommuner med alltför stora bostadsbestånd kom med invandringen. Nedåtvikande befolkningsprognoser vändes plötsligt uppåt. Men orsaken till att bostäderna stått tomma är att ingen vill bo där. Och orsaken till att ingen vill bo där är att det inte finns jobb. Att tvinga människor som redan har en svag koppling till arbetsmarknaden bo i orter där inga jobb finns är ett garanterat recept för katastrof. Samma sak konstaterar Jan Jörnmark, docent i ekonomisk historia, i en ny rapport för forskningsinstitutet Ratio.
***
Det här för oss in i det andra stora problemet. Det spelar ingen roll vilka reformer som görs på svensk arbetsmarknad. Om människor ändå inte kan flytta till jobben kommer de att förbli arbetslösa.
Den största boven är hyresregleringen. Den som vill ha tag i en hyreslägenhet där jobben finns, framför allt i städerna, behöver ha köat i många år. Den genomsnittliga kötiden i Stockholm är nu runt ett decennium. För den som kom till Sverige under 2015, eller åren därpå, och inte varit förutseende nog att ställa sig i kö blir situationen omöjlig.
För några år sedan visade jag hur bostadsköerna resulterar i att socioekonomiskt starkare personer dominerar attraktiva bostadsområden. Och i våras visade jag hur hyresregleringen gynnar höginkomsttagare.
Den som har möjlighet att vänta länge i kö kommer också få bättre lägenheter. Ködagar är hyresmarknadens valuta.
Nyligen presenterades en mycket intressant forskningsrapport som fått alldeles för lite uppmärksamhet. Forskarna Cristina Bratu och Valentin Bolotnyy undersökte varför barn till migranter klarar sig sämre på arbetsmarknaden.
Över 60 procent av invandrade föräldrar befinner sig bland de 25 procent med lägst inkomster i Sverige. Deras barn lyckas bättre, där 30 procent befinner sig i samma inkomstgrupp som sina föräldrar. Men barn till invandrade föräldrar lyckas betydligt sämre än barn till svenskfödda föräldrar, även om föräldrarna börjar i samma inkomstgrupp.
Det som tydligast skiljer utlandsfödda föräldrar och svenskfödda är vilka bostadsområden som de får tillgång till.
Bratu och Bolotnyy försöker med en mängd variabler förklara varför skillnaderna är så stora mellan barn till svenskfödda och barn till utlandsfödda föräldrar. Men skillnaderna kvarstår när de kontrollerar för utbildningsnivå, familjestrukturer eller vilken kommun man bor i. Den enda förklaring som de hittar är kopplad till hyresregleringen.
Det som tydligast skiljer sig mellan utlandsfödda föräldrar och svenskfödda föräldrar är vilka bostadsområden som de får tillgång till. Utlandsfödda föräldrar bor i bostadsområden med drastiskt lägre kötider än svenskfödda. Eftersom ködagar är hyresmarknadens valuta hamnar utlandsfödda i sämre bostadsområden, vilket i sig ger en sämre koppling till arbetsmarknaden.
Barn som växer upp i sådana områden ges sämre förutsättningar. Och de hindras från att någonsin lämna det.
Hyresregleringen tvingade alltså fram bostadsområden som ingen ville bo i. Det är bostadsområden som i dag dras med svåra sociala problem, brottslighet och dåliga framtidsutsikter. Men hyresregleringen gör det också omöjligt för människor att flytta någon annanstans.
Bostadspolitiken är ett fundamentalt, men fullkomligt förbisett politikområde för att komma till rätta med utanförskapet.