USA:s problem är större än Trump

I dag hoppas många, och jag med dem, att Donald Trump förlorar det amerikanska presidentvalet. En del tyder på att vi får som vi vill. Men problemen kommer inte att försvinna med Trump. Allt det i den amerikanska verkligheten som förde fram honom till makten finns kvar.

USA har nämligen problem som för andra rika länder framstår som närmast ofattbara, med fattigdom, ojämlikhet, ohälsa, rasism och en kollapsad samhällsgemenskap.

Under pandemiåret 2020 har ytterligare åtta miljoner amerikaner hamnat under fattigdomsgränsen. Ökningen är från 47 till 55 miljoner människor, eller från 15 till 16,7 procent av befolkningen. Nyheten fladdrade förbi häromveckan, nära nog samtidigt som stora delar av mitt twitterflöde upprördes över att Sverige enligt en studie från banken Credit Suisse skulle vara ett av världens mest ojämlika länder. Det gäller dock förmögenhet och inte inkomst och ett viktigt skäl till att Sverige kommer så långt ner är att i andra länder räknas pensionsrättigheter in som kapital. För låginkomsttagare innebär hur pensionerna räknas ofta skillnaden mellan att ha noll i kapital och att ha en hel del, vilket har stor inverkan på jämlikhetsmåtten. Man kan såklart vara bekymrad över den svenska jämlikhetsutvecklingen ändå, men just det här måttet säger inte så värst mycket mer än att det finns olika typer av pensionssystem.

USA har problem som för andra rika länder framstår som närmast ofattbara, med fattigdom, ojämlikhet, ohälsa, rasism och en kollapsade samhällsgemenskap.

Det här har dock varit en evig följetong de senaste tio åren, hur vänstermänniskor lyfter fram internationella ojämlikhetsdata och mer eller mindre medvetet vilseledande låtsas som om siffrorna gäller även Sverige. Siffrorna har nästan aldrig gällt Sverige. När det talas om sviktande reallöneutveckling i världen påpekas sällan att reallönerna i Sverige ökat med mer än 60 procent de senaste 30 åren. Ökningen har inkluderat nästan hela inkomstskalan utom den lägsta eller ibland de två lägsta decilerna. Andelen av tillväxten som går till vinst och andelen som går till löner har också legat nära nog konstant i 50 år.

Det här handlar dock om att Sverige skiljer ut sig. Trender som syns i andra länder har av olika skäl inte slagit igenom här lika mycket, om ens alls. Ett annat land som skiljer ut sig, åt det andra hållet, är USA.

Landet där Piketty har rätt

Många minns säkert vänsterns lyckliga dans kring den franske ekonomen Thomas Piketty när hans bok Kapital i det tjugoförsta århundradet kom ut 2014. I boken, som också innehåller ett underbart massivt dataunderlag av inkomster och förmögenheter genom hundratals år, lägger Piketty fram tesen att marknadsekonomi alltid leder till ökad ojämlikhet eftersom tillväxten av kapital nästan alltid är större än tillväxten i ekonomin som helhet. Det är historiskt inte sant i nästan några länder, vilket syns tydligt i Pikettys egna dataset, men det finns ett land och en epok där hans förutsägelser och analyser stämmer. Det landet är USA och epoken är nu.

Ta exempelvis tesen att de allra rikaste, den översta procenten, i dag får en allt större andel av den totala inkomstkakan. I Europa är det inte sant, andelen ligger relativt konstant sedan 1990-talet. I USA har däremot mycket riktigt topprocenten ökat sin andel av de totala inkomsterna från omkring 10 till omkring 20 procent. Samma sak gäller medelklassens stagnation, där siffrorna visserligen skiljer sig åt i olika studier, men även om inte alla visar den minskning av reallönerna som Pikettys siffror tyder på så visar alla en betydligt mer måttlig ökning än vad som skett i exempelvis Sverige. Även i frågan om hur stor del av tillväxten som går till vinster respektive löner ser man hur det i den övriga rika världen ligger relativt stabilt, men att lönernas andel av ekonomin i USA otvetydigt har minskat, enligt vissa studier från närmare 70 procent 1970 till under 60 procent i dag.

Chansen att förverkliga den amerikanska drömmen är betydligt större i andra länder

Även den amerikanska sociala rörligheten har minskat dramatiskt. Ekonomiprofessor Raj Chetty har visat att nästan alla amerikanska barn år 1940 kunde se fram emot ett bättre ekonomiskt liv än sina föräldrar. År 1984 var den siffran nere under hälften. I dag är det ännu färre. Chansen att förverkliga den amerikanska drömmen är också betydligt större i andra länder, dubbelt så många i Kanada och 50 procent fler i Danmark gör klassresor än i USA. Det beror delvis på den ökande ojämlikheten – klassresor är enklare när avståndet mellan klasserna är mindre – men också på allt mer tydlig ekonomisk segregation. Rika och fattiga barn lever i dag helt olika liv, går på olika skolor, bor i olika områden, och har redan från tvåårsåldern radikalt olika språkförståelse. De vitt skilda möjligheterna redan från livets början förstärks sedan kontinuerligt så att skillnaderna i alla olika mått på livskvalitet mellan dem med och dem utan högre utbildning blivit större än någonsin tidigare.

Fattigdomen har också förvärrats, vilket syns i sådant som att mödradödligheten ökade med 26 procent mellan 2000 och 2014. Även spädbarnsdödligheten i USA är bland de allra sämsta i OECD. Hur många bebisar och nyblivna mammor som dör är ett etablerat internationellt mått på välstånd, eftersom det i en civilisation anses vara något av det allra första och viktigaste att satsa på. I vissa amerikanska delstater är siffrorna för detta grundläggande mått dock numera sämre än i länder som Turkiet och Mexiko.

Den dystra utvecklingen i framför allt det vita USA har skildrats i åtskilliga bästsäljare de senaste åren, från J.D. Vances självbiografi Hillbilly Elegy, om en barndom i fattigdomens Appalacherna, till mer akademiska verk som Charles Murrays Coming Apart, Robert Putnams Our Kids och Anne Case och Angus Deatons Deaths of Despair and the future of capitalism. De skildrar alla hur USA har rört sig från ett land där man kanske inte hade jämlikhet i utfall, men på många sätt faktiskt reell jämlikhet i möjligheter, till ett land där allt fler fattiga inte längre har en chans.

Fallande medellivslängd

I Case och Deatons fall är det bokstavligt. De skriver om hur den amerikanska medellivslängden minskat i tre år i rad – något som inte hänt sedan spanska sjukan 1918. Observera att detta är innan coronapandemin. De amerikanska självmorden har ökat med mer än 30 procent sedan år 2000 – en utveckling som skiljer sig dramatiskt från de kontinuerligt sjunkande siffrorna i nästan hela världen. USA skiljer också ut sig i att det numera är vanligare med självmord bland dem utan högre utbildning. Historiskt har suicidtalen alltid varit högre bland högutbildade.

USA skiljer också ut sig i att det numera är vanligare med självmord bland dem utan högre utbildning.

Utöver de rena självmorden syns också en skarp ökning av både drogrelaterade och alkoholrelaterade dödsfall, även där nästan enbart bland personer utan universitetsexamen. Fram till för ungefär fem år sedan gällde utvecklingen nästan enbart specifikt vita lågutbildade. Bland vita medelålders utan högre utbildning har dödsfall av de här orsakerna, som Case och Deaton kallar just deaths of despair, tredubblats mellan 1990 och 2017.

Det hänger förstås ihop med den amerikanska opioidepidemin, som på många sätt varit för vita lågutbildade vad crack var för svarta på 1980-talet. Krisen har många orsaker, som var och en illustrerar det specifikt amerikanska förfallet.

År 1996 godkände FDA, myndigheten som ansvarar för att granska och godkänna läkemedel i USA, Oxycontin, ett opiatpreparat som är en och en halv gånger så starkt som rent morfin. Oxycontin tillverkades av Purdue, ett stort och anrikt läkemedelsföretag. Via bland annat omfattande reklam och påtryckningar riktade till både läkare och patienter började Oxycontin skrivas ut allt mer frikostigt, i allt högre doser och för längre perioder. År 2015 fick så många som 98 miljoner amerikaner opiater utskrivna av läkare. Purdue beräknas ha tjänat mellan 30 och 50 miljarder dollar på Oxycontin-försäljning. Från ungefär 2011 har utskrivningen stramats åt, men det har mest lett till en dramatisk ökning av illegala opiater som heroin.

Efter många olika rättsprocesser har företaget på senare år både erkänt att man dolt riskerna för beroende och slutit uppgörelser om mångmiljonersättningar, böter och förverkande. Företaget ansökte 2019 om konkurs och familjer Sackler, som ägt företaget sedan 1950-talet, kommer sannolikt inte behöva betala något av detta.

Bara tillgång till droger leder dock inte till den sortens dödsepidemi som skett i USA. För att så många människor så snabbt ska ledas in i tungt missbruk och överdoser krävs mer än att de testar morfinläkemedel mot ryggsmärta.

För det första måste de förstås ha smärta för att alls få den sortens mediciner utskrivna. Mer än 100 miljoner amerikaner uppger dock att de lever med kronisk smärta. För det andra krävs någonting mer för att de ska gå vidare och ta mer och mer, eller börja krossa tabletterna för att snorta eller injicera. Den svenska narkotikaforskaren Ted Goldberg har gått igenom vad detta andra är i bland annat boken Hur blir man narkoman? från 2010, och hans slutsatser ger skrämmande inblickar i det allmänna samhällsläge som måste finnas för att den sortens akuta missbruksepidemi ska kunna komma till.

Goldberg går igenom olika nyckelhändelser, erfarenheter av övergrepp, känsla av isolering och brist på sammanhang, social, psykologisk och ekonomisk utsatthet, som krävs för att en individ ska söka kemisk eufori eller självmedicinering tillräckligt för att bli tung missbrukare. Hans övergripande slutsats, som bygger på ett nära och mångårigt arbete med framför allt svenska heroinister, är både tragisk och enkel. Olika saker kan leda fram till det stadiet, men för att bli tung missbrukare måste den enskilda människan känna att han eller hon inte är värd bättre. I detta finns också linjerna mellan missbruk och suicid.

Varför känner så många miljoner amerikaner att livet inte är värt att leva och att de själva inte är värda goda liv? Ett skäl är kanske att de upplever att omgivningen inte heller verkar tycka det.

De förlorade möjligheterna

USA har en självbild av att vara möjligheternas land, och i många många år var den självbilden sann. Fattiga européer svarade under 1800-talet i miljontals på poeten Emma Lazarus ord, förevigade på plaketten vid frihetsgudinnan: ”Give me your tired, your poor, your huddled masses yearning to breathe free.” Deras ekonomiska resor var i sanning förverkligade amerikanska drömmar. År 1906 frågade den tyske ekonomhistorikern Werner Sombart sig varför det inte fanns någon socialism i USA och svarade: ”Inga socialistiska utopier kunde mäta sig mot rostbiff och äppelpaj.” Ekonomhistorikern Deirdre McCloskey har skrivit om hur den kapitalistiska välståndsexplosionen från 1800 och framåt snabbare kom vanliga arbetare till del i USA än i Europa, inte minst på grund av bristen på arbetskraft i USA. Folk upplevde med rätta att systemet verkade för dem.

Folk upplevde med rätta att systemet verkade för dem.

Ett annat viktigt skäl till just detta är dock också slaveriet och den amerikanska rasismen. Vita arbetare uppmanades av både fackföreningsledare och arbetsgivare att känna stolthet över att de åtminstone inte var slavar. Även efter att slaveriet avskaffats fanns ett brett motstånd bland vita inför tanken på välfärdsinsatser som också skulle komma svarta till del. Det gällde även grundläggande saker som akut sjukvård och hjälp vid de smittkoppsepidemier som härjade landet efter inbördeskriget. Många vita politiker beskrev då hur sjukligheten bland svarta berodde på svagheter i deras ras, inte på att de förvägrades vård. Sydstatsdemokrater drev senare igenom att både jordbruket och hushållsarbete, där majoriteten av svarta arbetade, skulle undantas från de välfärdsinsatser som ingick i The New Deal. Vita arbetare må inte alltid ha haft det enkelt, men genom Jim Crow-lagar och segregation fick de åtminstone känna att de inte var längst ner på stegen.

Det är också en av de saker som har förändrats. Rasismen må leva kvar, vilket vi sett exempel på de senaste åren inte minst inom polisväsendet, men den har minskat. Diskrimineringen av svarta har också minskat, och den legala diskrimineringen är avskaffad. Svarta amerikaner har alltid haft sämre hälsa och kortare liv, men i deras fall går utvecklingen åt rätt håll och skillnaderna blir allt mindre. I dag handlar de stora skiljelinjerna snarare om klass än om hudfärg. Svarta amerikaner är fortfarande fattigare än vita, men även där går utvecklingen bland svarta åt rätt håll.

För den enskilde är det dock ofta svårt att känna att mer rättvisa verkligen är rättvist, om man är van vid att ha haft en fördel. Bland många vita amerikaner utan högre utbildning, en grupp som otvetydigt fått det sämre under de senaste decennierna, sticker det minskande avståndet mellan dem själva och svarta amerikaner sannolikt i ögonen.

I en del avseenden tycks vita lågutbildade faktiskt i dag ha det värre än svarta.

Och i en del avseenden tycks vita lågutbildade faktiskt i dag ha det värre än svarta. De tjänar fortfarande mer och lever längre, men deras hela värld och sätt att leva har slagits sönder på ett sätt som sätt som inte tycks ha drabbat svarta. Inte just nu i alla fall. Mycket av det som hänt vita lågutbildade de senaste decennierna hände dock svarta i USA på 1970- och 80-talen, då den tidens ökade konkurrens och näringslivsomvandling dramatiskt ökade arbetslösheten bland svarta innerstadsbor, samtidigt som segregeringen inom den svarta gruppen ökade när de svarta som hade möjlighet flyttade till villaförorter. Även där slogs familjer sönder, allt fler barn föddes utanför äktenskapet och crack-epidemin drev upp dödstalen. En ytterligare börda som drabbade dem då var att rättsväsendet slog till mot crack-vågen på ett sätt som inte skett mot opioidkrisen nu, vilket i perioder satte en stor andel av alla unga svarta män i fängelse.

Så på vissa sätt är det som hänt de senaste decennierna en upprepning av samma mönster. De bra jobben för vit arbetarklass har försvunnit och de enda nya jobb som finns är lågavlönade, tunga, ofta utan känsla av mening. Familjer har splittrats, de ensamstående mödrarna har blivit allt fler samtidigt som allt färre går i kyrkan eller är med i andra gemenskaper. Boendesegregationen är total, och skolorna där de lågutbildades barn går har blivit allt sämre. Skillnaden är att vita arbetare inte förväntade sig detta. Den vita arbetarklassen i USA levde trots allt länge i relativt stort välstånd, med goda löner och bra villkor, och varje generation kunde ha förtröstan i att få se sina barn få det ytterligare bättre. Så är det inte längre.

Ofta skylls de här problemen på robotisering och konkurrens från andra länder, inte minst Kina. Men båda delarna har också pressat priserna i USA, så att låginkomsttagare har större köpkraft för sina pengar. Vid beräkningar av hur handeln med USA påverkat arbetsmarknaden kan man också se att ungefär lika många jobb tillkommit som försvunnit. Problemet är att de nya jobben ofta kräver högre utbildning och dessutom inte finns på samma ställen som de jobb som försvunnit. Historiskt har amerikaner flyttat dit jobben har funnits, men flyttbenägenheten har minskat kraftigt sedan 1970-talet, och flyttandet är idag det lägsta sedan man började mätningarna 1947.

Ett viktigt skäl är att det är så svårt och dyrt att hitta bostad i de storstadsregioner där jobben finns. Risken för den som flyttar är att man ändå inte lyckas förbättra sin situation. Dessutom har politiska krafter de senaste decennierna agerat för att öka även låginkomsttagares ägande av sina bostäder, något som bekant gav oss subprime-krisen som utlöste den ekonomiska krisen 2007. Men den som äger en bostad i en region där jobben försvinner förlorar inte bara sitt jobb. Huset förlorar också sitt värde när ingen vill köpa. Husägandet blir då ett direkt hinder mot människors rörlighet.

Tillitskollapsen

Samtidigt med den ekonomiska utvecklingen har även tilliten i USA försämrats. Det gäller både tilliten till auktoriteter och tilliten människor emellan. Tilltron till dem som styr landet började minska i och med Vietnamkriget, men ökade igen under Ronald Reagan och framför allt Bill Clinton till en ny högstapunkt på 60 procent under George W Bush precis efter 9/11. Sedan dess har den dock gått nedåt igen, och i dag säger mindre än 20 procent av amerikanerna att de litar på staten. Som David Brooks skrev i en stor text i The Atlantic nyligen om den fallande tilliten: Även om tillit krävs för goda samhällen så är tillit ingen dygd i sig. Den är snarare ett mått på omvärldens dygd.

Än allvarligare är att amerikaner inte heller längre litar på varandra. Ungefär 30 procent i USA menar att man i allmänhet kan lita på andra människor. Det är rekordlågt. Samma siffra i Sverige har stabilt över tid legat på omkring 60 procent, och har alltså inte minskat under senare år trots att det ibland hävdas.

I Sverige är det bara sverigedemokrater som skiljer ut sig med uttalat lägre tillitsnivåer än andra. I USA är tilliten låg generellt, men ännu lägre i tre grupper: svarta, unga vuxna och lågutbildade vita. Bland svarta är tilliten dock hög till andra svarta. Det är staten man misstror.

Amerikanska 80- och 90-talister har levt hela sina liv med en omfattande osäkerhet i alla delar av livet.

Vi har redan gått igenom möjliga orsaker till att tilliten sjunkit så mycket bland lågutbildade vita, men det finns skäl att titta närmare också på ungdomars situation. Amerikanska 80- och 90-talister har levt hela sina liv med en omfattande osäkerhet i alla delar av livet. De har gått i skolan under en tid när skolskjutningarna blivit allt vanligare, och det blivit en normaliserad del av deras liv att regelbundet öva i skolan för att hantera livshotande våld. De har också vuxit upp med upprepade terrordåd, från bomben i Oklahoma City och 9/11 till skjutningarna på nattklubben i Orlando, mot kyrkan i Charleston, mot collegetjejer i Isla Vista, mot marknaden i El Paso och med många fler. Mellan 1994 och 2020 begicks eller planerades 893 terrorattacker i USA. En majoritet hade kopplingar till högerextremism.

Unga amerikaner lever också med ekonomisk otrygghet och utan att riktigt ha kunnat starta vuxna ekonomiska liv. När 40- och 50-talisterna var 35 år gamla ägde deras generation 21 procent av hela nationens välstånd. De som kallas millenials blir i genomsnitt 35 om två år, och de äger i dag 3,2 procent. Sett till familjesituationen har de oftare vuxit upp i splittrade familjer och lider mer av depressioner och annan psykisk ohälsa.

Om man jämför tiden när 40- och 50-talisterna växte upp med tiden när millennials vuxit upp, präglades den första av välstånd, trygghet, stabilitet och sammanhang. Babyboomers svarade på det genom att anamma en kultur av individualism, frihet och rebellanda. 80- och 90-talisterna har däremot vuxit upp i en tid av osäkerhet, politisk polarisering och tilltagande akuta klimatförändringar. De har svarat med att bli mer socialistiska.

Nu är det förstås inte helt självklart vad unga amerikaner menar med socialism. I många fall tycks det i svenska ögon innebära ungefär högerfolkpartism, men 70 procent av dem säger sig i alla fall vilja rösta för en socialistisk president. Även bland amerikaner i gemen säger 40 procent att de vill ha ”någon form av socialism”, vilket är fler än någonsin tidigare.

Den svåra reformvägen

Att många amerikaner efter decennier av ekonomisk stagnation för vanliga människor önskar sig en liten smula europeisk välfärdsstat är nog ingenting att oroa sig över. Det går tvärtom att se fördelarna med exempelvis bättre tillgång till omställningsutbildningar och inte minst reformer av sjukvårdssystemet. Efter finanskrisen 2007 har det också varit plågsamt tydligt hur enkelt det är för den amerikanska staten att rädda de rika och mäktiga med nära nog oändligt med skattepengar samtidigt som enskilda människor hamnar på gatan. En välfärdsstat enbart för kapitalet är sannerligen den sämsta av alla tänkbara världar.

Som den parallella uppgången för en allt mer radikal högerpopulism visar så är det dock inte alls säkert att det stannar vid rimliga korrigeringar av existerande system. Även till vänster finns en längtan efter starka ledare och total samhällsomvandling.

I USA ger pengar konkret politiskt inflytande, så de många missnöjda som menar att staten har tagits över av eliterna har i den meningen alls inte fel.

Tyvärr finns också en inre förruttnelse som kommer göra det förtvivlat svårt för amerikansk politik att reformvägen göra något åt den pågående kollapsen. Juridikprofessor Lawrence Lessig arbetade länge med att försöka reformera amerikansk immaterialrätt, men kom efter många år till den dystra slutsatsen att det inte var möjligt. Varje gång någon politiker visade intresse för sådana reformer ledde det nämligen ofelbart till att immaterialrättsindustrin öste pengar över hens motståndare, och de politikerna blev därför nästan alltid snabbt bortröstade redan på primärvalsnivå. Samma sak gäller för sjukvårds- och hälsosektorn, det finns så många som har stora ekonomiska intressen i dagens dysfunktionella system att det med den amerikanska kampanjfinansieringen är oerhört svårt att ändra något. I USA ger pengar konkret politiskt inflytande, så de många missnöjda som menar att staten har tagits över av eliterna har i den meningen alls inte fel.

Det var på bland annat det missnöjet som Donald Trump blev president, men själva missnöjet har bara ökat under de senaste fyra åren. Polariseringen har ökat ytterligare, liksom otryggheten och självmorden. Tilliten har rasat ytterligare samtidigt som hoten från inhemsk terrorism är större än någonsin.

USA har rest sig från besvärliga lägen tidigare, och landet har fortfarande fantastiska tillgångar i människor och kunskap. Ändå är det svårt att vara optimistisk, åtminstone i närtid. Oavsett hur det går i dagens val.