När jag vandrade runt bland de tomma mäklartavlorna på SE-Banken vid Sergels Torg var det omöjligt att inte reflektera över ett paradoxalt faktum: när fotoprojektet om övergivna platser började upptäckte jag snabbt att det fanns två områden jag alltid hamnade i. Det ena var bruksorterna i Bergslagen, det andra var Stockholm. Under femton år såg jag sedan hur förfallet i Bergslagen djupnade, ända tills de flesta ruinerna från de gyllene efterkrigsdecennierna var helt borta.

I Stockholm hände motsatsen: först promenerade jag runt i tomma kvarnar och fabriker i Nacka eller Solna som skulle bli bostäder, för att i nästa steg röra mig i stiliga men lika övergivna kontor på Lidingö och Kungsholmen. I det allra sista steget befann jag mig i hjärtat av city, där hotellen och kontoren från 1960- och 70-talen revs med frenetisk energi under 2010-talet. 

När 1970-talet började var Bergslagen fortfarande landets industriella centrum, där man smälte stål för export och välbetalda skiftarbetare parkerade nyköpta Volvo och Saab framför sina nybyggda villor. Stockholm befann sig däremot i djup kris: befolkningsmängden på malmarna hade börjat falla i mitten av 1940-talet och nedgången tilltog efterhand. Under en tid hade fallet vägts upp av nya förorter som Vällingby och Farsta, men under 60-talet hjälpte inte det heller. När decenniet gick mot sitt slut blev situationen akut och i början av 1970-talet minskade huvudstaden med nästan 20 000 personer varje år. 

I centrum av förfallet låg en jättelik tom yta som kallades ”Riksgropen”. De enorma rivningarna hade till sist gjort att hela området från Kungsträdgården upp till Sergels Torg låg som en utbombad ruin. Yngve Larsson, en av de som ledde ombyggnaden av innerstaden, skrev våren 1970 om den stad han nu mötte:

Desorienterade … irrar vi gamla stockholmare kring i gator och kvarter som icke längre finns … Man får en känsla av att gå i en sjuk, en främmande stad. /Det är som en ond dröm/ om ett Stockholm i nödtid och krig, mörka gator, hus i ruiner, enstaka skygga vandrare, främmande krigsfolk…

Allt hade börjat med goda avsikter på 1940-talet, med idén att låta människor bo i gröna trädgårdsförorter, som bands samman med ett funktionellt city av den nyanlagda t-banan. Men befolkningsminskningen och den försvagade ekonomin gjorde att det blev allt svårare att hitta exploatörer och hyresgäster. Kommunen tvingades till slut subventionera nybyggena i det centrala rivningsområdet, som ironiskt nog blev det mest svårexploaterade.

Den stenhårda hyresreglering som infördes 1942 hade fryst stadens utveckling sedan dess.

För det fanns en annan verklighet för den som tittade längre än till Riksgropens kant. Tvärs över malmarna bredde ett jättelikt stadslandskap ut sig och det förfall som rådde där skapade paradoxalt nog oerhörda möjligheter.

Orsaken var den stenhårda hyresreglering som infördes 1942, som hade fryst stadens utveckling sedan dess. Ägarna hade inte hade råd att renovera husen, samtidigt som ytterst få ville flytta från de allt billigare lägenheterna, vilket gjorde att befolkningen åldrades och glesades ut. I början av 1960-talet infördes dessutom ett zonsystem. Företag och näringslivsorganisationer hade börjat köpa upp bostadsfastigheter på malmarna för att riva dem och bygga kontor. Det stoppades av politikerna, för att de ville skydda de kommunala intressena i cityombyggnaden. Därmed stoppades rivningarna i större delen av innerstaden, men i stället inleddes en omfattande smygkontorisering.

Förfallet fortsatte och efterhand som de åldrande hyresgästerna dog undan utbröt en än mer brutal sorts spekulation. Populära sätt att få upp intäkterna var organiserad svarthandel, eller att använda tomställda och nedgångna lägenheter till okonventionella men välbetalda verksamheter. På Skeppargatan på det fashionabla Östermalm såldes ett helt hus för knappt två miljoner på exekutiv auktion vintern 1977. Det innehöll då inte mindre än tre bastuklubbar, som delade på en dusch i källaren. I en annan fastighet i grannskapet hotades en boende med vräkning när han klagade på bordellerna i trappuppgången. Som tröst fick han i stället kontanter till trädgårdsmöbler på innergården.

Men det öppnades också verkligt konstruktiva möjligheter på fastighetsmarknaden. Kring 1970 lättades det på en del av regleringarna, när marknaden för bostadsrätter släpptes fri tillsammans med hyrorna för kontor och butiker. Dessutom infördes generösa statliga lån för renoveringar av äldre flerfamiljshus.

Eftersom attraktiviteten i att bo centralt egentligen aldrig försvunnit skapade reformerna en serie möjligheter för nya fastighetsägare som inte bara spekulerade i fortsatt förfall. Sten Mörtstedt var en av de stilbildande och sättet han ägnade sig åt ombildningar till bostadsrätter, upprustning av kontor och uppbyggnad av ett fastighetsbestånd som 1981 sattes på börsen med namnet Citadellet var inte bara skickligt. Det blev också en av startpunkterna för decenniets stora börshausse. Kursen för bolaget femdubblades på bara några år och följdes av dussintals liknande börsintroduktioner innan det stora raset började 1990.

Den vitaliserade fastighetsmarknaden var en del av den likaledes återuppväckta kapitalmarknaden. Fondbörsen hade somnat in efter Kreugerkraschen och i slutet av 1950-talet beskrevs börshuset som en synnerligen avspänd plats: ”De ystra inslagen kan bestå av att herrar mäklare fördriver tiden med att spela fotboll med en hopknycklad tidning /eller/… spelar luffarschack i sina börsskåp”.

Den trötta stämningen höll i sig och i början av 1970-talet var omsättningen på börsen lika stor som den hade varit i slutet av första världskriget.

Men under 1900-talets sista decennier totalomvandlades den traditionella svenska industrin. De klassiska basindustrierna utsattes genom globaliseringen för konkurrens de inte var rustade att möta. Den innebar att verkstadsindustrier, stålverk och massabruk fusionerades, specialiserades eller lades ned. Oftast blev de till sist delar av internationella koncerner. 

I det läget blev Stockholms nedgångna tillstånd en tillgång som ingen hade räknat med.

Instrumenten för omvandlingen skapades på kapitalmarknaderna. Omsättningen på börsen långt mer än hundradubblades, men än viktigare var att marknaden digitaliserades och oavbrutet skapade utrymme för nya specialiseringar och företag. Den globaliserade och kapitaltäta verkligheten krävde också en ständig utveckling av informationshanteringen.  Det ledde till en science fiction-liknande utveckling av kommunikationssektorn.

I det läget blev Stockholms nedgångna tillstånd en tillgång som ingen hade räknat med. Zoneringen hade ju näst intill stoppat rivningarna utanför det inre saneringsområdet. Det innebar att det fanns det gott om palats från tiden före första världskriget som kunde rustas upp när det stora uppsvinget i finansbranschen satte igång. Och det var de nya branscherna som hade råd att betala.

Försommaren 1988 skrev DN om den nya geografin: ”Bank- och fondkommisionärsriket är koncentrerat till ett litet område i city. En gyllene triangel med sitt absoluta centrum i en linje från Stureplan över Norrmalmstorg ned till Kungsträdgården…”DN kunde ha fortsatt att beskriva hur finansbranschen även skapat ett tekniskt kluster upp mot Norrmalm och hur mediebranschen fått ett centrum i Gamla Stan som sedan växte mot Södermalm. Ironiskt nog innehöll samtidigt de nybyggen som uppfördes i Riksgropen och som varit tänkta som landets centrum det kommunala auktionsverket och socialförvaltningen. 

Under 1900-talets sista decennier och början av 2000-talet sjöd hela det klassiska stadsområdet av liv. Alla kurvor vände. Mellan 1980 och 2010 ökade befolkningen på malmarna med nästan 100 000 personer. Hela ökningen bestod av yngre människor. Andelen pensionärer i centrum halverades. Den unga befolkningen skapade inte bara efterfrågan på mängder av nöjen och service. Helt nya branscher, med direkt inriktning mot den globala ekonomin, växte fram. 

Tveklöst var det en av de största stadsomvandlingar som skett i Sverige under det senaste seklet, och konsekvenserna och betydelsen av den kommer att sträcka sig långt in i 2000-talet. Förändringen är så stor att vi som befinner oss mitt i den sannolikt inte förmår uppfatta dess omfattning.

Men en besökare från 1970-talets Sverige skulle i dag varken känna igen sig i Stockholm eller i Bergslagen. Vidden av det som hände kan sammanfattas av bastuklubbshuset på Skeppargatan. På auktionen 1977 blev det de boende som köpte det för 1,7 miljoner. Vintern 2021, 44 år senare, såldes en av lägenheterna i föreningen för 27 miljoner. För samma summa kunde man då köpa hela kvarter i Bergslagen.   

Läs fler reportage i serien av Jan Jörnmark

Vill du ha Jan Jörnmarks texter direkt i din inkorg? Prenumerera på Smedjan nedan!