Ekonomi Åsikt
Upp till kamp emot tiden
Arbetstidsförkortning har seglat upp som en vinnarfråga på vänstersidan. Men anhängarna gör det enkelt för sig både vad gäller hälsovinster, kostnader och den svenska modellen på arbetsmarknaden, skriver Albin Zettervall.
Under våren har diskussionen om minskad arbetstid väckts till liv efter lång tid i dvala. Socialdemokrater och ett gäng fackförbund har vid olika tillfällen skrivit om att vilja minska normalarbetstiden på 40 timmar. Nu senast presenterade Nooshi Dadgostar ett förslag om sex timmars arbetsdag som en nyhet på Vänsterpartiets kongress, och Annika Strandhäll vill att Socialdemokraterna ska driva förkortad arbetstid som valfråga.
Det återkommande argumentet bland anhängarna av arbetstidförkortning är att det finns en orättvisa på arbetsmarknaden, där vissa grupper har större möjlighet att styra sin arbetstid, och andra inte har det. Det senare gäller exempelvis bussförare och undersköterskor. De som förordar kortare arbetstid menar att det även skulle innebära att fler orkar jobba till pensionen, och att det skulle kunna minska stressrelaterade sjukskrivningar. Dessutom skedde den senaste arbetstidsförkortningen i lag 1970, och förespråkarna menar att vi har råd att sänka arbetstiden ytterligare med tanke på den tillväxt som vi haft sedan dess. Enligt LO kan sänkt arbetstid möjligen stärka tillväxten.
***
Men hur står sig argumenten? Vi kan börja i de uppenbara praktiska konsekvenserna. I verksamheter som kräver ständig bemanning, som sjukvården eller polisen, skulle det krävas 33 procent fler anställda. Inom polisen har man redan nu svårt att fylla platserna på Polishögskolan, och rekryteringsbehoven inom vården och och omsorgen är stora. En arbetstidsförkortning skulle också gå ut över löneutrymmet och pensionerna, samt leda till höjda skatter. För det offentliga skulle det alltså innebära stora kostnader som skulle komma att tränga undan de stora satsningar som behöver göras på andra eftersatta områden, som till exempel infrastruktur.
Även i näringslivet skulle konsekvenserna bli tydliga. Om exempelvis Holmen ska kunna tillverka lika mycket förpackningskartong eller om Volvo ska bygga lika många lastbilar med kortare arbetstid och samma arbetskraftskostnader måste de också öka antalet anställda, vilket i sin tur kommer leda till att priserna på produkterna stiger och att konkurrenskraften försämras. Det blir svårare för svenska företag att konkurrera globalt.
Men skulle de positiva effekterna ändå kunna uppväga kostnaderna, genom förbättrad hälsa och färre sjukskrivningar?
Problemen med sjukskrivningar på grund av psykisk ohälsa är relativt stort. År 2005 var drygt 240 000 personer sjukskrivna i Sverige, för att sedan minska till under 100 000 personer 2010. I dag har siffran krupit upp till runt 200 000 sjukskrivna. Samtidigt har befolkningen vuxit; andelen sjukskrivna var 2,6 procent 2005, 1 procent 2010 och 1,9 procent 2023. De stora fluktuationerna i antalet sjukskrivningar går till stor del att förklara med hjälp av förändringar i sjukförsäkringen, men en trend är tydlig – de fysiska sjukdomarna har minskat, medan de psykiska har ökat.
Om syftet är att minska psykisk ohälsa vore kortare arbetsdagar därför av tveksam nytta.
Det är dock inte bara i arbetslivet som den psykiska ohälsan har ökat. Även bland ungdomar har ökningen varit stor de senaste tio åren, vilket möjligen tyder på en samhällelig trend som inte är specifikt kopplad till arbetsmarknaden. Olika studier av förkortad arbetstid visar att den upplevda hälsan förbättras, med minskad trötthet och längre sömn som upplevda effekter. Däremot finns det inte mycket som pekar på att en generell arbetstidsförkortning skulle minska sjukskrivningarna. Om syftet är att minska psykisk ohälsa vore kortare arbetsdagar därför av tveksam nytta.
Det är också i sammanhanget värt att notera att sjukskrivningarna tydligt är kopplade till vissa specifika arbetsgivare. De arbetsplatser med flest sjukskrivningar är i nästan alla fall platser med en offentlig arbetsgivare. Inom både skolan och vården är de som är anställda i privata bolag mer nöjda över sina arbetsplatser än de som inte är det. De har bättre möjligheter att påverka sitt arbete och är mer motiverade i sitt jobb.
***
Det andra argumentet som fackliga företrädare för fram för en i lag förkortad arbetsvecka handlar om att öka rättvisan. En del arbetsgivare har gått med på att korta arbetstiden, vanligen genom kollektivavtal. Andra fackförbund har inte lyckats, och menar att det inte går eller att det är svårt att genomföra i kollektivavtalsförhandlingar.
Det finns en ironi i att partierna till vänster och en del fackförbund vill att politikerna går in och lagstiftar, när politisk inblandning i andra arbetsmarknadsfrågor brukar beskrivas som ett existentiellt hot mot den svenska modellen. Mot detta skulle man kunna invända att arbetstidsförkortning redan är en lagstiftningsfråga. Och det stämmer att arbetstiden delvis alltid har varit lagreglerad. Samtidigt har arbetsmarknadens parter i många fall kommit överens om att sänka arbetstiden genom kollektivavtal. Om facket har misslyckats i vissa fall bör de i stället för att ropa på lagstiftning försöka bli skickligare förhandlare.
Arbetstid har varit en avtalsfråga i princip så länge kollektivavtal existerat. Generellt verkar det också vara mer träffsäkert än lagstiftning. 1996 sänkte Portugal arbetstiden från 44 till 40 timmar med bibehållen lön genom lag. Man kunde inte se att det ledde till fler uppsägningar, men däremot ledde det till färre nyanställningar och till att företagens försäljning minskade. Reformen ledde alltså inte till någon delning av jobben och minskad arbetslöshet, vilket anhängarna av sådana reformer i allmänhet menar skulle vara fallet. De negativa effekterna fanns dock inte för de branscher som kommit överens om arbetstidsförkortning genom kollektivavtal innan lagändringen.
Det är inte heller så att utvecklingen stått still sedan 1970. Vi arbetar redan betydligt mindre än vi gjorde förr. År 1974 införde Sverige en föräldraförsäkring, som än i dag är västvärldens längsta. Sverige har internationellt sett en generös semesterlagstiftning, och många kollektivavtal har fler semesterdagar än vad lagen kräver. Dessutom har vi en studieledighetslagstiftning och ett extremt generöst system för studiemedel. Från förra året kan man även få omställningsstudiestöd. Vi lever längre och kommer ut i arbetslivet senare, vilket gör att vi jobbar en mindre andel av livet. Genom kollektivavtal är också snittarbetstiden i dag 38 timmar.
Det är inte heller så att utvecklingen stått still sedan 1970. Vi arbetar redan betydligt mindre än vi gjorde förr.
Den minskade arbetstiden täcker förstås inte upp för de produktivitetsökningar som skett de senaste decennierna. Merparten av det ökade välståndet har vi i stället tagit ut i form av ökade reallöner. För att leva på samma standard som man gjorde med ett heltidsjobb år 2000 räcker det med att jobba 3,92 dagar på en vecka 2024. Innan inflationen började stiga 2021 räckte det med att jobba 3,55 dagar för att leva på samma standard som man gjorde vid millennieskiftet.
***
Förkortad arbetstid framställs ibland som en win-win, det vill säga som något som både gynnar samhället, den enskilde och arbetsgivarna. Det är ett argument som är värt att syna. Om sänkt arbetstid inte påverkade verksamheten negativt skulle de arbetsgivare som valde att korta arbetstiden ha en enorm komparativ fördel, och ha färre problem med att fylla utlysta tjänster eller locka till sig personal. Företag borde i sådana fall konkurrera genom att locka till sig de bästa genom att erbjuda kortare arbetsveckor. Trots det är det relativt få som gör det.
Socialdemokratiska kommuner och regioner har all rätt att på eget bevåg införa sextimmarsdagar. Om det inte fördyrar och besvärar för arbetsgivare borde det inte finnas några argument med att genomföra det. Ändå sker det inte. Kan det vara så att även sex timmars arbetsdag-vänstern anar svårigheterna?
En arbetstidsförkortning i lag skulle även innebära att lönesättningen förvrids. Om politikerna går in och bestämmer sig för att sänka arbetstiden med bibehållen lön innebär det i realiteten att politiken går in och bestämmer timlönen. Det vore ett brott mot den svenska modellen. Anledningen till att fackförbund driver frågan är att de vet att de hade fått sälja sig dyrt för att få igenom en arbetstidsförkortning genom förhandlingar med sin motpart. Därför ropar de i stället på politikerna.
Den stora frågan är således när LO anser förhandlingsvägen vara uttömd.
På LO:s kongress i mitten av maj föll förslaget om att verka för lagstadgad arbetstidsförkortning till 30 timmar i veckan. Däremot beslutade man om att driva frågan hårdare i förhandlingar, då det alternativet inte är ”uttömt”. Om de inte lyckas genom förhandlingar öppnar man däremot upp för lagstiftning. Den stora frågan är således när LO anser förhandlingsvägen vara uttömd.
Nästa avtalsrörelse är 2025, och om LO-förbunden inte lyckas förhandla fram kortare arbetstid brett då, kommer man då i stället vända sig till politiken, eller avvaktar man ett nytt beslut på nästa LO-kongress 2028? Under debatten anförde LO:s nyvalda avtalssekreterare Veli-Pekka Säikkälä att lagstiftningsvägen sänder signaler till Svenskt Näringsliv att det är fritt fram att uppvakta politiken. Något som båda parterna förstås vill undvika.
Frågan har också bäring på nästa valrörelse. Om LO anser att det fortfarande bör vara förhandlingsvägen som gäller efter 2025 kommer det bli svårt för Socialdemokraterna att på eget bevåg driva arbetstidsförkortning som en valfråga 2026.
I en fråga har vänstern helt rätt – 40-timmarsveckan är inte skriven i sten. Individer värderar sin fritid olika, och värderingen skiljer sig ofta åt i olika faser av livet. En minskning av hur många timmar man får jobba kommer ge människor mindre frihet att få göra det valet själva. Om en ung person vill jobba järnet för att spara ihop till en kontantinsats, eller om en skuldsatt vill göra ett ryck för att kunna amortera mer, bör man få göra det. Om någon förändring i arbetstidslagen ska bli till bör den snarare vara mer tillåtande för att jobba mer i det fall man vill det, precis som det i dag är okej att jobba mindre. På så sätt skulle arbetstagare få mer makt över sitt eget liv utan klåfingrig lagstiftning.