Under arbetsgivaravgifter vi digna ner

Svenskarna betalar några av världens högsta skatter, men känner inte till hur höga de egentligen är. En undersökning gjord av Svenskt Näringsliv visar att tre av fyra svenskar tror att de betalar lägre skatt än de i själva verket gör. Sju av tio tror att man får behålla mer än hälften av en vanlig lön, vilket inte stämmer. Knappt var tionde svensk vet hur höga skatter de faktiskt betalar.

En anledning till att få känner till den sanna skattebördan är att en stor del av skatterna döljs i arbetsgivaravgifterna på 31,42 procent av lönen. De betalas direkt av arbetsgivaren till staten, vilket gör dem osynliga för löntagaren. Räknar man in arbetsgivaravgifterna är den högsta marginalskatten 70 procent, eller hela 75 procent om man även inkluderar konsumtionsskatter.

På grund av sin osynlighet har de sociala avgifterna kunnat smyghöjas kraftigt. Efter att de infördes 1960 tiofaldigades avgifterna på blott två decennier för att som mest närma sig 40 procent 1990. 1993 sänktes avgifterna till 31 procent och sedan dess har förändringarna varit relativt små.

Arbetsgivaravgifterna består av sju olika delar: ålderspensions-, efterlevandepensions-, sjukförsäkrings-, arbetsskade-, föräldraförsäkrings-, arbetsmarknads- och allmän löneavgift. Avgifterna finansierar socialförsäkringssystemet som helhet, men kopplingen mellan vad individen betalar i avgifter och vad han eller hon får i förmåner är mycket svag. Tanken är att man från föräldraförsäkringsavgiften ska få föräldraförsäkring och från ålderspensionsavgiften ålderspension. Man får dock inga som helst förmåner från den största posten: den allmänna löneavgiften. Och även om arbetsgivaravgifterna totalt sett legat på ungefär samma nivå under de två senaste decennierna har just den allmänna löneavgiftens andel ökat med 200 procent.

Även kopplingen mellan de andra avgifterna och förmånerna man får i utbyte är svag, och gäller bara upp till en viss inkomstnivå. Förmånstaket är 25 000 kronor per månad för a-kassan, 29 000 kronor för vård av barn, 31 000 kronor för sjukpenning, 39 000 kronor för föräldrapenning och 43 000 kronor för pension.

Alla inbetalningar över dessa nivåer är att betrakta som rena skatter. Det gör att systemet har ett inslag av progressivitet och omfördelning. En vanlig försäkring fungerar på så vis att man betalar en premie utifrån en individuell riskbedömning, men statens socialförsäkringar fördelar i stället risken och kostnaderna mellan olika grupper. Utsatta samhällsgrupper, som löper högre risk att nyttja försäkringen, behöver inte bära sin egen kostnad. De som tjänar över förmånstaken betalar nämligen delar av deras premier. Därmed får många låginkomsttagare hela sin inkomst försäkrad samtidigt som de med högre inkomster inte får ersättning som motsvarar deras inbetalningar.

Man får inte bättre försäkringar ju mer man betalar in. Vill man ta ansvar för sitt liv och lägga sin lön på en privat sjukförsäkring eller på att bygga upp en buffert måste man således betala dubbelt – först via skattsedeln och sedan när man tar eget ansvar.

Vill man ta ansvar för sitt liv och lägga sin lön på en privat sjukförsäkring eller på att bygga upp en buffert måste man således betala dubbelt.

För att åtgärda detta finns det två reformer en regering skulle kunna genomföra:

1. Erkänn att arbetsgivaravgiften är en del av skatten. Detta skulle öka transparensen i skattesystemet och ge svensken en tydligare bild av hur mycket han eller hon faktiskt betalar. I det långa loppet skulle folket kunna börja ställa högre krav på politikerna som förvaltar deras pengar. Fler bör fråga sig vad de får för pengarna.

2. Slopa arbetsgivaravgifterna helt för dem som tjänar över förmånstaket. Därmed kan man avskaffa avgifternas progressivitet och sänka marginalskatterna, men ändå bibehålla systemet för dem med inkomster under förmånstaken. Så fungerade det i Sverige fram till 1976, då arbetsgivaravgifterna för högre inkomster höjdes från 4 till 20 procent efter en överenskommelse mellan Socialdemokraterna, Centerpartiet och Folkpartiet. Höjningen ledde till den så kallade Pomperipossaeffekten med över 100 procent i marginalskatt. Det är även så majoriteten av länderna i OECD har gjort. De flesta länder har inga eller låga arbetsgivaravgifter för höga inkomster och därmed lägre marginalskatter.

Alternativet till detta är att ta bort förmånstaket i socialförsäkringen helt. Detta skulle leda till kraftigt ökade offentliga utgifter och negativa effekter för människors drivkrafter till arbete. Även om de med högre inkomster generellt sett inte är lika sjuka eller arbetslösa skulle det ändå med största sannolikhet leda till minskad benägenhet att arbeta om alla fick full ersättning vid exempelvis sjukskrivning.

Det är inte enbart de som i den politiska debatten slarvigt kan benämnas som ”rika höginkomsttagare” som påverkas negativt av höga arbetsgivaravgifter.

Flera aktörer har påtalat vikten av kopplingen mellan avgift och förmån för systemets fortsatta legitimitet. Även Försäkringskassan argumenterar för att socialförsäkringsförmåner bör finansieras genom avgifter medan rena bidrag ska finansieras genom skatten.

Höga arbetsgivaravgifter är en orsak till att Sverige har världens högsta marginalskatter. Hög skatt på arbete gör att det lönar sig mindre att skaffa sig en utbildning, att arbeta och att ta eget ansvar. Det skrämmer dessutom bort talang från Sverige, vilket är skadligt när det blir allt viktigare att rekrytera spetskompetens till kunskapsintensiva branscher.

Försvarare av de höga marginalskatterna hävdar att staten får in intäkter som kan omfördelas. Men det stämmer inte riktigt. De högsta fem procenten av den statliga inkomstskatten, populärt kallat värnskatten, drar enbart in 5–6 miljarder kronor. Det är knappt en halv procent av statens intäkter under ett år. I en rapport från Timbro visar Jacob Lundberg att de statliga intäkterna till och med skulle öka om värnskatten avskaffades, en slutsats som delas av Finanspolitiska rådet, Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering och Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi samt Långtidsutredningen från 2011.

Det är inte enbart de som i den politiska debatten slarvigt kan benämnas som ”rika höginkomsttagare” som påverkas negativt av höga arbetsgivaravgifter. Medellönen i Sverige är 33 700. Då är man redan över förmånstaket för sjukpenning och inte långt ifrån resterande tak. Med den retorik som används blir medelsvensson höginkomsttagare.

Om fler löntagare kände till sin verkliga skatt och hur socialförsäkringen fungerar skulle protesterna vara större.

Slutsatsen av att högskattesamhället inte levererar den sociala säkerhet som skattebetalarna har betalat för, är att politikerna i stället bör låta svenskarna ta ett större ansvar för sina egna liv. Det är något de både kan och vill redan i dag; de flesta har en försäkring som fyller på sjukpenningen om de blir sjukskrivna, över 640 000 personer har en privat sjukvårdsförsäkring, två miljoner svenskar försöker trots skatterna bygga upp ett kapital via investeringssparkonton (ISK) och allt fler unga inser att de måste jobba längre för att kunna finansiera sin pension. I stället för att bejaka dessa initiativ på individnivå valde förra regeringen att förmånsbeskatta sjukförsäkring som tillhandahålls av arbetsgivaren och lägga krokben för privat sparande genom skatt på ISK.

Den franska skribenten och politikern Frédéric Bastiat skrev år 1848 att ”staten är den stora illusionen genom vilken alla försöker leva på bekostnad av alla andra”. Om fler löntagare kände till sin verkliga skatt och hur socialförsäkringen fungerar skulle protesterna vara större.

Tankesmedjor, debattörer och skribenter är duktiga på att opinionsbilda för marknadsekonomi och lägre skatt. Men politikerna måste göra budskapen till sina egna för att en förändring ska ske.

1991 genomförde Carl Bildt det systemskifte som borgerliga röster hade opinionsbildat för under tidigare decennier och 2006 belyste Anders Borg och Fredrik Reinfeldt utanförskapet och sänkte skatten. Det är hög tid för en ny våg av frihetliga reformer. ”Hälften kvar” bör åter bli en borgerlig politisk kampanj, men den här gången borde den även räkna med arbetsgivaravgifterna.