Ukraina räddar Boris Johnsons eftermäle

Många av oss vill nog egentligen inte läsa den här boken. Vi gillar Boris Johnson. Han är bildad, underhållande och för det mesta en utmärkt talare. Vi hoppades att det skulle gå bra, även om många av oss tvivlade på att Brexit var någon lysande idé.

Det gjorde det inte. Förutsättningarna fanns aldrig och det handlade bara delvis om Brexit. Boris Johnson borde aldrig blivit premiärminister. Hans år vid makten blev, med några undantag, bara ytterligare en period utan konstruktiv högerpolitik. Johnsons tid som premiärminister gav inga argument för väljare som ville hoppas på en positiv framtid med Tories vid makten. Lika lite som Rishi Sunak hittills lyckats med det. Det är ett oväntat negativt resultat för vad som ska vara ett av västvärldens mest framgångsrika maktpartier.

Det har skrivits mycket om Boris Johnsons brist på arbetslust, fokus och intresse för den mer seriösa sidan av politikens vardag. Många av kritikerna skulle dock ha skrivit samma sak oavsett vem som varit konservativ premiärminister. Efter läsningen av Anthony Seldons och Raymond Newells Johnson at 10 – The inside story (Atlantic Books, 2023) tvingas man inse att de flesta faktiskt haft rätt – misslyckandet var lika förutsägbart som det var monumentalt.

Boris Johnson är en intelligent person, men han saknar mycket annat som en politiker faktiskt behöver. Humor och talekonst är viktiga fördelar men räcker inte hur långt som helst. Samma regler gäller för en premiärminister som för Jönssonligan – man måste ha en plan. Johnson hade aldrig någon plan. Han hade dessutom få byggklossar som kunnat användas för att skapa denna plan. Johnson pratar gärna om åsikter men saknar till stor del djupare övertygelser. Det var bra när väljarna skulle charmas men blev fatalt när arbetet skulle drivas vidare i den politiska apparaten.

Rekordsiffrorna i valet byggdes på kvicksand.

När Boris Johnson till slut tog över på Downing Street 10 var nästa uppgift att vinna ett val och slutföra förhandlingarna med EU. Valet blev en fantastisk framgång, men kopplingen mellan budskapet och den politik som sedan kom att föras blev tunn. Johnson lyckades som vanligt få många helt olika grupper med sig i valet genom att ge alla möjlighet att tolka budskapet på sitt eget sätt. Att det inte hängde ihop fick bli ett senare problem. Att rusta upp de glömda områdena i norr krävde planering och konkreta idéer. De idéerna fanns inte ens på ritbordet. De som röstade på kulturkrigaren Boris Johnson fick mycket lite tillbaka eftersom premiärministern aldrig själv köpt budskapet. Han ville inte stöta sig med den elit han själv tillhör. Risken för bakslag var uppenbar. Rekordsiffrorna i valet byggdes på kvicksand.

Johnson hade ingen plan och kunde inte sköta en regering. Uppdraget som borgmästare i London går inte att jämföra – ansvarsområdet är mycket mer begränsat och handlar inte minst om att sälja en framgångsrik världsmetropol i media. Det gjorde han bra, med hjälp av en grupp duktiga medarbetare.

Eftersom Boris Johnson hade få idéer för vad regerandet faktiskt skulle handla om blev det aldrig någon ordning på verksamheten. Det fanns ingen linje att försvara och ofta inte ens något att vara emot. Dessutom var chefen dålig på att hantera människor och rädd för konflikter. Att vara chefredaktör för tidskriften The Spectator är visserligen hedervärt men tunt som förberedelse för att styra Storbritannien. Tiden som utrikesminister hade inte heller varit någon succée. Bäst fungerade Downing Street när Johnson var sjukskriven på grund av covid. Ersättaren var inte heller bra på den sociala biten, men veckorna upplevdes ändå av de flesta medarbetare som ett välkommet, om än tillfälligt, besök i en fungerande verklighet.

Bristen på tydliga linjer, disciplin och seriös organisation skapade stora problem och gav utrymme för interna maktkamper som Johnson försökte undvika istället för att reda ut. De lojala kände inte att de fick det stöd de behövde och de som skapade problem fick inte de varningar de gjort sig förtjänta av.

Om Brexit verkligen kunnat utnyttjas på ett bra och genomtänkt sätt får vi kanske aldrig veta.

Brexit fungerade någorlunda vad gäller förhandlingarna med EU men även här saknades en plan. Resultatet blev inte alls det som utlovats i valrörelsen. Nordirland fick en konstig status halvvägs utanför kungariket. Arbetet med att ta tillvara de nya möjligheter som skulle uppstå när väl förtöjningarna till Bryssel kapats präglades av samma brist på fokus och styrfart som regeringens övriga verksamhet. Om Brexit verkligen kunnat utnyttjas på ett bra och genomtänkt sätt får vi kanske aldrig veta. Även här spelade Boris Johnsons taktik för att charma väljarna in. Inte alla som röstade för Brexit såg ett marknadsliberalt ”Singapore-on-the-Thames” framför sig. Och de som hoppades på radikalt minskad invandring hade definitivt inte Boris Johnson med sig. Båda grupperna har hittills blivit gruvligt besvikna.

Boris Johnsons passion som premiärminister var infrastruktur – stora projekt som kostar enorma summor. Älsklingsprojektet var en bro mellan Skottland och Nordirland – en enligt de flesta bedömare fullständigt orealistisk idé. Till slut fick han ge upp men alltför mycket energi hade redan slösats bort på denna bisarra idé.

Författarna ger däremot Johnson skapliga betyg för utrikespolitiken och med beröm godkänt för stödet till Ukraina. Här gjorde Boris Johnson en enorm insats som kan visa sig ha haft historisk betydelse för vår kontinents framtid. Allt blev inte fel.

Det är uppenbart att kriget i Ukraina hade en verkshöjd som fick till och med Boris Johnson att verkligen engagera sig och våga ta den politiska striden med motståndare både inom den egna administrationen och i andra huvudstäder. För detta bör vi alla vara djupt tacksamma. 

Här fick Johnson äntligen spela den roll han alltid drömt om – som vår tids Churchill i kamp mot den ryska diktaturens ondska. Och han gjorde det bra. Han blev ett pinsamt misslyckande som premiärminister men lyckades kanske rädda Europa. Ett inte så dåligt facit trots allt.

Johnson at 10 rymmer ett fascinerande persongalleri, en uppsjö av spännande konflikter och otaliga spännande konfrontationer mellan både individer och grupper. Presschefen hos Tysklands tämligen triste förbundskansler Olaf Scholz har exempelvis varit bartender på en bordell. En av Johnsons medarbetare var mest känd för att han arrangerade swingersfester. Historien om Dominic Cummings, mannen bakom segern i folkomröstningen 2016, uppgång och fall skildras i detalj. Det är särskilt intressant just nu eftersom Rishi Sunak nyligen ätit middag med den numera ökände spinndoktorn.

Man kan läsa boken dels som den avskräckande historien om en misslyckad politisk karriär på högsta nivå, dels som en mycket underhållande politisk thriller. För den som är svag för Storbritannien och dess politiska kultur är boken en guldgruva.