Utblick Essä
Tysklands energiomställning blev ett klimathaveri
Våren 2011 slog kärnkraftsrädslan till i Tyskland. Den 30 maj har det gått tio år sedan beslutet om att all kärnkraft skulle stängas ner fattades. För Sveriges del borde den tyska energiomställning tjäna som ett avskräckande exempel, skriver Christoffer Heimbrand.
Olyckan i Fukushima inträffade den 11 mars 2011 efter att en kraftig jordbävning utlöst en tsunami med tio meter höga vågor som slog in över den japanska kusten. Tusentals människor fick sätta livet till eller fly sina hem. De inledande rapporterna om spridningen av radioaktivt material från kärnkraftverket Fukushima Daiichi var skrämmande och letade sig långt utanför Japans gränser.
I Tyskland fylldes snabbt Berlins gator av demonstrerande kärnkraftsmotståndare. Kärnkraften var för farlig, var det enkla men slagkraftiga budskapet. Drygt en månad efter jordbävningen gav Angela Merkels kristdemokratiska parti vika för det politiska trycket och fattade ett ödesdigert beslut: kärnkraften skulle inte längre ha någon framtid i Tyskland. Senast i slutet av 2022 skulle samtliga reaktorer vara nedstängda.
Tio år senare är det hög tid att utvärdera den tyska energiomställningen och i synnerhet beslutet om att fungerande kärnkraft skulle stängas ner i förtid. Målet med energiewende, som energiomställningen kallas, var att röra sig bort från just kärnkraft och fossila bränslen mot förnybara energikällor och mer energieffektivitet.
För ett par veckor sedan publicerade den tyska motsvarigheten till Riksrevisionen, Bundesrechnungshof, en granskning av den statliga styrningen av energiomställningen. Flera tidigare rapporter har undersökt samma sak och kritiken var inte heller denna gång nådig:
Den federala regeringen negligerar fortfarande styrningen av omställningen. Detta riskerar privatpersoners och företags säkra, trygga och billiga elförsörjning.
Staten har i sin iver att stänga ner kärnkraften låtit bli eller försummat att beakta allvarliga hot mot Tysklands elförsörjning. Den förda politiken har också lett till att Tyska elkonsumenter betalar Europas högsta elpriser. En dryg tiondel av priset består av den faktiska kostnaden för själva elen, resten av diverse skatter och avgifter som bland annat går till att subventionera förnybar energi. I och med att de sista kärnkraftverken fasas ut väntas priset stiga ytterligare. Därför rekommenderar den tyska riksrevisionen att systemet fundamentalt reformeras.
Den förda politiken är ett hot mot klimatomställningens legitimitet.
Rapporten slår också fast att kraftnätet byggs ut för långsamt, att staten har misslyckats med att planera för utfasningen av kol och att framtida vätgasproduktion och elektrifiering av transportsektorn bara kommer öka elbehovet ytterligare. Man har inte heller räknat med framtida scenarion där extremväder gör vind- och solkraft mindre effektiv. Som det ser ut idag är den förda politiken ett hot mot klimatomställningens legitimitet:
Det här äventyrar både implementeringen och acceptansen för energiomställningen och hotar Tysklands konkurrenskraft.
I efterhand är det lätt att döma ut tyskarnas reaktion efter Fukushima-olyckan som alarmistisk och känslostyrd. Strålningen i Fukushima blev aldrig så farlig som många då oroade sig för. Enligt en FN-rapport om olyckans konsekvenser finns det ingen överrepresentation av cancerfall bland de som bodde i närområdet. Den verkliga olyckan förblir jordbävningen och tsunamin som kostade tusentals människoliv och orsakade stor förödelse.
Men Sverige är inte bättre. På årsdagen av tsunamin konstaterade klimatminister Per Bolund (MP) på Instagram att han var både arg och rädd. Inte för att en flodvåg skulle slå in över Ringhals, utan rädd för att kärnkraften fått en renässans i den politiska debatten.
Men vad finns det egentligen att vara rädd för? Riskerna med kärnkraften måste självklart sättas i proportion till de risker som medföljer andra kraftslag, men i förhållande till både förnybar och fossil elproduktion står sig kärnkraften stark.
Läs också:
Jämfört med elproduktionen från kolkraft har kärnkraften historiskt sett varit ett tryggt och klimatsmart kraftslag. Kolkraften dödar fler när allt går som det ska än vad kärnkraften gör när något går fel.
Bara i Tyskland befaras 3 100 förtida dödsfall per år orsakas av utsläpp från kolkraftverk. En motsvarande siffra för kärnkraften hade med rätta tvingat fram omedelbara nedstängningar. Den största skillnaden mellan kol och kärnkraft är dock att den senare är en fossilfri källa som inte bidrar till den globala uppvärmningen. Trots detta har tyska politiker valt att prioritera utfasningen av kärnkraft framför att först bli av med kolet.
Tyskland är fortfarande ett av de länder i världen som använder mest kol. 2018 låg landet på femteplats i världen och som ohotad etta i EU. Regeringen har satt upp ett mål om att det sista kolkraftverket ska vara borta 2038, alltså mer än 15 år efter det sista kärnkraftverket ska ha stängts ner. Detta trots att bland annat det internationella energirådet IEA har krävt ett stopp för ny utvinning och användning av fossila bränslen. I samma färdplan förutsätter man att det fram till 2050 behövs en fördubblad kapacitet av kärnkraften.
I valet mellan att prioritera utfasningen av kärnkraft och minskningen av koldioxidutsläpp har den tyska regeringen valt att fokusera på kärnkraften. Det har skett på bekostnad av en klimatomställning som annars hade kunnat genomföras både billigare och snabbare.
Det tyska exemplet visar inte bara på svårigheterna med statlig styrning men också riskerna med att peka ut vissa fossilfria energislag framför andra.
För Sveriges del finns det flera lärdomar att dra, exempelvis att inte med politiska motiv stänga ner fullt fungerande fossilfri elproduktion. Det kan aldrig vara politikens uppgift att slå undan benen för vissa kraftslag. I stället borde staten sätta ett högt pris på utsläpp, slopa subventionerna och liberalisera reglerna för ny elproduktion. Därefter kan man med fördel låta marknadskrafterna råda. Om den fossilfria kärnkraften inte är konkurrenskraftig på en sådan marknad lär den avvecklas. Ett mer troligt utfall är dock att kärnkraften under överskådlig tid blir kvar.
Politiker bör hålla minst en armlängds avstånd till energimarknaden och sluta särbehandla vissa typer av elproduktion. Ger vi alla fossilfria kraftslag lika stora chanser att stå på egna ben har vi kommit långt. Mer marknad på elmarknaden kommer också ge mer el till det billigaste priset för att ta oss ur klimatkrisen. För planetens skull måste både Sverige och omvärlden lära sig av det tyska klimatmisslyckandet.
Läs också: Fanatikerna förstörde Sveriges elförsörjning