Tunt om krisberedskap i tiden

Prepping. Att hoppas på det bästa, men förbereda sig på det värsta.
Anna-Maria Stawreberg
Norstedts (2017)

På bara något ord har prepping blivit ett ord på snart sagt allas läppar. Den ängsliga samhällsklass som befolkar våra valda församlingar och medieredaktioner har gjort en 180-graderssväng från att ha betraktat envar som funderade på eventuella katastrofscenarier som paranoiker till att själva börja stapla vattendunkar och konserver i källaren.

Under de decennier som följde på kommunistblockets sammanbrott övertygade nämligen våra folkvalda och deras representanter i medierna varandra och sig själva om att hotbildernas och krisernas tid var över. Därför kunde man med gott samvete avveckla den krisberedskap som till stora kostnader byggts upp under årtionden. Beredskapslagren avskaffades och den spillra av Försvarsmakten som inte hade lagts ned inriktades på uppdrag i fjärran land, som var tänkta att ge svenska staten utrikespolitisk goodwill.

Den som påtalade att detta var naivt och ansvarslöst, att det kanske fanns en poäng med såväl en fungerande försvarsmakt som en civil krisberedskap, stod länge ganska ensam. Företrädare från samtliga partier avfärdade sådana röster i nedlåtande ordalag. Moderaterna beskrev i regeringsställning Försvarsmakten som ett ”särintresse” bland andra. Så bristande var förståelsen för statens grundläggande funktioner.

Också på det individuella planet betraktades beredskap och framförhållning som någonting suspekt. Att förbereda sig på att någonting kunde gå snett ansågs vara ett underkännande av den ordning och det samhällsystem som vi alla förväntades sluta upp bakom. Utvecklingen gick framåt, att visa att det fanns brister eller svagheter tolkades som ett ifrågasättande av denna utvecklingsoptimism.

I dag har pendeln svängt. De som tidigare betraktades som paranoida kufar hyllas i dag som auktoriteter och söks upp av journalister som plötsligt blivit väldigt intresserade av hur man klarar sig i en krissituation. Preppingbloggarna har sett sin trafik skjuta i höjden och reportage och prepping finns att ta del av i var och varannat massmedium.

De som tidigare betraktades som paranoida kufar hyllas i dag som auktoriteter.

En av dessa journalister som sökt upp och intervjuat preppare runtom i Sverige är Anna Maria Stawreberg. I boken Prepping. Att hoppas på det bästa men förbereda sig på det värsta, utgiven på Norstedts förra året, tar hon ett helhetsgrepp på den svenska preppingrörelsen. Hon förklarar begreppet och dess bakgrund, och träffar ett antal personer som på olika sätt förbereder sig på det värsta. En av de intervjuade är Anders , som driver bloggen En Svensk Prepper, och som intervjuades i Smedjan förra året.

Att försöka ta ett helhetsgrepp på fenomenet prepping på runt 170 sidor är ingen lätt uppgift, och Stawrebergs försök faller också platt. Det är svårt att se vem boken vänder sig till, förutom att den är ett försök att surfa på den medieuppmärksamhet som preppingbegreppet fått på senare tid. Jag tvivlar inte på att den säljer bra, bland Stawrebergs journalistkollegor.

Problemet är att det inte blir varken hackat eller malet. Vad är det för bok som Stawreberg har försökt skriva egentligen? Är det en introduktion till preppingrörelsen genom ett antal personporträtt? I så fall borde intervjudelarna ha varit längre och mer ingående. I deras nuvarande form känns de korta och ofärdiga.

Eller är boken tänkt som en handbok i krisberedskap? Flera av kapitlen är väldigt konkreta och ger det intrycket. Men i så fall borde dessa delar ha byggts ut, nu känns urvalet av sakuppgifter och goda råd godtyckligt och halvgjort. För den som söker en handbok i överlevnad finns redan ett stort antal välskrivna böcker på området, så i det avseendet tillför boken inte mycket.

Min känsla när jag läser de 170 sidorna är att det fanns mycket mer, och intressantare stoff som fått stryka på foten i en hård redigering.

Det är uppenbart att Stawreberg är genuint intresserad av frågorna och att projektet, med det stora antalet intervjupersoner och referenser, har varit ambitiöst. Därför är det korta formatet obegripligt. Kanske trodde redaktörerna på Norstedts inte att boken skulle sälja om den var mer omfångsrik. Det är synd. Min känsla när jag läser de 170 sidorna är att det fanns mycket mer, och intressantare stoff som fått stryka på foten i en hård redigering.

För den som redan läst de vanligaste preppingbloggarna tillför inte Prepping särskilt mycket. Men det är en vacker bok, inte minst tack vare Lukas Möllerstens hårt stiliserade, svartvita illustrationer. Förhoppningsvis kan dock Anna-Maria Stawrebergs bok ytterligare öka medvetenheten om krisberedskap i grupper som ännu inte satt sig in i frågorna, och eventuellt fungera som guide vidare in i den rikliga flora av litteratur och bloggar som behandlar ämnet.