Samhälle Recension
Trött partipamflett med dålig eftersmak
I en ny bok försöker Johannes Klenell “avslöja” att svensk politik är genomsyrad av korruption. Men det är en trött och icke-originell pamflett som noggrant undviker alla svåra frågor, skriver Markus Uvell.
Sverige är ett av världens minst korrupta länder. I den senaste utgåvan av Transparency Internationals index ligger Sverige på åttonde plats av 180 länder vad gäller låg korruption. Svenskarna har också – i skarp kontrast till invånarna i många andra länder – fortsatt stort förtroende för stat och myndigheter.
Detta är ett mycket gott betyg för svensk demokrati. Till glädje för alla utom dem som av olika skäl vill framställa den som hotad. Just detta är dock ärendet i Johannes Klenells nyutkomna bok Bananrepubliken Sverige (Natur & Kultur, 2025).
Boken är en variation på ett tema som varit populärt under en längre tid till vänster i politik och debatt: den gamla fina svenska demokratin har tagits över av lobbyister som vill vrida politiken i den riktning deras uppdragsgivare eller ägare beställt.
I ett tillkämpat tonläge av ”avslöjande” upprepas ett antal tidigare omskrivna händelser.
Sett till sitt innehåll är boken påfallande icke-originell. Klenell upprepar, i ett tillkämpat tonläge av ”avslöjande”, ett antal tidigare omskrivna händelser i skärningspunkten mellan politik och näringsliv.
Göran Perssons inblandning i PR-byrån Riktas fiasko i Sydafrika, Hans Bergströms resa från chefredaktör till skolentreprenör, Niklas Nordströms S-förening på PR-byrån Prime, min egen påstådda roll i SD:s kursändring vad gäller vinst i välfärden. Med mera.
Boken saknar inte helt nyheter, ska sägas. Mot slutet listas personer med partibakgrund som jobbar på olika byråer. En både ofullständig och illa researchad lista, förvisso. Men ändå ett piggt grepp.
I likhet med andra inlägg som gjorts på detta område det senaste decenniet undviker Klenell däremot noggrant de svåra frågorna.
Varför är det är ett stort problem om en konsult anlitas för att påverka politiken, men inte om denna gör samma jobb som anställd på exempelvis LO? Varför är Timbro en del av den demokratihotande lobbyismen, men ingen av vänsterns tankesmedjor? Och blir de politiska besluten verkligen bättre om beslutsfattare inte lyssnar på dem som påverkas?
För det är en pamflett Klenell har skrivit, om än en ovanligt omfångsrik sådan. Snart drar valrörelsen igång och S-kongressen ligger runt hörnet. Att problematisera lobbyism har identifierats som en chans för vänstern att bryta igenom väljarnas envisa intresse för minskad brottslighet.
Syftet märks om inte annat på bokens enorma fokus på friskolor, även det en repris av tidigare inlägg. Det är svårt att begripa.
För det första är friskolesektorn inte någon särskilt lobbyintensiv bransch, och har aldrig varit det. Faktum är att branschen är närmast obetydlig som lobbyistkund. Jag har själv jobbat med politisk påverkan för näringslivet i 30 år, i huvudsak som konsult, och aldrig haft ett enda uppdrag för något friskoleföretag eller friskoleorganisation.
Ett och annat sådant har säkert funnits hos andra, men inte i närheten av så mycket som Klenell föreställer sig. De branscher som lägger betydande resurser på politisk påverkan är helt andra. Om detta verkar Klenell dock okunnig.
För det andra frågar man sig vad all denna friskolelobbying skulle ha gett för resultat. I praktiken har borgerliga partier systematiskt försämrat villkoren för att driva friskolor, och i skrivande stund väntar nya försämringsförslag från Tidöavtalet. Borde inte detta väcka frågan om den påstådda lobbymaktens inflytande?
Så kanske borde man avfärda Bananrepubliken Sverige som ännu en trött partipamflett. Men det finns tyvärr ett större problem, en allvarligare aspekt på bokens lustiga bilder av makthavare med bananer på huvudet. Något som ger den en dålig eftersmak.
Boken driver tesen att svensk politik är genomsyrad av korruption, alltså missbruk av politisk makt för egen ekonomisk vinning. Klenell anklagar mängder av namngivna personer, varav de flesta varit förtroendevalda hela sina vuxna liv, för att i praktiken vara mutade och driva politiken i en viss riktning för att de själva tjänar på det.
Det är en oerhört allvarlig anklagelse, för vilken han inte presenterar minsta antydan till bevis.
Det är en oerhört allvarlig anklagelse, för vilken han inte presenterar minsta antydan till bevis. Att en politiker och en företagare känner varandra räcker i Klenells ögon för att den förra ska vara korrumperad. Det är ett djupt ohederligt sätt att beskriva andra människor.
Tyvärr har detta konspirationstänkande på senare tid sökt sig in även i andra sammanhang. Delar av den kritik som från höger riktats mot Northvolt och andra omställningsprojekt har byggt på samma slaskretorik. Personliga band har uppfattats räcka för att anklagelser om bristande heder och ren brottslighet offentligt ska kunna kastas på namngivna personer. Det är ovärdigt en seriös samhällsdebatt.
Just personkopplingarna är ett återkommande tema i boken. Det avsnitt där Klenell försöker förklara hur lobbying går till slår fast att ”dina nätverk är ditt värde på marknaden”. Jag tror inte det går att hitta någon som faktiskt jobbar med lobbying som delar denna bild. Kärnkompetensen är förståelse för politiska beslutsprocesser och partiernas sätt att fungera samt inte minst sakkunskap på det område som diskuteras.
Insidan av bokens pärm pryds av ett slags relationskarta över hur olika politiker och lobbyister hänger ihop. Och visst, av det 50-tal personer som figurerar känner till exempel jag själv alla utom en handfull. Några sedan högstadiet, andra sedan något år. Men det beror varken på att jag är osedvanligt inflytelserik eller korrupt, utan på att jag ägnat tre decennier åt politiskt påverkan – i ett litet land.
Visst kan man tycka att det är en ankdamm. På samma sätt som journalistsverige eller forskarsverige är även lobbyingsverige litet. Folk känner varandra, ibland är de till och med gifta. Men tesen om att Sverige skulle vara en bananrepublik går mycket längre än så. Den som vill bli tagen på allvar i sina anklagelser om korruption och nepotism behöver anstränga sig betydligt mer än Klenell. Det här duger inte.