Trianguleringens tid är förbi

Under pompa och ståt presenterade Moderaterna sin valslogan i samband med partiets Sverigemöte i Göteborg. Mot röd bakgrund lyste den gula texten ”lika för alla” med den förtydligande underrubriken ”rättigheter, skyldigheter, möjligheter”. Fokus på lika rättigheter och lika skyldigheter är förvisso klassisk borgerlig politik, där det är förutsättningarna som skall stå i fokus, inte utfallet. Men när det kommer till frågan om ”lika möjligheter” börjar det att skava.

Moderaterna utgör av hävd högeralternativet i svensk politik och borde vara bekanta med skillnaden mellan negativa och positiva rättigheter. Negativa rättigheter är det enda politiken kan garantera. Så snart den överskrider gränsen till de positiva rättigheterna börjar den att göra avkall på de negativa rättigheterna.

Politiken kan inte garantera medborgarna lika möjligheter. Människor är olika och föds med olika förutsättningar. Vi är bra på olika saker och vi vill olika saker med vår liv. Varje försök att utjämna dessa skillnader, genom tillrättaläggande åtgärder och särbehandling är ett steg mot diskriminering. Det är oviljan att inse detta som gör att socialistiska samhällsexperiment alltid tar en ände med förskräckelse. Utopiska visioner förutsätter en ny typ av människa än den som finns i verkligheten.

Lika möjligheter låter naturligtvis bra som slagord, och det är lätt att inse varför de moderata partistrategerna ville slänga in en uppmuntrande morot att komplettera det kärvare budskapet om lika skyldigheter med. Svenska politiker vill så gärna ge sken av att det är de som skall ställa allt till rätta, och då räcker det inte med rättigheter och skyldigheter.

Att det nya budskapet presenterades mot röd botten var naturligtvis inte heller en slump.

Även bortsett från det problematiska i löftet om lika möjligheter är dock Moderaternas valslogan bekymmersam. Likhet är inte ett budskap som klingar särskilt väl med en borgerlig syn på samhället. ”Lika för alla” är ett slagord som borde sända kalla kårar längs ryggraden på varje individualistiskt sinnad borgare, även om den bakomliggande tanken om lika rättigheter och skyldigheter är god. Att det nya budskapet presenterades mot röd botten var naturligtvis inte heller en slump.

Det hela är som ett eko av de tre föregående valrörelser då Moderaterna försökt sig på att triangulera Socialdemokraterna, eller åtminstone stjäla deras problemformuleringsprivilegium genom att i sin retorik närma sig dessas.

2006 var det en briljant strategi. Väljarkåren stod betydligt längre till vänster än vad den gör i dag och det slentrianmässiga röstandet på socialdemokraterna var alltjämt kompakt. Genom en ny och mjukare framtoning och ständigt upprepade löften om att inte röra den svenska modellen lyckades Moderaterna vinna mittenväljares och besvikna socialdemokraters förtroende.

En mandatperiod senare var det dags igen. Då hade väljarna redan fått kvitto på att de inte hade något att frukta av en Moderatledd regering. Tvärtom gick det ganska bra på de flesta fronter. Något slags mittenpositionering var således inte alls nödvändig. Likväl försökte man sig på samma grepp igen, och vann visserligen valet, men med betydligt svagare mandat. Det var dock inte till Socialdemokraterna som de missnöjda moderaterna försvann utan till Sverigedemokraterna.

Inför valet 2014 försökte sig Moderaterna en tredje gång på samma typ av positionering och valförlusten var ett faktum. Eller förlust och förlust. Hade partiledaren inte lämnat skeppet redan på valnatten hade partiet antagligen kunnat sitta kvar, trots ett relativt stort väljartapp. Nu blev det en svag socialdemokratisk regering i stället.

Väljarkåren har dessutom rört sig markant högerut och ligger i många avseenden till höger om sina respektive partier.

I dag ser det politiska landskapet väsentligt annorlunda ut än vad det gjorde 2006, 2010 och 2014. Det finns inte längre två block i svensk politik utan tre. Väljarkåren har dessutom rört sig markant högerut och ligger i många avseenden till höger om sina respektive partier. Sverigedemokraterna, som sakpolitiskt nog snarast är att betrakta som ett mitten- eller vänsterparti, har en väljarbas som huvudsakligen definierar sig som höger.

Moderaterna har med andra ord mycket litet att vinna på att positionera sig som ett mittenparti nära Socialdemokraterna. Som Andreas Johansson Heinö skrev här i Smedjan i fredags behöver Moderaterna söka strid med både Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna, men de behöver göra det som ett högerparti, på stabil liberalkonservativ grund. Det finns ingen anledning för Moderaterna att ställa sig till vänster om sina egna väljare, vare sig i ekonomiska frågor eller i värderingsfrågor.