Daniel Hannan har aldrig varit någon som ursäktar sig. I sin kolumn i borgerliga the Daily Telegraph ställde han nyligen frågan om Tories fortfarande var ett parti för ekonomiska liberaler, eller om han som klassisk liberal borde vända sig någon annanstans. Det är tung kritik från en person som företrätt Storbritanniens konservativa parti som debattör och europaparlamentriker i nästan tre decennier, och som frontade partiets brexitkampanj. 

Två år efter Johnsons jordskredsseger i parlamentsvalet, den 12 december 2019, finns inga marknadsliberala segrar att visa upp. Hannan, som tidigare stått premiärminister Boris Johnson nära ideologiskt som en av partiets tydliga liberala röster, har återkommande parafraserat Margaret Thatcher och konstaterat att britterna knappast lämnat byråkrati och statlig intervention på det europeiska planet, för att ersätta Bryssel med lika klåfingriga landsmän. De socialistiska lösningarna skulle ju bli kvar på kontinenten.

För en hel generation torypolitiker har avståndet till thatcherismen varit måttet på konservativ renlärighet.

Kanske är Hannans kritik ett rop från ett adligt elfenbenstorn. Som nybliven baron i överhuset är Hannan skickligt utmanövrerad ur partiet och i bästa fall en missnöjd tyckonom på sidlinjen, men hans kritik träffar dock mitt i den öppna kris som drabbat Tories självförtroende. För många tidigare företrädare och andra nära knutna till partiet har man börjat ställa sig frågan vad det är som håller på att hända. 

Thatcher som ideal

För en hel generation torypolitiker har förhållandet till thatcherismen varit måttet på konservativ renlärighet. Järnladyns ande vilar fortfarande över partiet, och företrädare drar sig å det längsta från att kritisera eller omtolka hennes grundläggande teser. Tories är ett konservativt parti med marknadsekonomin som oskiljaktig del av värden som dygd, personligt ansvar och framtidstro. 

Till skillnad från amerikanska konservativas relation till Reagan, som snabbt gått från ikon till irrelevans, har brittiska konservativa sett Thatchers arv som mycket mer tidlöst. Som den mest framgångsrika brittiska ledaren i modern tid, har hennes agerande bildat mall för alla konservativa ledare sedan dess. Hon har lagt fast både språket och konfliktlinjerna som alla inom partiet förhåller sig till. 

Dagarna för Thatchers inflytande tycks dock vara räknade. Boris Johnson verkar helt sakna ambitioner att föra hennes arv vidare – därav Hannans reaktion. Johnson kan mycket väl komma att bli den första i en ny tradition etatister. 

Idel brutna löften

Nästan exakt två år efter valframgången kom det definitiva dråpslaget. Trots ett uttryckligt vallöfte om att inte höja skatterna, driver Tories nu på för att införa de högsta skatterna i Storbritannien sedan andra världskriget. I budgeten för nästa år, som presenterades av finansminister Rishi Sunak i slutet av november, finns ökade utgifter på 150 miljarder pund, i runda slängar två svenska statsbudgetar, till stora delar finansierat av en inkomstskatteökning på hela 2,5 procentenheter. Efter 10 år av stenhård budgetdisciplin hos konservativa finansministrar, ska nu statens åtagande för välfärds- och regionalpolitik istället öka, och detta oberoende av coronapandemin. 

– Johnson spenderar som en berusad Keynesian.

Så sammanfattar Fraser Nelson, chefredaktör för konservativa husorganet The Spectator, regeringens politik när jag träffar honom på hans kontor i de brittiska regeringskvarteren. I chesterfieldfåtöljerna som köptes in av Boris Johnsons under hans tid som chefredaktör för tidningen, sitter nu en person som inte räds att såga regeringen längs fotknölarna. 

– Det finns en idé som fått fäste bland Tories att modernitet handlar om att öka det generella välfärdsåtagandet. Snarare än riktade insatser och effektivisering som alltid varit grunden för partiet, så har man börjat förespråka att hälla mer pengar i hopplöst byråkratiska system. 

Svällande välfärd

Det han syftar på är inte minst det dysfunktionella nationella sjukvårdssystemet NHS, som alltid har varit ett rött skynke för borgerliga. Varje konservativ regering har försökt införa ett större mått av valfrihet och effektivisera, men efter att det under pandemin räddat livet på premiärministern har viljan att utmana byråkrati och intresseorganisationer mjuknat betänkligt. 

Den brittiska välfärden är, vilket borgerliga inte är sena att stoltsera med, selektiv. Den med större inkomster eller förmögenhet bekostar i betydligt högre grad själva för sin välfärd, med det tydliga målet att kunna garantera en lägsta nivå av skydd utan att hamna i kontinentaleuropeiska skattenivåer. 

Detta ifrågasätts ständigt av en medelklass som vill att det offentliga åtagandet ökar, men har blivit en del av det konservativa samhällskontraktet – låga skatter men väl riktade utgifter. Samtidigt som den årliga Thatcherkonferensen gick av stapeln i november var regeringen fullt upptagen med piska in röster i underhuset för att staten att genom höjda skatter ska betala för äldreomsorg för fler av landets välbeställda. 

Brexit som kom av sig

Inte heller handelspolitiken har varit något muntert kapitel för frihandelsförespråkare. Med snart två år gångna sedan det definitiva utträdet ur EU i februari 2020 har inga stora omläggningar synts till. Det är som att möjligheterna som öppnades inte tagits, menar Nelson.

– Många frihandelsvänner har satt sin tro till Brexit-fen. Med Brexit får vi stora möjligheter att liberalisera ekonomin och handeln, och då infinner sig magiskt olika frihetliga policys. Men bara för att vi nu kan liberalisera och hitta nya handelsavtal, betyder inte det att det kommer att ske. Man måste driva igenom det på hemmaplan också. Många i regeringen är tydliga frihandelsvänner i teorin. Men i praktiken undviker man att ta striden. 

”Många frihandelsvänner har satt sin tro till Brexit-fen”

Sedan utträdet har Storbritannien formellt slutit en mängd frihandelsavtal, framför allt med länder inom samväldet, men många av dem är i princip överenskommelser om att förlänga villkoren som gällt under tiden i EU. De förhoppningar som fanns om ett avtal med USA, det som EU aldrig slöt, tror Fraser inte på. 

– Regeringen försöker få det till att avtalet med Australien är en stor framgång, men det är tidsbegränsat och inte särskilt omfattande. Det är inte mycket att skryta med om man jämför med förhoppningarna om att USA skulle behandla oss bättre utanför EU. Men Biden har inga sådana planer. Det tycks inte bli något avtal med amerikanerna.

Var det då värt allt besvär att lämna EU? I en självkritisk krönika i The Telegraph frågade sig Nelson nyligen om han gjort rätt som stödde Brexit, eftersom fördelarna aldrig tycks materialiseras. Politiskt var Brexit en stor succé, ekonomiskt så vinner protektionisterna. 

Starkast i modern tid

Så hur kommer det sig att outsidern Johnson lyckats tämja de thatcheristiska krafterna som så länge dominerat det konservativa partiet? Journalisten och tidigare chefredaktören för bland annat tabloiden The Sun, Stig Abell, har kallat Storbritannien för världens enda valdiktatur. Det enda som kan stoppa en premiärminister är ett val eller ett internt uppror, i annat fall har Downing street fullständig kontroll över alla statliga funktioner och är garanterat att få igenom alla politiska förslag. Det saknas oberoende institutioner, besvärliga gräsrötter eller partiorganisationer att tala om. För Boris Johnsons del har det sedan 2019 inneburit överseende med märkliga tal, spex och skämt, okunnighet och uppenbara motsägelser, menar Nelson.

– Politiskt är Johnson betydligt starkare än sina företrädare. Med 80 mandats majoritet kan han bryta traditioner och utmana vad som tidigare varit partilinjen. Många backbenchers har ju honom att tacka för sina platser och kommer inte säga emot.

Den som inte vill riskera sin plats i underhuset, sitter helt i regeringens båt. Det är därför som Boris Johnson, en outsider i sitt parti och i alla former av regeringssammanhang, sannolikt blev den mäktigaste premiärministern i modern tid, kanske sedan matriarken själv, efter valet 2019. Det tog inte ens sex månader innan han sparkat sin finansminister och ombildat regeringen för andra gången.

Men också minst erfaren

Brexit har verkat renande på brittisk politik, inte bara som besvärligt vägskäl utan även som katalysator. Mängder av personer som tidigare innehaft tunga poster har fastnat i skyttegravskriget och tvingats bort. En ny generation har släppts fram. Lojalitet har varit den främsta befordringsgrunden i Johnsons regering, vilket har lett till ett mycket oprövat lag.

Det brittiska regeringens rena storlek ställer krav. Samtliga politiker i regeringen måste sitta i parlamentet, och minst 109 statsråd av olika dignitet ska utses. Och som ledare har de den kanske minst erfarna premiärministern i modern tid. 

Som ledare har de den kanske minst erfarna premiärministern i modern tid.

Steve Richards, som bevakat Westminster för BBCs räkning i över 30 år och skrivit en rad biografier över moderna premiärministrar, har beskrivit det brittiska politiska systemet som fast i en växande ledarskapskris. I boken The Prime Ministers (Atlantic, 2020), pekar han på att ett allt mer arkaiskt styrelseskick, parat med populistiska tendenser, inte kunnat mötas av konstruktiva och erfarna politiska ledare och partiorganisationer.

I stället har ett decennium av politiskt styre gått förlorat under ledare som Corbyn, May, Johnson och Miliband. Storbritannien ställs inför alltmer komplexa problem utan att ha politiska ledare starka nog att peka ut en väg framåt och ur missnöjet. 

Individualismen som hotad

Tories sticker ut bland Europas kristdemokratiskt lutande borgerlighet, och ser sig på vissa sätt inte som en del av den. I många avseenden är kopplingen till USA och tanken på ett samhällskontrakt betydligt mer framträdande än till den kontinentaleuropeiska tanken om Europa som historisk ödesgemenskap. I många britters ögon är de brittiska öarna en tydligt avskuren kultursfär bortom de katolska och ortodoxa delarna av kontinenten. Fraser Nelson håller inte tillbaka:

– När Hayek kom till de brittiska öarna kallade vi hans idéer för den österrikiska skolan. Det tyckte han var fel, eftersom han ju först nu kommit hem, till den engelska traditionen. Det var här fria människor och marknader fanns, det borde heta den engelska skolan.

Inte helt olikt de svenska Moderaterna har den ibland konfliktfyllda kombinationen av frihet och stabilitet gett Tories stor flexibilitet, men också något av en ständig identitetskris. Tories är en bred kyrka, men klart är att Thatcher tvingat ett i grunden konservativt parti att omfamna individualismen, inte tvärtom. Linjen liberal i ekonomiska frågor men socialt konservativ är på något sätt given, utan har alltid haft konkurrerande idéer. 

– På sätt och vis tror jag att vi har blivit feta. Hayek är historia nu, och det finns en massa socialistiska bubblor som lever kvar i Storbritannien som behöver tas tag i. Många yngre tories är nog i grunden liberalt inställda ekonomiskt, men de är idag betydligt mer intresserade av kulturkrig och identitetsfrågor än av Hayek. Det blir det inte mycket praktisk reformer, säger Nelson.

”Många yngre tories är […] betydligt mer intresserade av kulturkrig och identitetsfrågor än av Hayek.”

Inte minst framträder denna dragkamp om identitet och individualism i frågan om rättigheter. Till skillnad från många andra mitten-högerpartier i västvärlden har tories ett komplicerat förhållningssätt till individers möjlighet att kräva sin rätt mot kollektivet. Istället för mänskliga rättigheter är för många konservativa den kollektiva suveräniteten som nation — ekonomiskt, militärt och kulturellt — garanten för frihet. När europeisering och individuella rättighetsinstrument har varit en väg framåt för stora delar av Europas borgerlighet, inklusive Sveriges, har Tories sett det som ett hot mot en folkligt förankrad frihetstradition och autonomi.

Inte någonstans blir denna illiberala, skeptiska ådra mer tydlig än i fråga om Europakonventionen. Knappast kontroversiell i andra delar av västeuropa, har den varit ett rött skynke för många Tories under lång tid. Dominic Raab, i dag justitieminister, har öppet visat sitt missnöje med konventionen, och sagt sig vilja lämna den när tillfälle ges. Under tiden kommer regeringen Johnson att begränsa dess genomslag i landet, med motiveringen att en teknokratisk domstol utan ansvarutkrävande inskränker det brittiska folkets rätt att själva göra viktiga intresseavvägningar. En intressant inställning i ett land med både överhus och inte helt oviktig adel, men med sin förklaring i tanken om frihet och autonomi som oskiljaktiga element. Den stund det inte är opportunt finns det mycket lite i ideologisk eller personlig väg hos Tories som hindrar individualismens uttåg ur partiet.

Framgångssagan som tog slut

Problemet för thatcheriter är att kollektivismen verkar ha fungerat. Länge såg vänstersvängen ut att bli en framgångsrik triangulering. De traditionellt högerinriktade blev allt mer fokuserade på brexit och andra kulturella och nationalistiska frågor, medan marginalväljare accepterade hårdare tag i utbyte mot en mer vänsterinriktad ekonomisk politik. 

Läs också:

Så ritade Boris Johnson om den politiska kartan

Svend Dahl

Britterna visar att kärnkraften är en klimatnyckel

Daniel Westlén

Johnson kunde visa upp stora framgångar i traditionellt labourstarka väljargrupper, tydligast i vad som i brittisk press kommit att få namnet the red wall. Muren, ett antal mycket euroskeptiska och labourstarka valkretsar i norra England, föll i valet 2019 och röstade konservativt. Labour är idag ett än mer utpräglat storstadsparti, fjärmade från den euroskeptiska landsbygen. Under tidig vår 2020 visade sammanvägda opinionsundersökningar det högsta stödet för de konservativa i modern tid, 52 procent, rena Tage Erlander-siffror. 

När pandemin slog till kom allt på skam. Den entusiastiske och skämtsamme Johnson saknade alla förutsättningar att bli landsfader, och hans slagkraftiga tal blev aldrig till policy. Falklandsögonblicket kom av sig, och Johnson blev till råga på allt svårt sjuk. En tacksam symbol för landets hårt kritiserade Corona-strategi. 

Falklandsögonblicket kom av sig, och Johnson blev till råga på allt svårt sjuk.

Idag är det istället dött lopp mellan Tories och Labour, samtidigt som allt större utgiftslöften strömmar ut från båda partierna. Boris Johnsons aktie dalar i takt med antalet berättelser om Peppa pig, och Tories saknar, trots ett decennium vid makten, regeringsduglighet. Labours nya ledare Keir Starmer har visat sig vara en värdig motståndare när Johnsons rufsiga charm inte längre bär. 

Kanske går Boris Johnson till historien, likt idolen Churchill, som en premiärminister som tog landet genom en existentiell kris. Men inte som någon uppstånden järnlady. Fram växer ett nytt Tories och en ny epok i brittisk politik. Thatchers spöke kan mycket väl ha lämnat Westminster. 

Omslagsfoto: Adrian Dennis/Pool via AP