Samhälle Krönika
Till den omoderna fotbollens försvar
Ikväll inleds fotbolls-EM, som liksom den övriga fotbollsvärlden fortsätter att kommersialiseras. Joakim Broman ser repriser av 2016 och 1994, och formulerar ett liberalt försvar för den omoderna fotbollen.
Min son föddes lagom till fotbolls-EM 2016. Vi kom hem från BB samma dag som turneringen inleddes, och eftersom nyfödda sover mycket och vården rekommenderar mycket hud-mot-hud den första tiden tillbringade jag en hel del tid framför fotbollsmatcherna med honom på magen.
Det var minnesvärt, men jag kan inte riktigt säga detsamma om turneringen. Sverige slutade sist i gruppen efter två förluster och ett kryss, och ett enda gjort mål. Gareth Bales frisparksmål för Wales mot England i ett av turneringens två inombrittiska möten (Wales mötte Nordirland i åttondelen) var en höjdpunkt, men Jamie Vardy kvitterade och på tillägg kuvades revolten när Sturridge gjorde 2–1 för engelsmännen. Ett annat imperiemöte, mellan Österrike och Ungern, slutade 0–2.
Det jag framför allt minns är att jag för första gången under en EM- eller VM-turnering blev mätt på fotboll. 2016 utökades Europamästerskapet till att omfatta 24 lag – mer än hälften av kontinentens länder – och totalt 51 matcher, jämfört med 16 lag och 31 matcher 2012. De betydelselösa eller ointressanta matcherna blev fler, och fyra av sex grupptreor gick vidare till slutspelet. Ingen av dem hade mer än en vinst eller plus i målskillnaden.
Denna urvattning av turneringen skedde inte på grund av att supportrarna efterfrågade det. Snarare var det en effekt av det som brukar kallas den moderna fotbollen. Fler matcher betyder mer pengar, bättre tv-avtal och bättre politiska förutsättningar för Uefa och Fifa att hålla små länder nöjda och intresserade.
Denna kommersialiseringsprocess, som smygande pågått under mycket lång tid men framför allt eskalerade under det tidiga 1990-talet, inte minst genom omformandet av den engelska högstaligan till Premier League, har haft en hel del goda effekter. I min bok 1994: Sommaren som förändrade Sverige för alltid skriver jag bland annat om tillståndet för engelsk fotboll innan dess: förfallande arenor, stora huliganproblem, talanger som flyttade utomlands och sviktande intäkter. Premier League omstöpte allt det. Tyvärr förändrades också mycket annat.
***
Timbros chefsekonom Fredrik Kopsch orsakade lite uppståndelse på X för ett par veckor sedan – han gör det ibland – när han gick till attack mot den så kallade 51 procentsregeln, som innebär att föreningar måste äga majoriteten av ett idrottsaktiebolag:
Det är inte första gången som idén väcks från höger. Och visst kan det tyckas som en naturlig utgångspunkt för en marknadsliberal. Mer kapital ger bättre spelare, finare arenor (finansierade med privat kapital?) och roligare fotboll.
Men det finns också några motfrågor att ställa. Om allsvensk fotboll är “tråkigast i världen”, hur kommer det sig att de svenska publiksiffrorna är lika höga som i det invånarmässigt nästan fyra gånger större Polen? Varför går fler på fotboll i Sverige än i Belgien, trots att den belgiska ligan omsätter tre gånger så mycket och håller högre kvalitet? Finns det kanske andra värden än de krasst ekonomiska/kvalitetsmässiga som fotbollssupportrar bryr sig om? Och är det i så fall nödvändigt att Allsvenskan strävar efter att vara så högkvalitativ (och rik) som möjligt?
Varför går fler på fotboll i Sverige än i Belgien, trots att den belgiska ligan omsätter tre gånger så mycket och håller högre kvalitet?
En sak kan man ge Fredrik Kopsch, och det är att han inte ger sig på 51 procentsregeln i direkt mening – som andra debattörer från höger gjort – utan det offentliga stödet till fotbollen. 51 procentsregeln är inte i grunden ett politiskt beslut utan en regel inom idrottsrörelsen. Offentliga bidrag kan man förstås ha synpunkter på. Men då måste man också betänka faktumet att inte ens den genomkommersialiserade amerikanska idrotten är fri från skattemedel. I den amerikanska fotbollsligan NFL, som jag följer varje söndag under höst och vinter, är det en vanlig företeelse att miljardärägarna hotar att flytta klubbarna om de inte får en ny arena eller skatteundantag. Att folk bryr sig om sina klubbar och vill ha dem kvar leder till politiska eftergifter som även principiella marknadsliberaler måste förhålla sig till. Om vi ändå inte lyckats få bort skattemedlen från elitidrotten, är det då inte bättre att låta de som bryr sig mest om klubbarna kontrollera dem?
Det finns även principiella argument mot att låta fotbollen bli som vilken marknad som helst. Hans Zetterberg, sociolog och tidigare chefredaktör för Svenska Dagbladet, skrev med utgångspunkt i Max Weber om de sex sfärer som utgör olika delar av samhället. Zetterberg menade att ett försök att rakt av applicera logiken från en sfär – exempelvis näringslivet – i en annan – exempelvis religionen – leder till förlusten av “kardinalvärden”. Det som en viss sfär producerar, i kyrkans fall helighet, går förlorat om månglarna kommer in i templet. (Det verkar även Fredrik Kopsch hålla med om.)
Jag vill påstå att fotbollen utgör en sådan egen sfär, vars logik påminner mycket om religionens. För ett par år sedan skrev Joel Halldorf i sitt nyhetsbrev om att den “förtrollning” (även det ett begrepp från Weber) som kyrkan förr ofta representerade i vårt sekulära samhälle inte försvunnit utan bara migrerat till fotbollsarenorna. Han pekar på att statyn av Bobby Moore betecknas med närmast helgonlika begrepp och på att Wembley beskrivs som “hallowed ground”.
Då tar Halldorf ändå inte upp de mest uppenbara parallellerna. På söndagarna går jag till kyrkan (Nya Söderstadion) och gör mig till en del av församlingen (klacken). Vi sjunger psalmer tillsammans (Heja Bajen) och tror på mirakel (2-1 i 91:a minuten). Inför större högtider (premiär och derbyn) presenteras ofta en ny altartavla eller helgonmålning (tifon).
I sekulära samhällen är fotbollen det främsta profana substitutet för ett religiöst behov. Att låta en sådan sfär präglas av rent affärsmässig logik riskerar att rasera grunderna för den. Fotbollsklubbar har dessutom en lokal förankring och historia som lätt försvinner när de hamnar i händerna på nyckfulla miljardärer. I Cardiff City bestämde ägaren, den malaysisk-kinesiske affärsmannen Vincent Tan, plötsligt att laget skulle byta färg på tröjorna från blå till röd och att blåsångaren som prydde lagmärket skulle bytas ut mot en drake. I engelska Wimbledon flyttade klubben som grundats 1889 helt enkelt till Milton Keynes.
Det kan tyckas som oväsentligheter för mer osentimentala marknadsliberaler, men det spelar roll att det finns livskraftiga och beständiga civilsamhällen som bidrar med mening i människors liv. Jag tror till och med att det är en nyckel i att skapa legitimitet för en på andra sätt livsnödvändig global kapitalism. Svaret på de viktigaste av världens utmaningar – fattigdom och klimatomställning – stavas handel, ekonomisk/teknisk utveckling och fri konkurrens, men om människor känner att några av de viktigaste sakerna i deras liv tas ifrån dem finns risken att de i stället vänder sig till isolationistiska krafter.
***
Nu när spelarövergångar räknas i miljardbelopp och lönerna uppgår till flera miljoner i veckan sägs det ibland att fotboll är “big business”. Och det är visserligen sant att pengarna under de senaste decennierna blivit större och en allt viktigare del av fotbollen, men den har en bra bit kvar till att räknas till de stora affärerna. Englands största fotbollsklubb i ekonomiska termer, Manchester United, är inte ens ett av landets 100 största företag. Netflix, som är hälften så stort som Disney-konglomeratet, skulle ändå kunna köpa världens största klubb Real Madrid med en kvartalsvinst.
Fotbollen är small time i allt utom folks medvetanden. Det är bland annat därför den blivit så effektiv att utnyttja för så kallad sportswashing. Ryska oligarker eller oljeshejker har kunnat pytsa ut det som för dem är kaffepengar för att få en inträdesbiljett till de mest prestigefyllda västliga sammanhangen och för att bygga en bättre image för sina flygbolag och turistmål. Och fotbollsvärlden tycks varken ha kunnat eller velat stå emot. Så spelades VM i Ryssland 2018, fyra år efter att landet olagligt ockuperat Krim, och VM i Qatar 2022, efter en process som var fullständigt nedlusad med mutor.
Netflix skulle kunna köpa världens största klubb Real Madrid med en kvartalsvinst.
Den enda gången som den moderna fotbollens segertåg drabbats av signalfel var inför lanseringen av European Super League, ett försök att bryta loss några av de främsta klubbarna i Europa till en egen, stängd liga enligt amerikansk modell. Efter massiva protester från supportrar hoppade praktiskt taget alla klubbar av och planerna lades i malpåse.
Det var förstås en framgång att försöket att kuppa fram en ny och helt kommersiell struktur i den europeiska fotbollen stoppades. Och det är intressant att fundera över varför det skedde. De stora klubbar som försökte bilda en egen liga hade hamnat i toppen på helt olika vis. Vissa (som Manchester United, Real Madrid och Barcelona) hade vunnit under lång tid och dessutom haft turen att göra det precis efter att fotbollen genomgick sin metamorfos på 90-talet. Andra (som Atletico Madrid och Arsenal) hade visserligen vunnit, men under kort tid eller för ganska längesen. Ytterligare någon (Tottenham) hade inte vunnit den engelska ligan sedan 1961. Vad var logiken i att just dessa lag skulle upphöjas till Superligan, och att andra skulle förpassas till förmodad irrelevans och aldrig få chansen att kvala in?
Svaret är varumärken förstås, som ofta men inte alltid förknippas med troféer och segrar. Men när fotbollens i grunden meritokratiska själ hotades drog den stora majoriteten av supportrar en gräns. En fotbollsmatch ska vinnas på planen, inte av PR-konsulter och marknadschefer.
Man bör inte ha särskilt mycket hopp om att Super League-fiaskot blir mer än ett gupp på vägen för den internationella fotbollens fortsatta modernisering. Den som läst Olof Lundhs bok Templet i öknen, om hur Qatar mutade sig till VM, kan knappast ha något hopp om Fifa. Om två år, när VM återigen spelas i USA, utökas turneringen till att innehålla 48 lag och totalt 80 matcher. Uefa förvandlar efter hotet från Super League gradvis Champions League till något liknande för att blidka storklubbarna, skapa fler stormatcher och dra in mer pengar.
I boken med samma titel kallar sportjournalisten Noa Bachner Sverige för den sista utposten. Allsvenskan och Sverige har lyckats stå emot det mesta i den snabba förändring som fotbollen genomgått de senaste decennierna. För all del har även vi fått ta del av de inflöden av pengar som ägt rum. Men tack vare att vi bevarat vår modell kan vi exempelvis säga nej till den själadödande millimeterrättvisa som VAR aspirerar på (men inte lyckas frammana). Vi har också en levande supporterkultur, tifon i världsklass och en stämning på läktarna som många av världens främsta klubbar inte kan mäta sig med.
Nu håller jag inte med om att Allsvenskan håller för låg klass, den duger i alla fall utmärkt för mig och uppenbarligen för många andra. Men om jag skulle behöva välja tar jag hellre med min son på en söndagsmatch fylld av sång och stämning, än på en saudiarabisk ligamatch med några av världens bästa spelare. Meritokrati, ett starkt civilsamhälle och lokala gemenskaper är också liberala värden värda att försvara, så när Sverige nu inte kvalade in tänker jag hitta det mest omoderna fotbollslaget att hålla på i fotbollens Europamästerskap.
Joakim Broman är aktuell med boken 1994: Sommaren som förändrade Sverige för alltid, som släpps på Timbro förlag i dagarna. Smedjans läsare har 20 procents rabatt med koden ROGERLJUNG.