Samhälle Krönika
Tidöpartierna måste börja kohandla
Tidöpartierna har snart ägnat ett år åt att fruktlöst blockera varandra. Principen om att bara samarbeta när man är överens måste slopas om reformtakten ska kunna höjas, skriver Rutger Brattström.
Efter nästan ett år vid makten är det fortfarande enkelt att lista Tidöpartiernas frihetsreformer: Avskaffat danstillstånd.
Hur kommer det sig att en regering bestående av borgerliga partier, som senast de hade makten sänkt skatten redan efter fyra månader, inte får något gjort? Det tycks bero på samarbetets grundpremiss: att bara samarbeta i frågor där man är överens. En premiss som Ulf Kristersson repeterade gång på gång på gång inför valet i syfte att tona ner Sverigedemokraternas möjligheter till inflytande. På ytan kan det se ut som en rimlig hållning, men det är inte så man får något gjort i svensk politik. Resultatet är ett Sverige i stiltje där Tidöpartierna blockerar varandra i stället för att samarbeta konstruktivt.
Det finns en mängd reformer som hade kunnat genomföras snabbt, men som blockerats av det ena eller andra partiet. Det kanske mest uppmärksammade exemplet är gårdsförsäljning av alkohol som är färdigutrett, samtidigt som inget (tyvärr) tyder på att det skulle hota Systembolagets monopol. Ändå har reformen hamnat i en bortglömd byrålåda hos socialministern, till synes till följd av intern oenighet i Kristdemokraterna.
Det finns en mängd reformer som hade kunnat genomföras snabbt
En reformerad, effektiviserad och förminskad biståndspolitik hade även det varit välkommet. Trots att Ukraina nu är det land som får mest pengar är fortfarande stora delar av det svenska biståndet uppenbart missriktat. Sida har under 2022 bland annat arbetat för att ge fjorton dagar föräldraledighet för pappor i Belarus. Om man uttrycker sig milt kan man konstatera att Belarus är ett land med vissa andra större utmaningar än pappaledighet. Att just detta projekt är ett av de sex som Sida lyfter fram på sin hemsida är häpnadsväckande.
Ibland arbetar även Sida mot rimliga mål, men dras då med stora effektivitetsproblem. Exempelvis har Sida finansierat klimatåtgärder i Bosnien som minskat koldioxidutsläpp med 15 500 ton till en prislapp på 47,6 miljoner kronor, strax över 3 000 kronor per ton. För att sätta det i kontext är kostnaden mellan 10 och 100 kronor per ton infångad koldioxid när man återplanterar skog. Om man minskar utsläpp genom att ersätta kolkraft med vindkraft är kostnaden omkring 250 kr per ton. Sidas bosniska projekt måste i ljuset av detta ses som ett misslyckande. Trots alla dessa uppenbara brister blockeras biståndsreformer av Kristdemokraterna.
***
A-kassan höjdes tillfälligt av Socialdemokraterna under pandemin, trots att nästintill all nationalekonomisk litteratur visar att höjd arbetslöshetsersättning resulterar i ökad arbetslöshet. Sverigedemokraternas hade dock en ovilja mot att låta nivån återgå när perioden tog slut, vilket kan te sig ologiskt då en opinionsundersökning utförd på uppdrag av Timbro 2021 visar att SD-väljare har samma inställning som moderatväljare till A-kassan, och vill sänka den. SD tog emellertid motsatt position. Regeringen tvingades permanenta den höjda nivån när man enkelt hade kunnat låta den tillfälliga höjningen avslutas. En förlust för Sverige.
De svenska public service-bolagen har totalt sett en budget som bara är lite mindre än kostnaden för underhållet av vägnätet, ett ofantligt slöseri när det dessutom finns privata aktörer som skapar alternativ till nästan allt som produceras av både SVT och SR. Här hade stora besparingar kunnat göras, men sådana har hittills inte kunnat genomföras då Liberalerna sätter sig på tvären.
De svenska public service-bolagen har totalt sett en budget som är större än försvaret
I alla dessa frågor är tre av fyra partier överens om vad man vill göra, men det fjärde håller emot. På det stora hela är Tidöpartierna alltså oftast överens, men i de enskilda frågorna avviker ofta ett enskilt parti. Om man då bara samarbetar när man är överens blir det inte mycket gjort. Allianssamarbetet byggde inte på minsta gemensamma nämnare utan på en öppen förhandling där partierna kunde vinna enskilda frågor mot att man gav upp andra. Exempelvis fick Folkpartiet stor makt över skolfrågor och KD fick avskaffa fastighetsskatten. I dag är Moderaterna det enda partiet som inte är öppet motvalls, men de brister i stället i förmågan att leda regeringens arbete. Det är deras ansvar att sätta press på de andra partierna och verka fram kompromisser. Även om det är de andra partierna som säger nej, så är bristen på reformer ytterst Moderaternas misslyckande.
Tidöpartierna riskerar att gå samma öde till mötes som de misslyckade borgerliga regeringarna 1976-82 som helt och hållet präglades av de destruktiva konflikterna kring kärnkraften – konflikter vars konsekvenser vi än i dag lider av. Det är inte ett eftermäle som någon politiker bör vara stolt över.
För att inte hamna där bör Tidöpartiernas nuvarande förhållningssätt lämna plats för något mer konstruktivt. Samarbetar man bara om det man redan är överens om uppstår snart ett dödläge. Att då försöka kompromissa och komma överens om varje enskild fråga är lovvärt, men i många fall inte en framkomlig väg. Då kompromisserna är svåra att hitta blir kohandeln en bättre väg framåt, det vill säga ge upp en fråga för att vinna en annan. Det är på så sätt man förändrar ett land och driver igenom fler frihetsreformer.
Det är viktigt att inse att väljarna som röstade på partierna i Tidösamarbetet gjorde det för att man ville ha förändring – inte för att de var emot alla de andra partiernas förslag. Med den insikten kan förhoppningsvis Tidöpartierna inleda en fruktsam kohandel och komma igång med reformarbetet.