Jan Jörnmark om globaliseringens rötter – del 5:
The Chicago Boys gjorde nyliberalismen till verklighet
Ekonomi Essä
I mitten av 1970-talet befann sig Chiles ekonomi i fritt fall. Den ekonomiska kris som föregått militärkuppen hade fördjupats. Men några USA-utbildade ekonomer erbjöd en utväg. Reformerna som “The Chicago Boys” initierade skulle, trots att de skedde i juntans Chile, få ett enormt inflytande i resten av världen, skriver Jan Jörnmark i den femte artikeln i sin serie om globaliseringens historia.
Det är ofta slumpen som avgör var betydelsefulla händelsekedjor startar. Efteråt kan man alltid undra vad som skulle hänt om några tusen röster gått till en annan person, eller om en huvudperson hade råkat gå på ett annat universitet. Men egentligen spelar det mindre roll, för ekonomisk och social utveckling är evolutionära processer där det pågår likartade förlopp på många håll i världen. Det innebär att samma möjligheter och problem visar sig samtidigt på flera platser och någonstans kommer slumpen att bestämma var den helt oväntade utvecklingen som påverkar resten av världen startar. Det inflytande som The Chicago Boys och deras bok El Ladrillo fick i mitten av 1970-talet blev just ett sådant Sliding Doors–moment när den globala utvecklingen och ideologierna formades i en helt osannolik del av världen.
Fram till september 1973 var Chile bara ett avlångt land i utkanten av Sydamerika som ingen ägnade särskilt många tankar, men den hösten nådde en lång jäsningsprocess till sist bristningspunkten. Efter andra världskriget hade Latinamerika följt den exakt motsatta vägen mot Västeuropa. Under Perontiden hade Argentina, som var rikast och på alla vis jämförbart med de europeiska länderna, slagit in på en politik där man höjde tullmurarna och startade industrier som var helt inriktade på den inhemska marknaden, samtidigt som skatterna skruvades upp i det exportorienterade jordbruket. Omfördelning av resurser blev helt centralt. Under 1950- och 60-talet följde resten av kontinenten samma importsubstituerande strategi.
Industrierna var kroniskt resurskrävande och inflationsdrivande, och i slutet av 60-talet hade strategin nått vägs ände.
Problemet var att marknaderna var för små för alla de bilfabriker och stålverk som startades. Det gjorde att industrierna var kroniskt resurskrävande och inflationsdrivande, och i slutet av 60-talet hade strategin nått vägs ände. Den sociala oron och våldet tilltog över hela kontinenten, och frågan var bara när ett kraftigt brott med politiken skulle ske.
I september 1970 hölls ett presidentval i Chile och när kristdemokraterna splittrades på två kandidater blev socialisten Salvador Allende vald med 36 procent av rösterna. I den svåra situation som redan rådde startade han ett radikalt vänsterexperiment med genomgripande förstatliganden och prisregleringar, trots sin svaga väljarförankring. Följden blev att de redan omfattande bristerna på basvaror ökade, vilket fick inflationen att skena mot 500 procent samtidigt som strejkerna och den sociala oron nådde bristningsgränsen. Hösten 1973 kom den både väntade och blodiga militärkuppen, precis som den redan hade gjort i grannländerna Brasilien, Uruguay och Argentina.
Under det första året efter kuppen förändrades inte mycket av den grundläggande ekonomiska politiken. Subventionerna till den ineffektiva industrin fortsatte och med det rullade kompensationskraven vidare rakt igenom hela den sönderfallande ekonomin, där inflationen fortsatte att ligga kvar på samma katastrofala nivå under hela 1974. Om inget radikalt gjordes riskerade militärjuntan att själva utsättas för ett lika brutalt slut som Allende. I den desperata situationen vände sig diktatorn Augusto Pinochet till en grupp ekonomer som kallades The Chicago Boys, och som hävdade att de hade något så unikt som en helhetslösning på problemen.
De chilenska ekonomerna tillhörde de dussintals latinamerikaner som sedan slutet av 50-talet fått chansen att utbilda sig vid universitetet i Chicago. Där hade ekonomifakulteten under ledning av Milton Friedman och Arnold Harberger skapat ett eget förhållningssätt till ekonomisk politik, vilket kombinerades med en stor öppenhet för nya idéer.
Chicagoekonomerna var jordnära praktiker, inriktade på handling.
Jämfört med de klassiska universiteten på östkusten tog man emot ojämförligt mycket fler utländska studenter, samtidigt som man utvecklade ett pragmatiskt sätt att förhålla sig till ekonomisk politik. Harberger menade att Friedrich Hayek, som befann sig i Chicago samtidigt, var mer av en filosof som ägnade sig åt teoretiska och moraliska frågor. Chicagoekonomerna var däremot jordnära praktiker, inriktade på handling.
Det var den inriktningen som gav de Chicagoutbildade ekonomerna en unik position i Chile och på andra håll i Latinamerika på 1970-, 80- och 90-talen.
Inför valet 1970 hade en av de två högerkandidaterna vänt sig till The Chicago Boys för att få ett program att vända den krisande ekonomin. Det han fick var alldeles för radikalt för att tilltala den populistiska och omfördelningsorienterade högern, men ekonomerna fortsatte att träffas och söka praktiska lösningar på de stora problemen under Allendeåren. Våren 1973 hade de skrivit klar El Ladrillo (Tegelstenen). Det var en 120 sidor tjock sammanställning som inte bara blev avgörande för Chiles moderna historia. Den är dessutom början på hela den globala nyliberala rörelse som sedan dominerade resten av 1900-talet.
Tegelstenen började med en beskrivning av landets problem och fortsatte med att analysera hur de skapats och varför den negativa utvecklingen sedan bara fortsatte. Huvudbekymret var den ständiga inflationen och brist på verklig produktiv sysselsättning, eftersom produktiviteten var mycket låg både i jordbruket och andra viktiga grenar av näringslivet. Problemen både skapades och förstärktes av en ständig och allomfattande statlig inblandning i hela samhället
Den långa politiseringen hade skapat en parasitär och lyxinriktad byråkrati. Men de offentliga ingripandena skadade också ekonomin genom att snedvrida prisbildningen och kanalisera resurser till den ineffektiva importsubstitutionen som slösade resurser till ingen nytta. Samtidigt dränerades exportsektorn på resurser och blev kvar i ett underutvecklat skick. Det enda sättet att komma till rätta med problemen var att kraftigt minska de statliga utgifterna och subventionerna, och sänka tullskyddet för att öka utrymmet för den fria prisbildningen. Då skulle de delarna av den inhemska industrin som var livskraftiga överleva och investera, för att sedan växa.
Men framförallt behövde de statliga underskotten minskas, för att på det viset begränsa inflationen, som låg på 400-500 procent. Dessutom menade ekonomerna de att de sociala trygghetssystemen behövde decentraliseras eller privatiseras, eftersom de offentliga som fanns i Chile blivit överbyråkratiserade och korrupta. I en intervju för ett par år sedan summerade Sergio de Castro, som var finansminister mellan 1976-82, vad han ansåg att nyliberalismen var: ”Det är rent logisk ekonomi. Det är den elementära grundkursen ekonomi 101. Låt marknaderna arbeta så kommer ekonomin att fungera… Affärsmännen var emot att vi tog bort tullarna, alla trodde dom skulle gå i konkurs. Men varför skulle vi bygga dåliga bilar i Chile till för höga kostnader?”
Det som behövdes var en praktisk lösning för att begränsa de skadliga effekterna av en lång och utdragen misskötsel av ekonomin.
El Ladrillo var unik därför att den gav en helhetssyn på hur ett lands problem kunde lösas, och 1974-75 var situationen i Chile så desperat att just det blev en mycket tilltalande möjlighet. Det som behövdes var en praktisk lösning för att begränsa de skadliga effekterna av en lång och utdragen misskötsel av ekonomin som lett till att landet befann sig på gränsen till inbördeskrig. Men eftersom en sådan vändning aldrig tidigare hade genomförts blev den chilenska återhämtningen en lång och utdragen process, med mängder av motgångar på vägen till dagens relativt välmående latinamerikanska land.
Pinochets militärdiktatur mördade och begick övergrepp på oppositionella. Det går inte att diskutera regimens ekonomiska reformer, och det ojämförliga genomslag och inflytande de skulle få i resten av världen, utan att först konstatera detta: 1970-talets Chile var allt annat än ett liberalt samhälle, och allt annat än en liberal rättsstat.
Med det sagt var El Ladrillo den första genomtänkta nyliberala helheten för hur man skulle avreglera och liberalisera ett helt land. Det tydligaste exemplet på hur El Ladrillo påverkade den globala utvecklingen finns i Storbritannien. Där kallade Margaret Thatcher de chilenska reformerna för ”slående exempel vi kan lära mycket av”, och hennes egna reformer hade inte varit möjliga om det inte redan funnits ett land där ekonomisk chockterapi visat sig fungera.
Eftersom exakt samma stagnationstendenser och svagheter fanns och fortfarande finns överallt i Europa och Nordamerika har både högern och vänstern ständigt återvänt till Chiles ekonomiska utveckling sedan mitten av 1970-talet. När dessutom stagflationstendenserna kommit tillbaka de senaste åren har det en gång för alla blivit tydligt att de ekonomisk-politiska reformer som förordades av Chicagoekonomerna aldrig kommer att förlora sin aktualitet.
Foton: Jan Jörnmark