Terapi för deprimerade borgare

Den borgerliga alliansen ligger i koma, och sossarna har mot alla odds lyckats bita sig kvar vid regeringsmakten. Hur tusan gick det till?

Frågan behöver ett svar, och därför är det ytterst välkommet att Timbro ger ut Hanne Kjöllers, Blockpolitikens död. Mandatperioden som förändrade Sverige.

Vad Kjöller gör är att kronologiskt redogöra för händelseförloppet sedan valåret 2014. Månad för månad, vecka för vecka, stundtals dag för dag. Hon gör det rakt på sak; den gängse journalismens dramaturgi av typen ”det var en regnig dag när Jan Björklund kallade till presskonferens” eller ”luften i rummet var tät när statsministern slutligen tog till orda” saknas. Det är befriande. I stället har Kjöller kompletterat saxningar ur mediernas redogörelser med intervjuer som ger lite mer kött på benen.

Vi vet ju det mesta som står i boken, fast vi ibland har glömt, ibland förträngt. Blockpolitikens död är stundtals en plågsam läsning, men det är ofta mycket upplysande att få ta del av hur aktörerna i dramat egentligen uppfattade saker. Kjöllers intervjuer gör boken. Och det verkar som om de politiska aktörerna varit minst lika förvirrade som vi på åskådarplats.

Bokens stora förtjänst är att den sammanfattar händelseförloppet åt oss, så att vi lite mer kvalificerat kan försöka analysera var vi egentligen har hamnat. Blockpolitikens död påminner om processen bakom Anna Kinberg Batras avgång, och hjälper läsaren minnas vad som egentligen hände den där gången när Miljöpartiet, mitt under den konsumistiska högtidsdagen ”Black Friday”, fick det interna uppror som sedan blev det nya partiet Vändpunkt, Carl Schlyters konkurrerande miljöparti.

De flesta avgörande händelserna får dock ingen slutgiltig fördjupning. Vi vill veta vad som egentligen hände när den rödgröna regeringen svängde, från att inte vilja bygga murar mot omvärlden till att stänga gränsen för flyktingar. Vi vill veta mer om hur det gick till när några av allianspartierna bangade sitt misstroendevotum mot försvarsminister Hultqvist. Här verkar det som om, i Kjöllers framställning, den första riktigt allvarliga sprickan öppnade sig i alliansbygget. Vi anar att här finns sprängstoff. Men det är allt.

Svalde Miljöpartiet förändringen av migrationspolitiken därför att de ville sitta kvar i regeringen – för att de prioriterade insatserna för att få ett bra Parisavtal? Hade Socialdemokraterna samtidigt hemliga förhandlingar med Moderaterna om en migrationsuppgörelse? Och hur var det med Decemberöverenskommelsen? I den borgerliga trosbekännelsen nuförtiden ingår att fräsa över denna överenskommelse som vore den skälet till att allt gick åt pipsvängen för Alliansen. Men vad var alternativet?

Kjöller antyder en kontrafaktisk historieskrivning, att Decemberöverenskommelsen på något sätt skulle ha behållits eller förhandlats om. Men här vill vi verkligen veta mer om hur aktörerna resonerade. Vad hade hänt om det blivit ett extraval?

Bokens stora förtjänst är att den sammanfattar händelseförloppet åt oss, så att vi lite mer kvalificerat kan försöka analysera var vi egentligen har hamnat.

Att Blockpolitikens död bara nystar lite grann i alla dessa trådar beror i hög grad på att det vore ett jätteprojekt att få ett fördjupat svar på alla frågor. Det är inte att begära. Det Kjöller gör är att lägga upp några bollar och antyda vilka som vore intressantast att sparka på. Här finns uppdrag åt personer med skrivklåda – och förmåga att tränga bakom de politiska kulisserna.

Till en annan av bokens förtjänster hör rubriksättningen. Cirkusen kring det uteblivna misstroendevotumet mot Hultqvist benämns ”Som ett schackparti på ett demensboende”. Eller ta ”Två månader kvar till valet – och fortfarande tjorvar Alliansen”, ”DÖ går mot sin begravning”, ”Från partiterapi till gruppterapi” (om talmannens samtalspedagogiska insatser).

Jag antar att rubriksättningen också har varit en säkerhetsventil för författaren, som säkert ibland frestats att läxa upp politikerna. Kjöller låter väldigt lite av polemisk ilska pysa fram. En del syrliga kommentarer kan hon inte undvika, men hon går inte lika långt som en del andra journalister som skrivit liknande böcker – exempelvis Björn Elmbrant – som interfolierar sina oumbärliga efterforskningstunga böcker om svensk politik med egna ideologiska snubbor.

Denna återhållsamhet borde göra att Kjöllers bok med lätthet kan läsas av folk från alla politiska läger, såvitt de är intresserade av nutidshistoria. Verkligheten som beskrivs är dessutom av den natur att läsaren inte behöver skrivas på näsan om politikernas bristande handlag. Det räcker bra att de får koka i sitt eget flott.

*

Så några kritiska synpunkter.

För det första: Bokens titel röjer den borgerliga svagheten i analysen, idén att det är mandatperioden som förändrar Sverige, inte något annat. Vi som är förgiftade av Marx vill ha en djupare redogörelse för de underliggande krafterna som drev fram denna stökiga tid och gör den politiska teatern obegriplig. Varför sprattlar politikerna som de gör?

Det beror inte på att de saknar ideologisk ryggrad (tvärtom, kanske lider de av för mycket inre övertygelse för att kunna hantera en föränderlig materia). Det beror inte heller på att de inte längre rekryteras bland the best and the brightest. Vi har hamnat här därför att de politiska organisationsformerna passar illa för ett globalt och individualistiskt samhälle. Den politiska beslutsprocessen är lågfrekvent och tar lång tid mellan ax och limpa – samtidigt som verkligheten är högfrekvent och dynamisk. Då blir de nationella parlamenten lätt bromsklossar i stället för inrättningar som frigör samhällskraft.

Politik har blivit permanent improvisation. Den präglas av problemanhopningar utan beprövade lösningar. Politikerna är koordinatörer i ett multicentriskt samhälle. Det politiska landskapet som vi känt det är upplöst, utan att något annat kommit i dess ställe. Det skulle inte ens lösa sig om Gösta Bohman (eller Olof Palme) skulle komma tillbaka, ett önskemål som nostalgiker från olika politiska läger ibland låter undslippa sig.

Det politiska landskapet som vi känt det är upplöst, utan att något annat kommit i dess ställe.

För det andra: Kjöller antyder en del intressanta analysspår som tar oss bortom den kronologiska redovisningen. Ett exempel är att medielogiken bryter sönder partiernas sätt att organisera den politiska praxisen. Förklarar medielogiken det vi såg under den senaste valrörelsen, det som Kjöller träffsäkert beskriver som en övergång från ekonomisk överbudspolitik till politiska överbud med löften som inte kan hållas, och som sedan låser fast partierna i regeringsförhandlingarna?

Här finns ett alternativt sätt att skriva denna historia antytt. Vi hamnade här därför att partierna, som i praktiken blivit förstatligade, inte längre förmår agera bortom medieverkligheten? Deras handlingar blir därför svar på episodiska händelser, inte baserade på något långsiktigt projekt som förmår ta itu med verkliga problem.

För det tredje: Ibland blir det spekulationer som hamnar fel. Som när Hanne Kjöller gör sig till tolk för dem som tror att Emma Lennartsson verkligen informerade statsministern om att det förekommit oegentligheter på Transportstyrelsen. Hon och andra röjer sin okunnighet om hur arbetet i ett regeringskansli egentligen går till. Resonemanget är något i den här stilen: En sådan viktig sak kommer naturligtvis statsministern att få veta!

I själva verket är det inte nödvändigt att statsministern får veta. Det är inte ens troligt att statsministern hölls okunnig för att slippa dras med i en eventuell skandal, även om sådant också kan förekomma. I det här fallet är det mest troliga att informationen trängdes undan dels därför att allvaret vid tillfället inte var tydligt, dels därför att sådant som då var betydligt allvarligare tog all uppmärksamhet.

Och en liten gnällspik, men med allvarligare poäng. Kjöller skriver att Anna Kinberg Batra tog över en tryckkokare, där trycket till slut blev så högt att topplocket for av.

Nu är det så, att tryckkokare har vanliga lock, medan ”topplock” sitter på bilmotorer och heter även ”cylinderlock”. Och det är sällan detta blåser bort, även om vi i vardagstal pratar som om så vore fallet. Vad som kan hända är att snarare att packningen går sönder. Det är illa nog. Ofta beror det på att motorn pendlat för snabbt mellan värme och kyla.

Frågan är om vi inte förstår vår tid bättre med att likna utvecklingen mer vid motorblock, och att det inte är en tryckkokare som exploderat, utan snarare en gammal ottomotor som börjat läcka på grund av temperatursvängningarna.

I så fall måste vi diskutera om det räcker med en mindre renovering, eller om det tarvas en ny motor. Eller är det rentav så att vi måste överge bilmetaforen? Det finns inte längre någon ratt, något tydlig riktning för färden, ett pålitligt bränsle, och medtrafikanterna har svårt att skilja på höger och vänster.

*

Slutsatsen av denna genomgång är att Hanne Kjöllers bok är anbefalld läsning för den som vill ha hjälp att förstå den förvirrade tid vi lever i. Den är bra terapi för en borgerlighet på dekis, men också nyttig för sossar som mitt i sin nuvarande verklighetförnekelse behöver påminnas om sin dödlighet.