Teknokraterna i tunnelbanan
Stå eller gå i rulltrappan? Är det rätt att ha en snabbfil till vänster i rulltrappan, eller borde vi alla stå stilla, för kollektivets skull? Synen på vänsterfilen i rulltrappan speglar en av de stora konflikterna i västerlandets politiska historia, om huruvida individen är ett mål i sig, eller bara ett medel för andras intressen.
Känner ni till rulltrappsparadoxen? I Stockholm, liksom de flesta andra civiliserade städer, gäller sedan gammalt att den som inte har bråttom står till höger i rulltrapporna, medan den som vill skynda sig fram kan använda vänsterfilen till att gå. Det är ett hänsynsfullt system ger valmöjligheter för resenärerna. Ur effektivitetssynpunkt lämnar det dock en del i övrigt att önska.
Skulle alla resenärer stå stilla i rulltrappan, det vill säga två i bredd, så skulle trappan sluka 28 procent fler åt gången, enligt brittiska forskare som studerat fenomenet. Anledningen är att avståndet mellan de gående i vänsterfilen är större än mellan de stillastående, som står trappstegsvis som packade sillar, enligt studier som genomförts vid Holborns tunnelbanestation i London. Detta experiment har föreslagits att bli permanent och även spridas till fler stationer.
Vad ska vi då dra för slutsatser av detta konstaterande? Bör vi byta ut systemet med en vänsterfil för gående till ett system med enbart stillastående, i båda filerna för effektivitetens skull, eller bör vi behålla det nuvarande systemet där var och en får avgöra sin hastighet, för den individuella valfrihetens skull? Vad du svarar säger mycket om vem du är, och hur du ser på samhället och individen i stort.
Den kollektivistiske teknokraten svarar givetvis att alla ska stå stilla i rulltrappan, för effektivitetens skull. Kollektivet vinner i hastighet på att individens möjlighet att ta sig fram snabbare. Detta är det synsätt som präglar svensk samhällsplanering i stort, inte minst trafikplaneringen. Det handlar om en syn på medborgaren som en kugge i ett maskineri, ett medel för ett mål, snarare än ett mål i sig.
För dessa teknokrater har nämligen människors fria vilja och valmöjligheter inget värde.
Således är det inte ovanligt med kollektivistiska teknokrater som menar att körfält och parkeringsplatser för privata bilar är ett slöseri med utrymme i städer. För dessa teknokrater har nämligen människors fria vilja och valmöjligheter inget värde. Att människor föredrar att kunna välja transportmedel, och att de i hög utsträckning föredrar sin egen bil framför kollektiva transportsätt bekommer dem inte.
Samma typ av argument kan urskiljas i debatter om bostadspolitik, där människor som föredrar att bo lite större anklagas för att bo ”ineffektivt”, som om det funnes en ideal yta på vilken var och en skulle bo. För att råda bot på denna ”ineffektivitet”, som till exempel kan uppstå vid ett dödsfall där änkan eller änklingen efter den döda bor kvar i det som var deras gemensamma hem, vill teknokrater återinföra fastighetsskatten, så att dessa änkor och änklingar skall drivas ut ur sina hem, allt i den heliga effektivitetens namn.
Våra drömmar och önskemål är grus i maskineriet som de helst skulle se att vi gjorde oss av med.
Dessa intressekonflikter, från den triviala observationen om rulltrapporna, till mer allvarliga som infrastruktur- och bostadspolitik, blottlägger en av de djupaste idémässiga konflikterna i det västerländska samhället: den mellan nyttotänkandet och naturrättstraditionen. Den som utgår från den senare, oavsett om den härleds från en religiös eller sekulär övertygelse, betraktar den enskilde individen som ett mål i sig, med okränkbara fri- och rättigheter. Den som i stället argumenterar utifrån ett nyttoperspektiv, ser människor blott som medel för andra syften. Det är bland annat om denna konflikt som författaren Lena Andersson resonerar i sin bok Om falsk och äkta liberalism, där hon varnar för empirism och positivism som utgångspunkter för normativa slutsatser.
Empirisk kunskap, som hur många som får plats i en rulltrappa om man står respektive går i vänsterfilen, är naturligtvis oundgänglig som underlag när beslut ska fattas. Som vägledning för vilket beslut som är det rätta är de emellertid värdelösa. Moraliska spörsmål om rätt och fel härleds inte ur empiri utan ur förnuftet. Frihet är rätt eftersom det är moraliskt riktigt, inte därför att det i varje sammanhang är det effektivaste för kollektivet.
Visst skulle fler komma fram snabbare om man förbjöd gående i vänsterfilen i rulltrappan. På motsvarande sätt skulle fler boende rymmas om vi alla bodde i små celliknande hem och åt i gemensamma matsalar. Eller varför inte bo i sovsalar? Tänk så många som skulle rymmas då! I de teknokratiska kollektivisternas värld är vi alla bara siffror i statistiken. Våra drömmar och önskemål är grus i maskineriet som de helst skulle se att vi gjorde oss av med. För effektivitetens skull och det allmänna bästa.