Tänk på vad du sprider vidare
Att informationssamhället har enorma fördelar innebär inte att vi kan bortse från nackdelarna. I en tid när alla har tillgång till en megafon och kan nå ut till mängder med människor ökar kraven på såväl kommunikatör som mottagare. Om inte finns risker för både desinformation och kränkning av enskildas integritet.
Alla som varit med i en geografiskt knuten Facebookgrupp med någorlunda upptagningsområde har varit med om fenomenet: En blåljusutryckning, eller en helikopter som svävar över området, och genast kommer inläggen ”Jag såg X borta vid Y, någon som vet vad som händer?”.
Förutom att det är rätt dumt att röja blåljusmyndigheters rörelser med hänsyn till säkerheten, säger det här verkligen något om hur snabbt vi förväntat oss att få information under 2010-talet. Helst ska det finnas en superliveartikel tillgänglig omgående med alla relevanta uppgifter – allt annat riskerar att anklagelser om att media mörkar saker börjar hagla.
Men information är inte alltid snabb. Det finns poänger i att kontrollera påståenden mot flera källor. Det finns poänger i att allt faktiskt inte offentliggörs omgående och vissa saker kan vara riktigt svåra att ta reda på och komplicerade att redogöra för.
Politiker konfronteras med helt nya uppgifter och förväntas kommentera på stående fot, i stället för att sätta sig in i situationen i sin helhet. Tweetar och Facebookinlägg skickas snabbast möjligt när något händer, för att försäkra sig om att man är först på bollen i något angeläget ämne. Alternativa publikationer såväl som vanliga sociala media-användare sätter svarta rubriker, ofta uppenbarligen utan att ens försöka kontrollera sina källor.
Medierna tycks också ha blivit allt sämre i sina avvägningar.
Journalister och etablerad media har historiskt sett haft en större vana att hantera information än vanliga privatpersoner. Det är lätt att förstå att Gunnar och Britt-Marie, 67 respektive 63 år gamla med helt andra yrken, inte till vardags reflekterar över om det verkligen är en bra idé att publicera en partsinlaga ur ett vårdnadsmål offentligt för alla att läsa.
Det är också därför det kan bli problem när de trycker på dela-knappen efter att ha läst vad som i deras tycke borde kategoriseras som en rättsskandal, men som i verkligheten kan vara ett inlägg fyllt av påhitt, eller i vart fall inte hela bilden av situationen.
Medierna tycks också ha blivit allt sämre i sina avvägningar. Kanske i racet om de läsare som prioriterar att få information snabbt före att få rätt information, kanske av andra orsaker. Personligen minns jag såväl DN:s beslut att publicera rysk desinformation om nedskjutningen av MH17 över Ukraina juldagen 2014, som SvD:s bottennapp under hösten 2019 som fick det att verka som att ubåtskränkningen 2014 aldrig ägt rum. Och kanske såväl roligast som mest skrämmande av allt: När Viralgranskaren fick Stora Journalistprisets utmärkelse i kategorin Årets förnyare för att, ja, helt enkelt bedriva traditionell journalistik.
Det är lättare än någonsin att genomföra påverkansoperationer
Baksidan av fler och oberoende mediekanaler, mer information tillgänglig för allt fler och möjligheten att föra direktsamtal med människor som är på andra sidan jorden så gott som utan fördröjning, är att enskildas integritet kränks och att det är lättare än någonsin att genomföra påverkansoperationer för den som är intresserad av det.
Det varken går, eller är önskvärt, att vi backar ut ur informationssamhället. Däremot är det, i det nya decenniet, nödvändigt att vi medborgare tar ett större ansvar för att hålla oss källkritiska och avvaktande. Det är nödvändigt för politiker, journalister och andra med en bred plattform att ta ett större ansvar för att pedagogiskt redogöra för komplicerade situationer och avvägningar.
Och medlemmar i lokala Facebookgrupper måste faktiskt sluta vara så vansinnigt nyfikna.