Fredrik Johansson:
Sveriges surrealistiska socialism – ett halvsekel senare
Samhälle Essä
I juni 1976 är Sverige föremål för omslag och temaartikel i Time Magazine, bland annat eftersom Ingemar Bergman lämnat landet under uppmärsammade former. Fredrik Johansson återbesöker artikeln och det som kallades Sveriges surrealistiska socialism.
Den 30 januari 1976 stormade polisen in på Dramaten i Stockholm. Ärendet var så till den milda grad brådskande att man kände sig tvingad att avbryta Ingmar Bergmans repetition av – passande nog – Strindbergs Dödsdansen. Den världsberömde regissören var målet för tillslaget. Möjligen uppfattade man flyktfaran som överhängande.
Ingmar Bergman greps misstänkt för skattebrott och skulle sedermera bli frikänd. Men såret blev djupt. Demonregissören skulle samma år gå i landsflykt, ett beslut som deklarerades i ett öppet brev i Expressen torsdagen 22 april 1976. Bergman såg sig misshandlad av ”en särskild slags byråkrati som växer likt en galopperande cancer”. Talande nog ansåg han sig fortfarande vara socialdemokrat.
Händelsen fick stort och internationellt genomslag och bilden av Sverige fick sig en rejäl törn. Det kan i dag vara svårt att riktigt ta till sig hur stor Bergman var internationellt, men också hur hans gärning (återgivandes ångestdrivna själar i dysfunktionella relationer) och öde bidrog till bilden av Sverige. I en tid då informationsflödena var rännilar jämfört med dagens störtfloder och då världen även i övrigt var långt mindre globaliserad.
I juni samma år pryddes framsidan av tidskriften Time av ett kollage där en annan dödsdans – den som avslutar ”Det sjunde inseglet” – rör sig över ett landskap av tidstypiska dataremsor och med Dödens utfällda mantel som fond. Himlen är olycksbådande svart, lila och blå. Det hela tyder på få kreativa begränsningar på tidskriftens formgivningsavdelning.
Rubriken deklarerar ”SWEDEN’S SURREALISTIC SOCIALISM”. Och Sveriges surrealistiska socialism var också temat för numrets ”cover story”.
Jag har länge varit fascinerad av detta tidningsomslag, men aldrig hittat själva texten. Möjligen för att jag inte letat tillräckligt intensivt. Men alldeles nyligen ramlade jag över själva magasinet på nätet och lyckades beställa den från ett antikvariat i Italien.
Journalisten frågar sig om man har att göra med ”a utopia gone wrong”.
Mycket riktigt är händelsen på Dramaten och skatteprocessen mot Bergman utgångspunkten för artikeln, som inleds med att Bergman uttalar sig från sin agents ”luxuösa kontor” i Hollywood. Även om texten genomgående är redigerad med inskjutna citat och dialoger från Bergmans filmer är anslaget bredare. Det är ett reportage om Sverige i mitten av 1970-talet. Journalisten frågar sig om man har att göra med ”a utopia gone wrong”.
Mycket är tidstypiskt. En särskild tanke bör skickas till kommunikatörerna på branschorganisationen Brödinstitutet som med sin kampanj ”Socialstyrelsen vill att vi äter 6–8 skivor bröd om dagen.” tryckte på samtidens alla rätta knappar. I Sverige uppfattades kampanjen som en sorts crescendo på den klåfingriga statens rotande i människornas privatliv. Författaren och rabulisten Anderz Harning påstår sig exempelvis ha vänt på flygplatsen och åkt tillbaka utomlands när han såg affischen i ankomsthallen.
Även Time Magazine sväljer historien (som förvisso hade en vag koppling till en kostrekommendation) och publicerar en översättning av en Ströyerteckning, där ett par som är på väg att lägga sig blir uppringda av Socialstyrelsen för att deras brödkonsumtion ska kontrolleras.
Jag var sju år 1976, så jag gör inte anspråk på att på djupet ha självupplevda erfarenheter av den bredare samhällsdebatten vid den här tiden. Men bortom överdrifter och amerikanska käpphästar, så finns det ett stämningsläge som jag ändå minns från min barndom under de här åren. Eller kanske rättare sagt: en bild av ett stämningsläge. En sorts grå hopplöshet som inte minst matades av media och då i synnerhet tv. Det var de trasiga människorna i ”Ett anständigt liv” och kontrollsamhället i ”Mental istid”.
Medborgarnas anonymisering och maktlöshet. Om ett på pappret välmenande samhällssystem som sorterat bort individualitet som problematiskt eller onödigt. Ett likriktningens samhälle. Där människorna kalkylerades bort, försvann och for illa i ”systemet”. Det är ingen slump att flera av illustrationerna till artikeln är svenska politiska satirteckningar om övervakning.
***
Sverige – eller mer korrekt, bilden av Sverige – har historiskt haft en speciell (men inte dominerande) ställning i amerikansk samhällsdebatt. Och det ska sägas: idén om att bilden av Sverige haft en särställning i amerikansk samhällsdebatt har varit ännu starkare i Sverige. Vi gillar som bekant att andra pratar om oss.
En milstolpe är Marquis Childs bok ”Sweden the Middle Way” från 1936. Den fick stort genomslag, inte minst i USA och påverkade bland annat Franklin Roosevelt. I ett amerikanskt trettiotal plågat av ekonomisk depression och med bilden av det brutala förtrycket i Sovjetunionen för ögonen, fanns en marknad för en tredje väg.
Sverige uppfattades också länge som en sorts mellanväg mellan socialism och kapitalism. En bild som naturligen understöddes av vårt säkerhetspolitiska navigerande mellan öst och väst. Mellanvägslandet. Vår historia var en framgångssaga bland entusiasterna, en katastrof bland belackarna.
Sverigebilden blev en vänster-högerfråga. Inte minst i USA.
Artikeln refererar inte till Childs bok, men till ett berömt uttalande som den avgående presidenten Eisenhower gjorde om Sverige valåret 1960: ”a fairly friendly country [which] follows a socialist philosophy and whose rate of suicide has gone up almost unbelievably… Drunkenness has gone up. Lack of ambition is discernible on all sides.”
Enligt Eisenhower hade självmordsfrekvensen fördubblats.
Uttalandet gjordes i ett informellt tal på Republikanernas konvent. Det hela var en attack på och en varning för Demokraternas ambitioner att öka de federala välfärdsprogrammen. Ett socialistiskt Sverige befolkat av självmordsbenägna fyllon passade som hand i den gamle generalens handske.
Enligt Eisenhower hade självmordsfrekvensen i Sverige fördubblats.
Detta med självmorden skulle sitta i och var inget nytt 1960. Att vi var ett folk så plågat av långa vintrar, bergmansk ångest och förkvävande socialism att vi inte hade något bättre alternativ än att taga oss själva av daga. Under de kommande åren skulle artiklar och böcker som Roland Huntfords ”Det blinda Sverige” (The New Totalitarians) från 1971 bidra till bilden av att vi var ett land där välfärdsstaten drivit fram en djuplodande samhällelig och individuell själlöshet. Där håglösa medborgare fyllde sina liv med droger och kärlekslöst sex. I den mån de inte valde att helt enkelt avsluta eländet för egen hand.
Symptomatiskt hänvisar Time-artikeln till att kyrkans inflytande över samhället är ”non-existent” och att bara fem procent gick regelbundet i gudstjänst. Vakuumet hade fyllts av själlös hedonism.
1968 kom den italienska filmen ”Sverige – Himmel eller helvete” (Svezia, Inferno e Paradiso). Filmen var en oseriös spekulation i den så kallade ”mondo”-genren och framställde Sverige som ett land där den kvinnliga frigörelsen, den sexuella revolutionen och folkhemspolitiken spårat ur. Den visades på svensk tv 1971 som en av fyra delar i en serie om utlandets syn på Sverige. Filmen introducerades av regissören Vilgot Sjöman – själv flitig sättare av Sverigebilden.
Mycket tyder på att detta med självmorden var en myt. Time förmedlar den svenska förklaringen att det handlar om andra länders stigma i självmordsrapporteringen. Vi förde fördomsfritt bok över alla våra arma självmördare, i andra länder doldes de för sin egen, familjens och samhällets skull. Och inte sällan på grund av djupare religiösa uppfattningar. Vad gällde alkoholen var den amerikanska skrumpleverincidensen betydligt högre än den svenska.
***
En intressant tes som Time Magazine framför är att Sverige egentligen inte hade någon ungdomsrevolt på sextiotalet. Journalisten menar att den sexuella revolutionen i Sverige redan var genomförd i god och nitisk ordning. Och att svenska ungdomar därmed inte hade något effektivt sätt att revoltera mot sina föräldrar. Man kunde liksom bara ta av sig byxorna en gång.
I stället är det vuxensamhällets progressivitet på området som fascinerar och förskräcker:
”Last year a delegate at a local Social Democratic Party convention proposed that the government provide sex for the lonely and others who found it hard to obtain on their own.” Detta långt före den så kallade incelkulturen.
Artikelförfattaren påstår vidare att: ”It was a suggestion that many Swedes regarded as sensible enough. Currently under consideration is a law that would decriminalize incest between consenting adults.”
Att svensk sexualpolitiskdebatt under sjuttiotalet innehöll en del horribla inslag var ju inget påhitt. Den sexualbrottsutredning som 1971 tillsattes av justitieminister Lennart Geijer (S) och som utmanade i utredningen ”Sexuella övergrepp” (SOU 1976:9) innehöll som bekant inslag som i bästa fall framstår som obegripliga och i många som djupt stötande. Bland annat sänkta straff för våldtäkt.
Artikeln innehåller även ett och annat både mustigt och tondövt citat från ledande samhällsföreträdare. Inte minst kopplade till skatter. Skattesystemets kombination av konfiskatoriska uttaxeringsnivåer och en obarmhärtig och polisiär indrivningskultur var uppenbart något som hade gått snett. Utöver Bergman nämns Astrid Lindgrens Pomperipossahistoria och hennes 103 procent i skatt.
Time hävdar också att skådespelerskan Bibi Andersson – som drogs med i utredningen mot Bergman – kvarhållits i 36 timmar för förhör av ”revenue officials”. Det låter onekligen extremt, men mot bakgrund av gripandet av Bergman kanske inte omöjligt.
Ska man tro Time lät sig den svenska statsledningen inte imponeras av fallet Bergman eller dennes klagan. Enligt statsminister Olof Palme var upprördheten i fallet istället: ”an attempt to create a pre-eminently reactionary climate which can be used emotionally against social democracy.” Palme fortsätter: “We will not budge one inch when people try to put the clock back and deprive workers of their right.”
Ska man tro Time lät sig den svenska statsledningen inte imponeras av fallet Bergman eller dennes klagan.
Palme var förvisso inte känd för sin återhållsamma retorik, men man undrar verkligen om det senare rörde Bergman.
En statssekreterare i finansdepartementet förklarar den officiella synen på medborgarnas skyldighet att betala skatter: ”The traditional attitude is that if you steal from a shop you are a hardened criminal, but if you commit tax fraud it is not so significant. We are trying to show that embezzling large amounts of money is a serious crime, whether against the individual or the state.”
Dåvarande kanslirådet vid Finansdepartementets avdelning för personbeskattning vilar heller inte på hanen. Tvärtom attackerar han utan att blinka Bergmans heder: ”It was a clear tax-evading arrangement. Bergman says he is quite innocent; he knew nothing. But if you look at how he set up his companies, he cannot be quite so innocent.”
Mot bakgrund av att Bergman blev frikänd – men även oaktat det – framstår detta brännmärkningsförsök från en mycket högt uppsatt regeringstjänsteman som en solklar överlöpning.
Kombinationen av skyhöga skatter, omfattande kryphål i skattesystemet och en korstågsanda hos ansvariga myndigheter var toxisk. Enligt Time var 20 procent av alla deklarationer för inkomståret 1975 föremål för skattemyndigheternas utredning.
Time ger inte någon uttömmande bild av Sverige i mitten av 1970-talet. Man är till en inte obetydlig del fånge i sina egna fördomar. Amerikaner har inte minst svårt att komma runt det här med den svenska synden. Men behandlingen av Bergman och andra är ändå en påminnelse om hur det var. Man kan bara föreställa sig hur de som – till skillnad från Bergman – inte kunde flytta till Schweiz eller skriva öppna brev i Expressen hade det.
Time-artikeln är inget journalistiskt mästerstycke. Den innehåller överdrifter, myter och rena nidbilder. Men den är också en påminnelse om hur det var. Och det var verkligen inte bra.
Omslagsbilden är en beskuren variant av Time Magazines omslag från juni 1976.