Sverigedemokraterna färgar av sig

Det har gått några år sedan Sverigedemokraterna dök upp och förstörde den goda stämningen i Almedalen. Vi som var med kan vittna om förstämningen när de i en större flock dök upp i den politiska harmonins Donners Brunn, den legendariska bar där politiska motståndare ostörda brukar dricka brodersskål efter dagens Almedalstal. Resten är historia.  Nu är Sverigedemokraterna en del av detta politiska spektakel.

SD är ett nationalistiskt och socialkonservativt parti. De vill stärka nationen Sverige och bevara dess unika traditioner mot andra kulturers inverkan, och samtidigt ha en stark välfärdsstat som tar hand om svenska medborgare och rustar dem för framtidens utmaningar. Detta kräver, menar Sverigedemokraterna, en radikal politisk linje. Med andra ord är Sverigedemokraterna ett i själen radikalkonservativt parti.

I deras ögon har Sverige förändrats till det sämre, och nu behöver den traditionella svenska ordningen återupprättas och ”svenskarna” placeras i centrum för politiska insatser.

Någon har beskrivit Sverigedemokraterna som ett ”tidsmaskinsparti”. De vill föra oss tillbaka till Per Albin Hanssons och Tage Erlanders tid. I deras ögon har Sverige förändrats till det sämre, och nu behöver den traditionella svenska ordningen återupprättas och ”svenskarna” placeras i centrum för politiska insatser. Bland annat ska detta ske genom att minska invandringen och säkerställa att alla som kommit hit anpassar sig till svenska traditioner. Dessa traditioner utvecklas givetvis – det kan även en Sverigedemokrat acceptera – men det ska ske gradvis så att det svenska ursprunget inte går förlorat.

Föreställningen att denna tidsmaskinresa bakåt är möjlig ligger i den radikalkonservativa själens beskaffenhet. Även om det inte går att återupprätta det gamla kan ett folks traditioner och ”essens” bevaras och restaureras. Sverigedemokraterna menar nämligen att det innerst inne i alla kulturer och traditioner finns en oföränderlig kärna som är svår att förstå för den som inte är infödd. I partiets principprogram står att det finns ”en nedärvd essens hos varje människa som man inte kan undertrycka i hur hög utsträckning som helst utan att det får konsekvenser”.

Sverigedemokraterna menar att denna essens dels innehåller något som är gemensam för de flesta människor, medan annat är unikt för vissa grupper av människor. Exakt vad denna essens innehåller anger de inte, men ”de flesta människor är sociala och kollektiva varelser som har ett nedärvt behov av att tillhöra en större gemenskap”. Dessutom tenderar vi att identifiera oss med sådana som liknar oss själva, och ”de flesta människor har lättare att visa solidaritet och empati med individer som man upplever är en del av samma gemenskap som man själv tillhör”.

Sverigedemokraterna har på detta sätt motiverat att välfärdsstaten, för att den ska kunna fungera, måste bygga på en nationell identitet – med ”ett minimum av språkliga, kulturella och religiösa skillnader”. Och, framför allt: de flesta försök ”att bygga starka kollektiv som är större än nationen ofta har misslyckats”. 

Några har tolkat skrivningen om att essensen är nedärvd som ett påstående att den är någon slags biologisk företeelse. Det går också att hävda att Sverigedemokraterna menar att essensen kan traderas till vem som helst som är mottaglig. Oavsett är slutsatsen av deras resonemang att det inte går att skapa en global värdegrund där alla är helt lika, och därför måste varje folk och nation stå upp för sina särdrag.

Sverigedemokraterna kommer i fortsättningen att färga av sig mer på de andra partierna än tvärtom, i takt med att fler och fler börjar tala med dem.

Sverigedemokraternas utveckling från det bruna träsket till de bättre salongernas ytterdörr har gått i flera steg. Först försökte de etablerade politiska partierna undvika att överhuvudtaget låtsas om Sverigedemokraterna. Ute på fältet gjordes det tydligt att ett engagemang för partiet också straffades med avsked eller andra repressalier. Till skillnad från andra extrempartier lyckades Sverigedemokraterna ändå växa, först lokalt, sedan gradvis över nästan hela landet.

Sedan kom steg två: Sverigedemokraterna började en normaliseringsprocess. De värsta råskinnen åkte ut. En linje etablerades där svenskheten inte görs till en ”biologisk” fråga utan handlar om att ansluta sig till landets traditioner och identitet. En viss själslig rening skedde i denna process, men den är långt ifrån slutförd. Den dög dock för att större grupper skulle tycka att det gick att rösta på partiet, vilket de också gjorde. I takt med att antalet migranter ökade och gamla traditioner som ”Den blomstertid nu kommer” på skolavslutningarna började ifrågasättas blev Sverigedemokraterna ett alternativ även för vanligt folk.

Det ledde fram till steg tre, där vi befinner oss nu. Det paradoxala har inträffat att svenska väljare samtidigt blivit alltmer accepterande inför det multikulturella, och alltmer skeptiska till den stora mängden flyktingar. Eftersom de etablerade partierna sent anpassade sig efter denna väljarströmning, kunde Sverigedemokraterna bättre utnyttja denna motsägelsefulla åsiktsriktning till sin fördel.

Om den sverigedemokratiska tidsmaskinen fungerar eller inte återstår att se. Däremot står det klart att medan Sverigedemokraterna har anpassat sig till övriga partiers framtoning och retorik i sin strävan efter att bli salongsfähiga, har de andra partierna anpassat sig till Sverigedemokraterna rent sakpolitiskt. Det är inte ett alltför äventyrligt påstående att Sverigedemokraterna i fortsättningen kommer att färga av sig mer på de andra partierna än tvärtom, i takt med att fler och fler börjar tala med dem.