Aftonbladets kulturredaktör Karin Pettersson menar i en stil- och genretypisk artikel att ”Sverige” inte klarade det ”test” som hon för ett år sedan menade att den storskaliga ryska invasionen av Ukraina innebar. Som del av ”Sverige” känner man sig onekligen otillräcklig. Här har man blivit testad och inte levt upp till finvänsterkulturetablissemangets högt ställda krav. 

”I stället har processen minskat mitt förtroende för både politiken och det säkerhetspolitiska etablissemang som piskade på. Jag menar att agerandet har försvagat Sverige och gjort oss mer sårbara.”

Det står naturligtvis kulturredaktören fritt att ”mena” både det ena och det andra. Och hennes sviktande förtroende för ”politiken” och det påstådda ”påpiskandet” är högst gripande. Men det är med förlov sagt magstarkt. 

Samma person har ägnat spaltmeter åt att motarbeta och baktala Nato.

Det var inte Karin Petterssons förtjänst, men Sverige klarade ”testet”. Till slut. När inga andra alternativ stod till buds, fattades det beslut som borde fattats för länge sedan och som Karin Pettersson och hennes likar ägnat spaltkilometer åt att inte bara motarbeta, utan att smutskasta, baktala och förvränga. 

Decennier av obefintlig eller världsfrånvänd säkerhetspolitisk debatt från den sida i politiken som Pettersson representerar sprang till slut rakt in i en stenvägg. Allt som påståtts med sådan självklarhet föll till marken när det helt plötsligt blev allvar på riktigt. Historien upprepade sig. 1990 tvingades stigande marknadsräntor Socialdemokraterna att ändra uppfattning om EG-medlemskapet. 2022 tvingade ryska tanks och bomber fram Natomedlemskapet. 

Den röda tråden är panik. Det är beslutsamhetens moder. Utan panik ingen rationell diskussion. Utan panik gäller panegyriken. Alliansfriheten. Neutraliteten. Olof Palme. Säkerhetspolitik reducerade till högtravande inlägg på S-kongresser.

Sverige borde blivit medlem i Nato för länge sedan. En lämplig tidpunkt hade varit någon gång från mitten av 1990-talet till slutet av 00-talet. Det hade varit en odramatisk formalitet, som knappt hade noterats i omvärlden. Vi hade i lugn och ro kunnat bli del av den försvarsalliansen som i alla rimliga scenarier bäst kunde borga för vår säkerhet. 

Det var då vi borde haft en långsiktig diskussion. Den hade behövt inbegripa ett hänsynstagande till Finland. Men inte heller det diskuterades. 

Inte för att det inte gjordes försök. Förespråkare för Nato framförde gång på gång argument för ett svenskt medlemskap. För vår egen skull, men också säkerheten i vår del av världen. Säkerhetspolitiska experter, tidigare ambassadörer, borgerliga politiker och ledarsidor. Det fanns många och tydliga röster. Det störde dock inte panegyriken. 

”Alliansfriheten har tjänat oss väl”. 

Att denna alliansfrihet aldrig på allvar trycktestades mot det scenario som blev verklighet för ett år sedan tillmättes ingen större betydelse. Alliansfriheten var en sorts säkerhetspolitisk metafysik, inför vilken vi förväntades böja oss i blind vördnad. Vilket exempelvis Karin Pettersson uppenbart också gjorde: ”Jag har varit anhängare av den svenska alliansfriheten under hela mitt vuxna liv, möjligen alltför oreflekterat.”

”Möjligen.” Sannerligen. Säkerligen.

Det som inträffade för ett år sedan var så till den milda grad otänkbart att Karin Pettersson och hennes gelikar ägnade stor kraft åt att motarbeta varje möjlighet till Natomedlemskap. Den ledarsida som hon själv ledde under lång tid ägnade stor kraft åt att baktala dem som tyckte annorlunda. Och så fortsatte det ända fram till den punkt då man svängde 180 grader.

1 mars 2022 – det vill säga en vecka efter invasionen – mästrade Aftonbladet: ”Men att som landets borgerliga partier och högerdebattatörer driva på för ett svenskt medlemskap i Nato mitt under ett brinnande krig i vårt närområde är förvånande. De borde trots allt veta bättre.”

Vi andra borde ha vetat bättre. Knappt två månader senare hade Aftonbladet svängt. 

Det går att hitta ett närmast oändligt antal artiklar där Natomedlemskapet utmålas som farligt, oansvarigt, odemokratiskt etc. Karin Pettersson företrädare som kulturchef på Aftonbladet – Åsa Linderborg – hävdade så sent som 2016 att Nato var ett större hot mot freden än Putin. 

Kremlnarrativet kunde inte ha varit renare: ”Ska vi prata om Nato, måste vi prata om inringningen av Ryssland.” Detta pumpades ut på opinionsplats i Sveriges största tidning.

Spelar detta någon roll? Varför ska vi bry oss om vad denna oreflekterade och ständigt lika högljudda vänster ägnar sig åt? Ett skäl är att det försvårat – inte sällan blockerat – det rationella politiska samtalet. Som på så många andra områden. 

Slaskandet, baktalandet, svartmålandet avspeglar naturligtvis den egna oförmågan att föra en konstruktiv och framåtsyftande debatt. Men det påverkar även annat. Inte minst har det styrt det säkerhetspolitiska tänkandet i den regering som stod nära Pettersson med flera. 

”När kriget kom var jag öppen för en diskussion om de krav denna nya tid ställde”, skriver Pettersson.

”En ny tid”? Var har dessa människor varit de senaste femton åren? Avskurna från omvärlden? Förhindrade att läsa andra tidningar än de egna?

Det krävdes ett storskaligt brutalt kolonialt erövringskrig för att öppna för ”en diskussion” som borde ha varit självklar för länge sedan. 

Det räckte inte att Georgien attackerades, Krim annekterades eller att östra Ukraina invaderades. Det räckte inte att Vladimir Putin sommaren 2021 deklarerade att Ukraina saknade existensberättigande som självständig nation. Det räckte inte att den ryska statsledningen i december 2021 mälde sig ur den europeiska säkerhetsordningen och i praktiken gjorde anspråk på att diktera också Sveriges säkerhetspolitiska vägval.

Det räckte inte att Putin helt folkrättsvidrigt erkände de vasallstater som hans militär upprättat i östra Ukraina. Det räckte inte ens att stridsvagnarna i stor skala rullade över gränsen och in i Ukraina. 

Alliansfriheten hade fortfarande ”tjänat oss väl.” Mantrat fortsatte att triumfera tanken. Också när bomberna föll över barnen och övriga civila i teatern i Mariupol.

För mindre än ett år sedan sade Magdalena Andersson att ett svensk Natomedlemskap skulle destabilisera Europa.

För ett år sedan var den dåvarande socialdemokratiska regeringen fortfarande emot ett svenskt medlemskap i Nato. Och inte bara det, Magdalena Andersson – då statsminister – stod på presskonferenser så sent som den 8 mars och förklarade att det skulle vara destabiliserande för säkerheten i vår del av Europa om vi ansökte om medlemskap. 

”Destabiliserande”. 

Det hela var fullkomligt svindlande. Sveriges statsminister använde sitt ämbete för att baktala vad som i praktiken var och måste ha framstått som åtminstone ett högst sannolikt säkerhetspolitiskt beslut. När Sverige behövde hålla alla dörrar öppna, ägnade Magdalena Andersson kraft åt att försöka stänga dem. 

I denna aningslöshet talade hon även för Finland. Var även ett finskt medlemskap destabiliserande? Hur såg man i Helsingfors på att den svenska statsministern försökte blockera också den finska regeringens handlingsalternativ? Den finska statsledningens tålamod kan bara beskrivas som övermänskligt. 

Det har hävdats att skälet till Anderssons aningslöshet berodde på gamla talepunkter eller ett oproportionerligt inflytande av Natokritiska krafter i Utrikesdepartementet. Frågan kvarstår dock: Vad tänkte hon själv?

Men det hela var följdriktigt. Magdalena Andersson fullföljde den linje som gällt sedan regeringen tillträdde 2014.

Stefan Löfven – Anderssons företrädare som statsminister – åkte den första april 2022 (ett datum som ser ut som en högst genomtänkt tanke) till en säkerhetskonferens på Åland och lät förklara att han inte var ”övertygad” om det säkra i en Natogräns ”tätt intill” Ryssland.

Drygt en månad efter invasionen stod alltså en person som bara några månader tidigare varit svensk statsminister och deklarerade sina dubier kring ett finskt medlemskap i Nato. Man undrar även hur det hela togs emot i Estland, Lettland, Litauen och Polen, som alla är Natomedlemmar och har landgräns mot Ryssland. 

Det går inte att nog understryka hur aningslöst detta var. 

Det hela var dock konsekvent. Några år tidigare hade Sveriges främsta politiska företrädare snickrat ihop en säkerhetspolitisk doktrin som gick ut på att Sverige skulle utgöra en sorts buffertland mellan stormakterna. Detta var svensk doktrin under Stefan Löfven och den ekade in i Magdalena Anderssons uttalanden efter den 24 februari. Nato var farligt. 

Att Löfven och Andersson hävdade och tyckte så påverkade rimligen också beslutet att inte hörsamma riksdagens uppmaning och deklarera en svensk Nato-option, vilket hade varit att linjera Sveriges position med Finlands. Och i det också gjort oss mer förberedda inför det som hände.

Morgan Johansson – vars särskilda lämplighet hålls så till den milda grad högt inom det socialdemokratiska partiet att han efter sin tid som justitieminister utsetts till dess ledande företrädare i utrikes- och säkerhetspolitiska frågor – var en av de regeringsföreträdare vars Natomotstånd var segast. Peter Hultqvist – tidigare försvarsminister – stod på partikongressen 2021 och satte sin heder i pant på att det inte skulle bli något Natomedlemskap. Till slut tvingades även Hultqvist att svänga. 

Nu krypskjuter Morgan Johansson mot regeringens hantering av den Natoansökan som han så länge var emot.

Nu ägnar sig Morgan Johansson åt att krypskjuta mot regeringens hantering av ansökansprocessen. När paniken bakom besluten i våras tillfälligt har lagt sig återfaller han i tafatta försök att skära inrikespolitiska pipor i vassen. 

Stora politiska beslut bör fattas utan press och under noggranna överväganden. Så blir det dock sällan i Sverige. Här är paniken nästan alltid handlingens moder. Så var det hösten 1990. Så var det i våras. 

Karin Pettersson avslutar: ”Jag menar att agerandet har försvagat Sverige och gjort oss mer sårbara. Kriget kom, vi klarade inte testet. Vad innebär det för oss den dag krisen i Östersjöområdet verkligen är här?”

Den dagen är naturligtvis redan här. Att vänsterdebattörer som vigt ett liv åt att motarbeta svenskt Natomedlemskap inte inser det talar sitt tydliga språk. De klarar aldrig testet.

Och vi är mindre sårbara än tidigare. Därför att illusionen till slut föll när paniken kom. Och för att vi är på väg in i Nato. Trots – inte tack vare – Karin Pettersson och hennes gelikar.

Omslagsfoto föreställande förra statsministern Magdalena Andersson och förra försvarsministern Peter Hultqvist på Folk och Försvars rikskonferens: Henrik Montgomery/TT