Idéer Essä
Sverige behöver mer kritisk patriotism
Förskjutningen av svenskhet från kulturens till politikens sfär har varit skadlig. I händerna på politiker och opinionsbildare blir svenskheten något som ska bedömas, främjas och förlösas, skriver Andreas Johansson Heinö och skickar med en nationaldagsuppmaning: Gör vad du vill, men ta det lugnt med politiken.
Nationalismen är banalitetens ideologi. Medan andra politiska rörelser strävar efter att förverkliga abstrakta principer i jakten på ett bättre samhälle för alla – jämlikhet, frihet, rättvisa, jämställdhet, solidaritet, hållbarhet – utgår nationalismen från det vi ser omkring oss och lovar evig besittningsrätt för den egna gruppen. ”Det här landet är vårt”, förkunnar nationalisten. ”Här har vi förtur, här gäller våra spelregler, vi var här först, ni får gå någon annanstans.”
Det är egoism upphöjd till kvasifilosofi, sentimentalitet förklädd till ideologi, magkänsla i stället för analys.
I händerna på fel personer är nationalismen därför ett livsfarligt vapen. Miljontals liv har offrats när grumliga nationalistiska drömmar har förverkligats. Den som någon gång tar sig an uppgiften att skriva nationalismens svarta bok har minst lika många sidor att fylla som de 777 boksidor Stéphane Courtois behövde för att skriva Kommunismens svarta bok (1998).
Att bekämpa nationalism kan således framstå som både självklart och angeläget. Problemet är att antinationalismen inte sällan gör mer skada än nytta.
Nationella institutioner som överbryggade sociala och kulturella skiljelinjer monterades ner.
Sverige är tyvärr ett belysande exempel på detta. Här, men inte bara i Sverige, kom antinationalismen under 1900-talets sista kvartssekel att riktas mot helt fel företeelser. Patriotism förlöjligades. Nationella institutioner som överbryggade sociala och kulturella skiljelinjer monterades ner. De fåtaliga högerextremisterna gavs enorm uppmärksamhet och tilläts under en lång tid definiera vad som var svenskt. Och genom att även de mest oskyldiga nationella symboler – som flaggan, nationalsången, nationella minneshögtider – kom att associeras med vulgär och främlingsfientlig nationalism undergrävdes den inkluderande potential som finns i en stabil nationell identitet.
Oförmågan att skilja harmlös nationalkänsla från skadlig nationalistisk ideologi har varit definierande för svensk offentlig debatt om nationalitet i tre decennier. Redan på 1990-talet spreds historier om skolor som infört förbud mot nationalsång och flaggviftande på skolavslutningen. Att detta aldrig varit någon etablerad svensk tradition spelade ingen roll. Det räckte med enstaka exempel på förbud för att ge näring åt en folklig mobilisering till försvar för något som aldrig varit hotat.
Läs också:
Ursprungligen motiverades antinationalismen av en tankefigur enligt vilken den svenska nationella identiteten utgjorde ett hinder för det framväxande mångkulturella samhället. Majoriteten ansågs behöva lägga band på sin kultur för att andra kulturer också skulle rymmas. Så skapades helt i onödan en friktion mellan det svenska och det mångkulturella. Det tidiga 2000-talets trevande försök att återigen använda svenskhet som en positiv markör, den här gången omdefinierad till någonting mångkulturellt och ”inkluderande”, kom för sent. Skadan var redan skedd.
Länge bemöttes Sverigedemokraternas nationalism med motfrågor av typen: ”Och hur avgör man vem som är svensk?”
Länge bemöttes Sverigedemokraternas nationalism med motfrågor av typen: ”Och hur avgör man vem som är svensk?” Det fungerade aldrig. Sedan några år tillbaka har därför Sverigedemokraterna fått konkurrens från en rad partier (och ledarskribenter) som också försökt sig på att definiera svenskhet.
Svaren är alltid lika abstrakta: jämställdheten, allemansrätten, demokratin, toleransen. Det brukar låta som om de nyss varit på kick-off och tvingats skriva värdeord på post-it lappar.
Oförmågan att tänka utanför politikens domäner är sorglig. Det finns ju så mycket att älska med Sverige. Tusentals platser, händelser, dofter, smaker, vyer; förevigade av författare och poeter, musiker och konstnärer, i psalmer, sånger, tavlor, böcker, filmer. I stället väljer man att svara att det man gillar bäst med Sverige är vår jämlikhet?
Men politiseringen är också bekymmersam eftersom värdet av en nationell identitet, en svenskhet som är öppen för alla, uppstår just på grund av att den inte tar politiska hänsyn.
En av de vackraste Sverige-skildringar jag vet är Alf Robertsons Mitt land:
Jag är en kran i Göteborgs frihamn en disig morgon
Och jag är en kyrkbåt vid Siljans strand
Jag är figuren Rosenbom i flottans Karlskrona
Och jag är Bohusläns karga stenar och sand
De där raderna skrevs 1981 när Thorbjörn Fälldin var statsminister. De hade inte förlorat sin kraft när Olof Palme flyttade in i Rosenbad ett år senare eller femton år senare när vi blev en del av EU eller nu fyrtio år och 1,5 miljoner invandrare senare. Det som i kulturens och naturens värld är gränslöst och outtömligt måste i politikens värld avgränsas och definieras och villkoras.
”Hälsinglands trolska susande skog” och ”NK-stressen” är evigt tillgängliga för alla just för att det är utom räckhåll för politiken.
Men ”Hälsinglands trolska susande skog” och ”midsommarstången på den gröna ängen” och ”NK-stressen” och ”kaffet på sängen” och allt det andra som Robertson berättar om är evigt tillgängliga för alla just för att det är utom räckhåll för politiken.
I sista versen till Mitt land formulerar Alf Robertson vad som borde vara en självklarhet för de allra flesta:
Jag älskar mitt land och människorna som bor här.
Även om jag naturligtvis ifrågasätter ett och annat av sådant som händer omkring mig.
Men kärleken och känslan för det land där jag är född och där jag lever.
Den kan ingen ta ifrån mig
Kritisk patriotism, kallas det av forskare. En stark nationalkänsla förenad med förmågan att kritisera och ta avstånd från sådant man ogillar. Enligt statsvetaren Gina Gustavsson utmärker sig svenskar genom en ovanligt låg nivå av just detta tänkande. Internationella jämförelser är vanskliga men oavsett hur det är med den saken: Hur främjar vi en ökad kritisk patriotism?
Kanske genom att inte göra någonting. De senaste decenniernas förskjutning av svenskhet från kulturens till politikens sfär har varit skadlig. I händerna på politiker och opinionsbildare blir svenskheten något som ska bedömas, främjas och förlösas. Men den goda nationalkänslan är inte en tuktad rabatt utan en vild sommaräng. Vi borde alla ta ett steg tillbaka.
Så detta får bli min nationaldagsuppmaning: Gör vad du vill, men ta det lugnt med politiken.