Fredrik Segerfeldt: Sverige är inte exceptionellt – vi är som Belgien

I inledningen av det första avsnittet av tv-serien The Newsroom från början av 2010-talet deltar en berömd journalist i ett framträdande på ett universitet. En student i publiken ställer frågan: ”Why is America the greatest country in the world?” Efter en konstpaus svarar journalisten att det inte finns något som helst stöd för påståendet att USA skulle vara bäst i världen. Han listar sedan ett antal områden där landet ligger illa till jämfört med omvärlden: läskunnighet, förväntad livslängd osv. Det blir tyst i hela aulan. Det är tabu att förneka Amerikas överlägsenhet.

Eftersom det är få som har incitament att korrigera Sverigebilden har den lyckats överleva.

Den scenen har suttit på min näthinna i ett decennium. Inte för att den säger så mycket om USA, utan för att den lika väl skulle kunna ha handlat om Sverige. Ty vi lever också med en självbild som inte är sann. Den har skapats och upprätthållits av mäktiga politiska krafter och ekonomiska intressen, och eftersom det är få som har incitament att korrigera bilden har den lyckats överleva. Bilden lyder ungefär så här. 

Sverige är en liten exportberoende ekonomi och ett av världens rikaste länder. Detta trots (eller tack vare, om man är vänster) världens högsta skatter och mest omfattande välfärdsstat. Sverige har både högst medellivslängd i världen efter Japan och flest enhörningar i världen efter Silicon Valley.     

Inget av detta stämmer.

***

Sverige är inte en liten exportberoende ekonomi. När IMF rankar världens 212 ekonomier efter storlek hamnar vi på 24:e plats, nästan topp 10 procent alltså. Och utrikeshandeln utgör inte en större andel av BNP här än i övriga västvärlden. Faktum är att så många som 16 europeiska OECD-länder är mer exportberoende än vi. I Belgien utgör handeln nästan dubbelt så mycket av BNP som här.

Sverige är inte heller ett av världens rikaste länder. Visst, tar man ett globalt perspektiv så stämmer det, Sverige tillhör eliten när det gäller levnadsstandard. Men vi kanske inte ska jämföra oss med Burundi och Laos, utan med resten av västvärlden. Och där tillhör vi inte toppskiktet. Man behöver inte se på undantag som Norge eller Luxemburg, utan man kan titta på mer vanliga länder. I Danmark, Nederländerna och Österrike ligger köpkraftsjusterad BNP per capita tydligt över Sveriges. I Schweiz är snittinkomsten en fjärdedel högre än här. 

Sverige har inte heller världens högsta skatter. Skattetrycket, det vill säga de samlade skatteintäkterna som andel av BNP, är 4,3 procentenheter lägre än i Danmark, som har högst skatter i världen. Vi ligger på sjätte plats.

Sveriges välfärdsstat är inte heller mer omfattande än i andra avancerade västländer. Visst ser systemen lite olika ut, och det kanske är sant att vår föräldraförsäkring är mer utbyggd. Men det mest relevanta måttet för jämförelser mellan länder är hur stor andel av BNP som läggs på socialt skydd. Och då hamnar vi först på trettonde plats i OECD.

Vi ligger på tionde plats när det gäller den förväntade livslängden, efter länder som Malta.

Sverige har inte heller världens högsta medellivslängd. I stället är vi på tionde plats när det gäller den förväntade livslängden, som det heter numera. Vi ligger efter länder som Malta.

Slutligen har Sverige inte heller flest enhörningar i världen efter Silicon Valley. Det är en gammal uppgift som inte längre är aktuell. Enhörningar är nystartade och onoterade tech-företag som är värda över en miljard dollar. Sverige ligger på sjuttonde plats, jämte länder som Mexiko och Polen.  

Det här betyder inte på något sätt att Sverige ska sluta ha en öppen handelspolitik eller att vi bör höja skatterna och utöka välfärdsstaten. Tvärt om. Vi behöver först och främst föra över makt från det offentliga till medborgarna, och långsiktigt driva upp den ekonomiska tillväxten. Men vi behöver också uppdatera vår självbild, så att den stämmer med fakta. Vi är inte något undantag, det finns ingen svensk exceptionalism. Vi är helt enkelt ett ganska vanligt västland. Som Belgien, typ.

Det lustiga i detta är att det stora politiska projektet för min och den förra generationens borgerlighet var just att normalisera landet, att lämna Sossesverige bakom oss. Vi hatade den tredje vägen mellan demokrati och diktatur, avskydde begreppet och idén om blandekonomi och ville att Sverige skulle gå med i såväl Nato som EU. Vi skulle bli som alla andra. Mission (almost) accomplished.

Det är så klart bra att marknadsekonomi och samarbete med andra västliga demokratier numera är självklarheter. Sverige är ett mycket bättre land i dag än på Olof Palmes tid. Löntagarfonder och hyllningar av folkmördare tillhör det förgångna. Den erans stagnation har bytts ut mot samtidens dynamiska välståndsökning. Men samtidigt gör det oss mindre intressanta.

Det har talats en del på sistone om Sverigebilden utomlands. Varje gång jag hör denna diskussion kommer jag att tänka på när en populär amerikansk youtuber som bor i Sverige gick runt på gatan i San Fransisco och frågade människor vad de tänker på när de tänker på Sverige. Ett svar var talande: ”I never think of Sweden”. De flesta människorna i världen ägnar inte mer intresse åt Sverige än du gör åt Kambodja eller Peru. Och det är bara bra.