Idéer Essä
Svenska intressen är ett bedrägligt begrepp
Det är stor skillnad på den svenska vänsterns och högerns utrikespolitik. Men skillnaden består inte främst i spänningen mellan idealism och realism, utan i vilka värderingar man driver i utrikespolitiken. Högern bör akta sig för den realistiska fällan, skriver Carl-Vincent Reimers.
”Det är dags att höja Sveriges röst igen”. Första maj 2014 står Stefan Löfven på Norra bantorget och valtalar. För åhörarna låter han veta att Sveriges en gång starka utrikespolitiska röst har tystnat, efter åren med Reinfeldt. Nu var det slut med det.
När så Palestina erkändes som stat efter den socialdemokratiska valsegern, väckte det ramaskri. Svensk höger såg beslutet som idealistisk symbolpolitik, ett oseriöst agerande med hänsyn till att en sådan stat inte existerar. Men för Löfvens utrikesminister Margot Wallström var sådana ideologiska ställningstaganden viktiga. Förutom Palestina ingick här en uttalat feministisk utrikespolitik, Stockholmsinitiativet för kärnvapennedrustning och en skarp kritik av brott mot mänskliga rättigheter, vilket bland annat ledde till en diplomatisk kris med diktaturen Saudiarabien.
Som så ofta var den stora inspirationskällan Olof Palme. I Margot Wallströms första utrikespolitiska deklaration 2014 hade hon gjort ödesgemenskap till ledordet. En blinkning till den forne partiledaren som använde just det ordet när han talade om alla nationers gemensamma öde, och vikten av internationellt samarbete för fred.
Nästan två mandatperioder senare var rollerna de omvända. Nu var Palme-nostalgin måltavlan och främst i korståget gick Sverigedemokraterna. I en politisk pamflett, publicerad 2021 av tankesmedjan Frivärld, efterfrågade partiets utrikespolitiska talesperson Björn Söder en ”realistisk utrikespolitik” mot Socialdemokraternas som beskrevs som ”naiv, idealistisk” och ”direkt kontraproduktiv mot svenska intressen”. Moderaterna stämde i hög grad in i denna kritik.
I Margot Wallströms första utrikespolitiska deklaration 2014 hade hon gjort ödesgemenskap till ledordet.
Borgerliga partier bör dock akta sig nog för att göra ”svenska intressen” och realism till utrikespolitisk monolit. Tanketraditionen har djupa band till konservatismen och nationalismen, men också uppfattningen om överlevnad som varje stats primära mål. I bakgrunden hittar vi bland annat Rudolf Kjellén, geopolitikens fader, och en av Sverigedemokraternas stora inspiratörer.
Debatten mellan realister och idealister har pågått länge inom statsvetenskapen och det har skrivits hyllkilometer i ämnet. Låt oss därför bara konstatera att internationell politik bär spår av båda dessa tankeströmningar: både geopolitisk maktkamp och kamp i ett nollsummespel (realism) och internationell samverkan inom ramen för institutioner som EU, FN, WTO (liberal idealism). Så också i vår egen svenska utrikespolitik.
Som Mauricio Rojas beskriver i sin bok Dåligt samvete (2024) var realismen dominerande för den svenska samlingsregeringens politik under andra världskriget. Sverige gjorde vad som krävdes för att säkra statens överlevnad, oavsett hur stora eftergifterna var till den nazityska regimen. Förutom järnmalmsexport och tyska trupptransporter samarbetade vi med tyskarna på en rad områden, till den grad att vi inskränkte vår egen yttrandefrihet. I mars 1942 konfiskerades 17 tidningar och tidskrifter på justitieminister Karl Gustav Westmans order. Deras brott? De hade publicerat sanningsenliga uppgifter om Gestapos tortyr i ockuperade Norge.
I realismens Sverige var det ett svenskt intresse att tiga om nazismens brott.
Men när det dåliga samvetet sedan började sippra fram under 1990-talets stora historiska debatt, skedde det mot en fond av en redan förändrad utrikespolitik. Från slutet av 1960-talet hade Olof Palme ersatt realismen med en vänsterorienterad idealism som inte visste några gränser. Med Rojas ord “förvandlades Sverige från krigstidens igelkott, med sina taggar riktade åt alla håll, till något av ett universellt samvete och en överlägsen samhällsmodell med anspråk på att leda de alliansfria ländernas rörelse”.
***
Nu är realismen återigen på modet och det gäller både den internationella politiken i sig och i den utrikespolitiska idédebatten. Udden riktas mot “liberala idealister” som med ett brett omfång både inkluderar det neo-konservativa entouraget kring George W Bush liksom de svenska socialdemokrater avskydde “den där jävla Texasgubben”. Ett exempel är statsvetaren John Mearsheimer som i boken The Great Delusion: Liberal Dreams and International Realities (Yale University Press, 2018) riktar hård kritik mot den utrikespolitik som förts av liberala demokratier sedan 1989.
Mearsheimers kritik bygger på att liberal idealism i utrikespolitiken endast är möjlig i de sällsynta lägen när det finns en ohotad supermakt, som USA efter Sovjetunionens fall. Då kan stater kosta på sig att verka för en spridning av sina värderingar, demokratisering och en ”regelbaserad världsordning”. Sinnebilden av denna politik kan vi se i USA:s interventionistiska utrikespolitik i Irak och Afghanistan, vilka mer motiverades av demokratiska ideal än krass geopolitik. Finns det mer än en stormakt på den internationella arenan tvingas stater dock att agera utifrån egenintresset, i syfte att säkra statens överlevnad i den anarki som han menar att internationell politik är.
Den liberala utrikespolitiska era som inleddes med Bill Clinton har nu nått vägs ände med Trumpadministrationen som åter gjort realismen vägledande i utrikespolitiken. I svindlande fart drar sig USA nu undan från FN-organ, stoppar multilaterala fredssamarbeten. Dess företrädare talar om att världen var en bättre plats när stormakterna delade upp den mellan sig à la Wienkongressen 1815. Så ser nämligen den renodlade realismen ut i praktiken, när staters egenintresse får trumfa internationell rätt och gemensamma regelverk.
Här kommer vi tillbaka till den svenska utrikespolitiska debatten. Det finns nämligen starka skäl att även i dagens upptrissade geopolitiska läge balansera ett realistiskt perspektiv (svenska intressen) med borgerlighetens egna liberala idéer, och ja – en dos idealism. Risken är annars att borgerligheten inom kort, likt Sverigedemokraterna, kommer att befinna sig i något som liknar total utrikespolitisk värdenihilism.
Men faktum är att Olof Palme lika mycket var en slug realist och maktspelare.
Därför bör vi också akta oss noga för att göra idealism till vänsterbegrepp eller realism till högerbegrepp. Sanningen är nämligen att vänstern är långt ifrån så idealistisk som den vill påskina.
Margot Wallström må vilja hedra minnet av Olof Palme som rakryggad idealist. Men faktum är att han lika mycket var en slug realist och maktspelare. Både i sitt agerande – Palme kritiserade USA högljutt för sina brott i Vietnam, samtidigt som han i kulisserna försäkrade sig om amerikanskt bistånd i försvarspolitiken – men också i sina egna idéer. I det tal som Palme höll på SSU-kongressen 1970, tar han inte sin utgångspunkt i målet om världsfred, utan i den finländske presidenten Paasikivis memoarer och krassa betraktelser över de små nationernas penibla lott i en värld präglad av stormakter:
Hans slutsats var väl just detta, att små nationer är ständigt utsatt för det som små fiskar är utsatta för av stora glupska fiskar. Därför måste de försöka hålla sig undan, vara stilla, ödmjuka och stå vid sidan – då kan de möjligen få leva i fred.
Donald Trump hade applåderat Palme om han hade suttit bland manchesterkavajerna och cigarettröken i kongressalen.
Men åt motsatt håll är den borgerliga högern inte alls så ”realistisk” som det ibland låter, och tack och lov för det. Det var knappast värnandet om statens överlevnad som motiverade Bo Lundgrens entusiasm över den amerikanska invasionen av Irak. Inte heller var det realismen som fick Reinfeldtregeringen att skicka fler soldater till Afghanistan med motivet att också afghanska flickor skulle få gå i skolan. 2006 var den liberala idealismen så stark i högern att utrikesminister Carl Bildt i ett tal vid utrikespolitiska institutet helt sonika kunde konstatera att ”Kant hade rätt” när han påstod att den eviga världsfreden var möjlig, syftandes på en av den liberala idealismens verkliga klassiker: Immanuel Kants Zum ewigen Frieden (1795).
Det var en höger som i hög grad levde i en teleologisk historieskrivning med tro på den liberala demokratins slutliga seger. Men i motsats till migrationspolitiken överlevde den liberala idealismen Reinfeldt-eran.
När Ulf Kristersson fullbordade Nato-medlemskapet beskrevs det lika mycket som en ideologisk hemkomst som ett klokt säkerhetspolitiskt vägval. Samma tankegångar syns i Liberalernas partimotionen “Sverige hör hemma i demokratiernas försvarsförbund” och tänker sig att den vågen snart ska skölja över Vladimir Putin.
På samma sätt motiveras det enorma militära stödet till Ukraina främst med liberal idealism. Aldrig har ”den regelbaserade världsordningen” fyllts med sådant ideologiskt krut av den svenska högern som efter den fullskaliga invasionen av Ukraina 2022. Det handlar om ukrainarnas rätt att få leva i enlighet med liberaldemokratiska principer och om att försvara folkrätten. De argument som realister ändå har fört fram – att militärt stöd till Ukraina försvagar de ryska väpnade styrkorna och fördröjer ett eventuellt angrepp på Sverige – är undantag som bekräftar regeln.
Kärnan i Moderaternas kritik av Margot Wallströms “moraliska stormakt” var alltså att den var socialdemokratisk, inte att den var moralisk. Ut med tredje vägens politik, klasskamp och kärnvapenförbud. In med Nato, frihandel och regimskifte i Moskva. Att dessa och andra liberala idéer spelar roll för Moderaterna och andra borgerliga partier är inget man behöver skämmas för, tvärtom. Att basera sin utrikespolitik på egna liberala idéer ger borgerligheten sin raison d’être.
När pendeln nu med full kraft svänger tillbaka mot ett realistiskt perspektiv i utrikespolitiken behöver alltså borgerligheten vara beredd och fundera över sina egna ideal och dikotomin realism/idealism. Maria Malmer Stenergard har hittills klokt navigerat detta spänningsfält genom att lansera begreppet “värdebaserad realism”, hämtat från finsk utrikespolitik.
Men exakt var går gränsen mellan värderingar och intressen? Och hur ska de liberala idealen överleva när vår främsta bundsförvant, USA, vänder dem ryggen?
Sverigedemokraterna har inga problem med att tala om ”svenska intressen” helt frikopplat från liberalism. Borgerliga partier borde dock dra lärdom av den svenska historien, och se att det både krävs ideal och geopolitisk slughet för en utrikespolitik som inte kantrar i total värdenihilism.