Svenska Akademiens kris är betydligt överdriven

Under flera dagar har krigsrubrikerna om Svenska Akademiens kris avlöst varandra. Akademien är skadeskjuten heter det, och frågan sägs vara i vilken mån som arbetet i akademien och institutionens rutiner och status kan upprätthållas om hela fem (eller till och med sex) medlemmar inte deltar i arbetet.

Det har också talats om att de tre ledamöter som i fredags lämnade akademien – Kjell Espmark, Peter Englund och Klas Östergren – är oansvariga. Och själva kärnfrågan om Katarina Frostensons ansvar för den uppkomna situationen och hennes vidare öden i akademien har fått kulturskribenter att associera till mediedrevet runt Benny Fredriksson.

Själv tycker jag att en del av dessa reaktioner framstår som smått hysteriska och kanske i viss mån bygger på en felaktig analys av den uppkomna situationen. För det första är frågan om Katarina Frostensons framtid i akademien helt avhängig resultaten i den utredning som har gjorts av en juristbyrå på uppdrag av Svenska Akademien. Har hon till exempel under alla år suttit i ledningen för den så kallade Klubben – eller det handelsbolag som äger densamma – och mottagit hundratusentals kronor från akademien till en verksamhet som dels fungerat som ett slags showroom för presumtiva ledamöter och stipendiater, dels år efter år har bedrivits på i någon mening olaglig basis, exempelvis med svart arbetskraft, så finns det väl goda skäl från akademiens sida att se ytterst allvarligt på det läge man försatts i.

Det handlar i så fall inte om ett tillfälligt snedsteg utan om en systematiskt bedriven brottslighet.

Det handlar i så fall inte om ett tillfälligt snedsteg utan om en systematiskt bedriven brottslighet, om än i det mindre formatet men ändå i strid mot akademiinstitutionens grundläggande syften och uttalade regler. Brott mot stadgar rörande jäv kan dessutom ha varit för handen. Det rör sig i ett sådant fall om något helt annat än lösa och obekräftade rykten. Om det finns regler för hur man i akademien ser på ledamöter som handlat brottsligt och om det kan säkerställas att brott begåtts, är det väl bara att agera i enlighet med regelboken?

Det säger dessutom sig självt att en juristbyrå som agerar på uppdrag av en klient (och i synnerhet en så pass ekonomiskt välbeställd klient som Svenska Akademien) inte ger råd som riskerar att skada klienten utan tvärtom gör allt för att minimera skadan – allt enligt principen: kan något sopas under mattan, så bör det sopas under mattan! Men i detta fall är uppenbarligen skadan så omfattande att polisanmälan är den av juristerna rekommenderade åtgärden.

För det andra tror jag att det är fel att tolka det som nu sker som att ett antal ledamöter lämnar ett sjunkande skepp. Tvärtom torde deras agerande vara en taktiskt smart och helt igenom samordnad manöver för att göra vad som kan och måste göras för att hindra skeppet från att sjunka.

På ett sätt kan den nu uppkomna situationen beskrivas som ett chickenrace.

På ett sätt kan den nu uppkomna situationen beskrivas som ett chickenrace. I dagsläget tycks akademien alltså bestå av tretton ledamöter. Det innebär att om en av de kvarvarande tretton avlider, återstår tolv ledamöter för att välja in en ny ledamot i akademien. Det är exakt det som är minimigränsen för beslut om inval.[1] Det innebär att om ytterligare en av de kvarvarande ledamöterna hoppar av, säg Sara Stridsberg, så är de inte tillräckligt många för att kunna välja in en ny ledamot. Och det är just det som Sara Stridsberg säger. Mellan raderna.

När Stridsberg meddelar TT att hon överväger att sluta, är det svårt att inte tolka detta minst sagt märkliga utspel som annat än en del i en strategi som avser att vinna över ledamöter till den sida som består av bland andra Espmark, Östergren och Englund. Symtomatiskt nog deltog ingen av dessa tre (och inte heller Stridsberg) i den festskrift till den så kallade Klubben som gavs ut för drygt tio år sedan.

Man kan tänka sig att några av de övriga akademiledamöter, som inte stått Arnault särskilt nära (och inte heller deltog i festskriften i fråga) – det vill säga inte minst språkvetarna – kommer att uppfatta det som ett alltför högt pris att betala, att hamna i en situation där man inte är tillräckligt många för att kunna välja in nya medlemmar.

Flera av dessa i sammanhanget egentligen rätt indifferenta ledamöter torde vid torsdagens omröstning ha valt den i deras ögon enklaste vägen. Att sitta still i båten. Att inte röra om i grytan. Med de tre avhoppen – och hotet om ett fjärde – har spelplanen drastiskt ritats om. Den båt som man hoppades kunna sitta stilla i, har förvandlats till hela havet stormar. I den nu uppkomna situationen är det tvärtom de som vill gå till botten med paret Arnault-Frostensons handel och vandel som kan erbjuda den lugnaste båtfärden.

Strategin torde nämligen vara att Danius, Espmark, Stridsberg, Wästberg, Östergren och Englund ska få över ytterligare ledamöter på sin sida. Allra bäst vore förstås att hamna i relationen 11–5, det vill säga så att man har två tredjedels-majoritet för sin linje.

Det förefaller därför troligt att vi kommer att få se tillräckligt många sidbyten under de kommande veckorna för att en ny omröstning ska behöva genomföras och då inte osannolikt med ett motsatt utfall än förra torsdagens.

Efter det är det business as usual. I stället för tre-fyra ledamöter, slutar en: Katarina Frostenson. Och två eller tre nya ledamöter väljs in (kanske kommer Lotta Lotass att som en följd av förändrad maktbalans att återvända?). Varefter Svenska Akademien framstår som starkare än på länge. Kärntruppen runt Arnault på två–tre ledamöter kan synas en smula vingklippt, men det är ändå en västanfläkt i jämförelse med alternativet. Att någon av de ledamöter som förlorar den maktkampen skulle hoppa av frivilligt inser alla är osannolikt.

[1] Enligt paragraf XII i Svenska Akademiens stadgar: ”Ej må val af nya Ledamöter företagas, utan at til thet minsta Tolf Ledamöter tilstädes äro”