Subventionspolitik är Kinas plan för tillväxt

På kort tid har två av de viktigaste tillväxtbenen i Kinas ekonomi slagits undan. Landets fastighetssektor har bromsat in rejält efter att nya regler infördes för utlåning 2021. För att motverka skenande skuldnivåer sker även en nedtrappning av investeringarna i infrastruktur, där avkastningen inte är lika stor som tidigare.

För en ekonomi i Kinas nuvarande utvecklingsstadium vore det nu naturligt att satsa på ökad konsumtion. Men landets ledare Xi Jinping går i andra tankar. Han har klargjort att Kina inte ska bli någon välfärdsstat i västerländsk stil, eftersom det riskerar göra befolkningen bortskämd och lat.

I stället ska det storsatsas på tillverkningssektor och export. Att kuggarna redan är i rörelse märktes tydligt när Kina rapporterade en tillväxt på 5,3 procent för årets första kvartal. Investeringarna i fastighetssektorn minskade med 9,5 procent men ökade med 9,9 procent i industrisektorn. Likaledes växte konsumtionen långsammare än ekonomin medan exporten ökade med 7 procent i dollar och 10 procent i yuan.

***

Under det årliga parlamentssammanträdet i mars underströk regeringens arbetsrapport att Kinas produktionskapacitet ska öka, med fokus på så kallade framtidsindustrier. Det aktuella modeordet i Pekings korridorer är ”ny kvalitativ produktionskraft” som innebär en ambition att leda nästa globala industriella revolution.

Vi må ha vant oss vid billiga möbler och konsumentelektronik från Kina. Men i fjol ledde den så kallade ”nya trion” av elbilar, batterier och solceller exporttillväxten med en ökning på 30 procent till 147 miljarder dollar. Landets redan dominerande ställning inom grön energi ska vidare utökas till att omfatta områden som artificiell intelligens, mikrochip och kärnkraft.

Förskjutningen av de statliga bankernas lån från fastighetssektorn till landets tillverkningsindustri har varit lika snabb som tydlig. I fjol ökade utlåningen till landets tillverkningsindustrier från 83 miljarder dollar 2019 till 670 miljarder dollar, pengar som går till både nya fabriker och uppgraderingar av industrirobotar i de redan existerande.

***

Det är inte bara framtidsindustrierna som drar nytta av satsningarna; även traditionella exportsektorer som stål och möbler expanderar. Det är helt i linje med målsättningen i Kinas femårsplan 2021-2025 om att tillverkningens andel av BNP åtminstone ska ligga fast på 2021 års nivåer. Minskningen från närmare en tredjedel till en dryg fjärdedel som skedde 2006-2020 ska bromsas och så småningom även vändas.

Den nya rapporten Overcapacity at the Gate från Rhodium Group visar hur tillverkningsindustrins andel av BNP åter börjat öka. Samtidigt som den inhemska konsumtionen går trögt noterade Kinas handelsöverskott nya rekordnivåer 2022 och 2023.

Exporten har ökat mer i volym än värde, vilket är en tydlig indikator på prisdumpning.

En viktig detalj är att exporten har ökat mer i volym än värde, vilket är en tydlig indikator på prisdumpning. Kinas vice handelsminister uppgav att den fysiska volymen av Kinas export ökade med 20 procent i januari och februari i år. Enligt amerikanska myndigheter minskade genomsnittspriset på importvaror från Kina med 2,9 procent under årets första kvartal.

Det finns otaliga exempel på kinesiska företag som – både inhemskt och globalt – är redo att sälja billigt med förlust på kort sikt för en långsiktigt större marknadsandel. Men från kinesiska myndigheters håll finns fler skäl ändå att plöja ner enorma summor i tillverkningsindustrin.

Subventionerna sammanfaller med Xi Jinpings ambition att bli självförsörjande både inom teknologi och resurser. I tider av geopolitisk oro och sanktionshot strävar Peking efter att omvärlden ska bli beroende av Kina snarare än tvärtom.

Vidare motsvarar kinesiska myndigheters skatteintäkter endast 14 procent av BNP, jämfört med 34 procent som genomsnitt i OECD. Att satsa på större inhemsk konsumtion utan omfattande reformer av skattesystemet ger därför mindre potentiella statliga intäkter än ökad export.

I sin senaste bok China After Mao: The Rise of a Superpower (2022) beskriver Frank Dikötter Kina som ett land där staten är rik men invånarna fattiga. Statliga investeringar eller stimulanspaket för att öka konsumtionen medför oundvikligen en förskjutning av makten från den auktoritära staten till folket som den styr över.

***

En så kallad mjuklandning efter en lång tid av skulddriven tillväxt har en ekonomi av Kinas storlek och utvecklingsgrad aldrig åstadkommit utan målmedvetna åtgärder för att öka hushållens konsumtion. Mycket riktigt innebär Kinas satsning en rad tydliga risker.

Subventionerade industrier innebär lägre priser även på den inhemska marknaden vilket i sin tur medför risken för deflation. Producentprisindex i Kina har nu fallit 18 månader i följd. Landets BNP-deflator – en mer rörlig och utförlig version av konsumentprisindex – har minskat fyra kvartal på raken vilket inte skett sedan 1999.

Rhodium Group påpekar i den ovannämnda rapporten även hur inventarierna vid landets fabriker har nått nya rekordnivåer. Den utnyttjade produktionskapaciteten har de senaste tre åren minskat betydligt trots att pandemin är över, vilket innebär risk för mer dåliga lån och högre skuldnivåer om denna kapacitet ändå fortsätter att byggas ut.

***

Det framstår som uppenbart att denna nya ekonomiska plan är helt beroende av att omvärlden utan protester fortsätter öka importen av subventionerade och prisdumpade kinesiska produkter. Men på senare tid har signaler i stället kommit om motsatsen.

EU-kommissionen ska inom några veckor presentera resultaten av sin utredning kring kinesiska elbilar, som förväntas innebära en höjd importskatt på upp till 30 procent. Liknande utredningar har redan påbörjats av tåg, vindturbiner och medicinsk utrustning från Kina.

När Xi Jinping besökte Europa tidigare denna månad fick han i Paris höra från EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen hur Europa inte kommer tveka att fatta tuffa beslut för att slå vakt om sin ekonomi och säkerhet. Xi svarade kort att det inte existerar något problem med någon kinesisk överkapacitet.

Likaledes lät USA:s finansminister Janet Yellen under sitt besök i Kina förra månaden lät veta hur Washington ”inte kommer tillåta” att artificiellt billiga kinesiska produkter slår ut amerikanska industrier, och uppmanade Kina att i stället öka den inhemska konsumtionen.

Även detta föll inför döva öron då premiärminister Li Qiang kategoriskt avfärdade subventioner som anledning till de låga priserna, och vidare avfärdade amerikanska tullar som olagliga brott mot marknadsekonomiska principer.

USA har redan agerat mer kraftfullt än EU för att skydda strategiska sektorer genom en kombination av importtullar och egna subventioner. Inflation Reduction Act – Joe Bidens jätteansträngning för att återuppliva USA:s industri genom satsningar på främst grön energi – är delvis även menad att undvika så kallat skadligt beroende av Kina.

Men nu hotas hela initiativet av Kinas växande industriella överkapacitet. Det fick Joe Biden att i mitten av maj meddela en höjning av flera tullar på kinesiska varor som infördes av Donald Trump. Importskatten på elbilar höjdes från 25 till 100 procent, batterier till dessa billar från 7,5 till 25 procent och solceller från 25 till 50 procent. 

Det är inte bara västvärlden som reagerar.

Sammantaget handlar det om ett drygt dussin produkter från Kina vars importtullar till USA nu höjs kraftigt inklusive halvledare, medicinsk utrustning samt stål och aluminium. Och det är inte bara västvärlden som reagerar.

I mars exporterade Kina mer stål än någon gång sedan sommaren 2016, då landets tillverkare tvingas hitta nya marknader på grund av stagnation i fastigheter och infrastruktur på hemmaplan. Eftersom vissa restriktioner redan finns i väst dumpas stålet i ökad utsträckning på marknader som Indien, Turkiet, Vietnam och Brasilien – vilka alla har inlett utredningar som svar.

Även Mexiko meddelade vid månadsskiftet tullhöjningar på 544 importprodukter med mellan 5 och 50 procent. Den högre tullsatsen ska endast gälla länder utan frihandelsavtal, vilket innefattar Kina men inte USA.

***

Förvisso har USA tidigare i onödan oroat sig för att exportnationer som Japan eller Tyskland ska ödelägga den amerikanska jobbmarknaden. Men utmaningen från Kina är annorlunda på många vis. Japan justerade frivilligt sin industripolitik och lät valutan stärkas efter påtryckningar från USA. Kina visar ingen som helst lyhördhet inför liknande hot om åtgärder.

Kinas politiska system ger vidare staten mycket större kontroll över såväl näringsliv som samhälle. Det innebär i sin tur en större möjlighet att lyckas med satsningar grundade i ideologiska övertygelser för att hindra en annars naturlig övergång till konsumtion.

Dessutom dominerar Kina redan leveranskedjorna inom grön energi där man även har fotfäste på internationella marknader. Enligt konsultbolaget Wood Mackenzie behöver världens rika länder investera omkring 6 000 miljarder dollar fram till år 2050 för att skapa egna produkter som kan undvika ett beroende av Kina för den gröna omställningen.

Den statliga propagandan ger vid handen att Kina kommer fortsätta in på okänt territorium – industriell överkapacitet och export av överskottet. Nyligen hyllades Xi Jinping av nyhetsbyrån Xinhua för att under kulturrevolutionen ha övertygat bönderna i den fattiga by dit han förvisats att använda biogas snarare än vedeldning i matlagning och som ljuskälla. Denna idé för ett halvsekel sedan tas nu som intäkt för ledarens känslor för ”ny kvalitativ produktionskraft”.