Striden om Republikanernas själ

USA:s näste president Joe Biden har beskrivit presidentvalet som ett slag om nationens själ. Det går därtill att fundera på om inte årets val var en dragkamp om partiernas respektive själar. I sådant fall var slagfältet i första hand inte presidentvalet, utan snarare valen till kongressen.

Till stor del är det dessa val som kommer att avgöra vilken politik den tillträdande Bidenadministrationen kan föra i och med att det i hög grad påverkas av majoritetsförhållandena i representanthuset och framför allt senaten. Men valen till kongressen kommer även att ha betydelse för eftervalsdebatterna i respektive parti.

För Demokraterna är det en stor seger att ha vunnit tillbaka Vita huset och presidentposten, men en missräkning att förlora platser i representanthuset och sannolikt inte vinna den majoritet i senaten många hade räknat med. För partiet väntar därför en infekterad interndebatt om den ideologiska riktningen. Men även Republikanerna står sannolikt nu på randen till en ny ideologisk konflikt.

Det bästa argumentet mot trumpismen, i den interna debatten, hade varit att den inte gav valvinster.

Många mittenorienterade republikaner hoppades förvisso på en förlust för Trump, men de önskade sannolikt att förlusten hade varit med tydligare och större marginaler för att underlätta utfasningen av den högerpopulistiska nationalism som Trumpadministrationen har stått för. Den ambitionen blir uppenbart svårare när Trump i slutändan vann över 70 miljoner röster – näst flest, efter Joe Biden, av alla presidentkandidater i USA någonsin – och när flera av de senatskandidater som hade surrat sig vid masten på det sjunkande Trumpskeppet till slut lyckades vända personliga opinionsunderlägen till valframgångar.

Det bästa argumentet mot trumpismen, i den interna debatten, hade varit att den inte gav valvinster. Det fungerar inte när det går väl för kandidater som söker stöd hos valmanskåren med budskap inspirerade av presidentens stil, retorik och tankegods.

De republikaner som längtar till ett annat republikanskt parti än det parti som Donald Trump skapat de senaste åren kommer dock fortsatt att möta hårt motstånd från de i partiet, och bland primärvalsväljarna, som har övertygats om att trumpismen är framtiden. Animositeten mellan de olika falangerna är nämligen stor. Det finns exempel på republikanska politiker som ställt upp för omval, men som inte har haft stöd i sin kampanj från presidenten, och därmed inte heller fått helhjärtat stöd från den övriga partiledningen, på grund av avvikande politiska uppfattningar.

Ett sådant exempel är den moderata senatorn Susan Collins från Maine. Maine är en delstat i den nordöstra delen av USA som brukar kallas för New England, och Collins sort av mittenorienterade, moderata republikaner brukar kallas för ”New England-republikaner”. De har också kallats för ”Rockefellerrepublikaner” efter den tidigare vicepresidenten och New York-guvernören Nelson Rockefeller. Dessa republikaner är, förutom att de allt som oftast återfinns på nordöstkusten, konservativa i ekonomiska frågor, i synen på rättsstaten och i utrikespolitiken, medan de är mer amerikanskt ”liberala” inom sociala frågor, som i synen på välfärdssamhället och inom HBTQ-frågor.

Susan Collins brukar beskrivas som den sista kvarvarande New England-republikanen i senaten.

Susan Collins brukar beskrivas som den sista kvarvarande New England-republikanen i senaten, möjligtvis tillsammans med Lisa Murkowski, senator från Alaska, och eventuellt även Mitt Romney, den tidigare guvernören från Massachusetts, tidigare presidentkandidaten och nuvarande senatorn från Utah. Romney är dock mormon och mer värdekonservativ i exempelvis familjefrågor än de flesta moderata republikaner.

För 60 år sedan var läget ett helt annat. Då var den amerikanska väljarkartan den omvända jämfört med i dag – kusterna röstade på Republikanerna medan södern och mittenlandet rösta på Demokraterna. Vid mitten av 1960-talet var demokraten Lyndon B. Johnson president, med bakgrund som senator från Texas, och guvernörerna i New York och Kalifornien var republikanerna Nelson Rockefeller respektive Ronald Reagan.

Dessa guvernörskollegor skiljde sig dock åt. Medan Rockefeller delvis fick bära namn till den moderata republikanska falangen, som i dag är närmast utdöende, företrädde Reagan den konservativa falang som kom att prägla partiet från storsegern i preidentvalet 1980.

Men 30 år innan Reaganeran var tongångarna annorlunda. Den republikanske presidenten och hjälten från andra världskriget Dwight D. Eisenhower, som var en relativt mittenorienterad republikan, ville helst att partiet skulle ledas in i framtiden av en mittenhögerpolitiker och inte av den mer konservative vicepresidenten Richard M. Nixon.

En av de personer som Eisenhower ville efterträdas av – snarare än sin egen vice president alltså – var senatorn från Connecticut, Prescott Bush, New England-republikan och far till president George H.W. Bush och farfar till president George W. Bush. Men så blev det som bekant inte, Nixon och 1964 års republikanske presidentkandidat Barry Goldwater tog partiet i en mer konservativ riktning. Även nämnde Mitt Romney har band till denna tid då hans far George W. Romney, guvernör i Michigan, var en moderat republikan som utmanade Goldwater och Nixon.

Att de moderata republikanerna i dag inte är särskilt många stoppar dem däremot inte från att synas.

I dag finns det inte många moderata republikaner kvar som kan erbjuda ett alternativ till den väg partiet slagit in på under Trump. Även de flesta traditionellt konservativa senatorer och guvernörer, som inte stöttade Trumps kandidatur och initialt motarbetade trumpismen, har nu svängt om och stödjer Donald Trump och hans agenda. Republikanerna är egentligen ett brett parti, som rymmer flera olika ideologier, men få är de som offentligt uttrycker att de önskar se något annat än trumpismen. Utöver några få senatorer – de två eller tre – finns ett antal ledamöter i representanthuset. Och så fyra guvernörer i New England med omnejd. Charlie Baker i Massachusetts, Phil Scott i Vermont, Chris Sununu i New Hampshire och Larry Hogan i Maryland. Alla fyra är moderata republikaner och guvernörer i delstater som överväldigande röster på Demokraterna i president- och senatsval, men med sina mittenorienterade budskap lockar de även mittenvänsterväljare.

Att de moderata republikanerna i dag inte är särskilt många stoppar dem däremot inte från att synas, höras och från att göra symboliskt viktiga ställningstaganden. Mitt Romney var den enda republikan som röstade för att avsätta Donald Trump som president i det politiska riksrättsåtalet. Collins och Murkowski har flera gånger röstat emot partipiskan, till Vita husets och majoritetsledaren i senatens förtret. Det senaste exemplet är när Collins röstade emot utnämningen av Amy Coney Barrett till domare i Högsta domstolen, och menade att den tomma platsen borde tillsättas först efter presidentvalet. I skrivande stund är de enda republikanerna som gratulerat Joe Biden till valsegern den tidigare presidenten George W. Bush, tidigare ministrar och folkvalda republikaner, några enstaka ledamöter i representanthuset och senatorerna Romney, Collins, Murkowski och senatorn från Nebraska Ben Sasse samt guvernörerna Baker, Scott och Hogan.

Dessa nålstick är säkerligen irriterande för både Trump, partiledningen och partikamrater som är av en annan ideologisk uppfattningen, men de ändrar inte utfallen annat än på marginalen. De moderata republikanerna behöver kraftsamla och mobilisera om de vill bli relevanta som politisk kraft i det republikanska partiet igen – vilket leder oss till frågan om omvalet av Susan Collins. Var det en sista dödsryckning för New England-republikanerna eller kommer mittenvägen att bli aktuell för det republikanska partiet igen? Det lär de kommande åren utvisa.