Storstadsproblemet riskerar att kosta Moderaterna makten

För 22 år sedan stod en 28-årig ordförande för Moderata ungdomsförbundet i Stockholm i SVT och sade att ”stockholmare är smartare än lantisar”. Den senare riksdagsledamoten och partiledaren Anna Kinberg Batra har bett om ursäkt för uttalandet otaliga gånger sedan dess.

Det intressanta med uttalandet var egentligen inte att det gjordes – ungdomsförbundare kommer i alla tider att säga mer eller mindre ogenomtänkta saker – utan att det stämde väl överens med den bild av Moderaterna som många väljare hade. Men det passade också in i en självbild som fanns inom Moderaterna vid den tiden.

Moderaterna uppfattades av många som ett parti för välbeställda stockholmare, vars närmaste relation till livet utanför storstaden var sommarstället i Bohuslän eller fjällstugan i Åre. Inom Moderaterna var det samtidigt många som såg sig som partiet för alla de som flyttade till storstaden, köpte bostadsrätt och gjorde karriär. Och så var det. De som föredrog dygnet-runt-öppna närbutiker framför småstadstorg som låg öde efter klockan 14 på lördagseftermiddagen och som ville kunna ta tunnelbanan till jobbet blev moderater.

Det här var några år innan den amerikanska akademikern Richard Florida 2002 myntade begreppet ”den kreativa klassen” för att förklara storstadsregionernas ekonomiska dynamik. Och det var långt innan begrepp som ”globaliseringens vinnare och förlorare” eller David Goodharts ”varsomhelstare” och ”någonstansare” kom att ta plats i debatten. Men 1998 rådde det ingen tvekan om att Moderaterna uppfattades, och uppfattade sig, som partiet för de som gjorde valet att flytta till storstaden och börja kalla Stockholm för hemma, snarare än att stanna kvar i den halländska landsbygdskommunen eller den västmanländska bruksorten.

Moderaternas ställning som det självklara valet för den uppåtsträvande storstadsmedelklassen avspeglades i valresultaten. När jag själv flyttade till Stockholm i slutet av 1990-talet fascinerades jag över valresultaten på en bra bit över 40 procent för Moderaterna i kvarteren kring Sankt Eriksplan. I riksdagsvalet samma år fick Moderaterna 33,7 procent i Stockholms stad, och var med god marginal största parti.

I linje med den nationella valtrenden tappade Moderaterna betydande väljarandelar i Stockholm mellan riksdagsvalen 2010 och 2014. Men så sent som 2014 var Moderaterna fortfarande med god marginal största parti både i staden som helhet och i den del av Stockholm som kanske mer än någon annan kommit att symbolisera den kreativa klassen – kommunvalkretsen Södermalm-Enskede. Detta förändrades vid valet 2018 då Moderaternas väljartapp fortsatte och Socialdemokraterna för första gången sedan den moderata genomklappningen 2002 blev största parti i riksdagsvalet i Stockholm. Inte minst förlorade Moderaterna väljare till Centerpartiet, men även till Socialdemokraterna. Samma mönster noterades i flera kranskommuner.

Det bör naturligtvis påpekas att Moderaterna fortsätter att styra i Stockholms stadshus, nu i en blågrön-koalition med Miljöpartiet, och uppvisar mycket starka valresultat på många platser i staden. Men det självklara greppet om storstadsväljarna, som tidigare utmärkt partiet, har gått förlorat.

Detta blir även tydligt i Moderaternas utvärdering efter valet 2018. I analysen av partiets valresultat konstaterar man att genomsnittsbefolkningen i de 20 kommuner där Moderaterna ökade mest i valet var 18 000 invånare. I de 20 kommuner där partiet tappade mest var den genomsnittliga befolkningen 100 000 invånare. I såväl Stockholm, Göteborg som Malmö förlorade partiet väljare i såväl riksdagsval som kommunalval.

Den geografiska förändringen av Moderaternas väljarstöd handlar emellertid inte bara om valet 2018, utan märks även över tid. När valanalysgruppen ställer upp hur de starkaste M-fästena förändrats mellan 1973 och det senaste valet syns en tydlig förskjutning från Storstockholm till Skåne och Västsverige.

När ett partis väljarsammansättning förändras sker det successivt även förändringar i de politiska prioriteringarna och budskapen. Det gäller i Socialdemokraterna, som påverkats av partiets minskade styrka i LO-kollektivet. Och det gäller i Centerpartiet som i allt större utsträckning kommit att definieras av de liberala storstadsväljare partiet vunnit från Miljöpartiet och Moderaterna i de senaste valen. Samma typ av påverkan lär landsbygdens och småstädernas ökade betydelse ha på Moderaterna.

Ett exempel på hur den moderata självbilden håller på att förändras kom i Elisabeth Svantessons tal på partiets Sverigemöte våren 2019. Den ekonomisk-politiska talespersonen beskrev där hur Moderaterna ”är partiet för verkstadsarbetaren i Svedala, egenföretagaren i Kalix och för polisen i Lycksele.” Sjuksköterskan i Solna och det nyutexaminerade ekonomparet som precis flyttat från Jönköping till en bostadsrätt vid Telefonplan söder om Stockholms innerstad var påtagligt frånvarande.

– Vi har ju varit lite kusinen från landet. Men respekten för oss, och intresset för vad vi gör har ökat i takt med att vi levererar både valresultat och kan förverkliga moderat politik, konstaterar Johan Abrahamsson, som är kommunstyrelsens ordförande i Mariestad, när jag träffar honom i kommunhuset.

Johan Abrahamsson är ett exempel på den typ av politiker som i allt större utsträckning sätter sin prägel på Moderaterna. Mariestad, som ligger vid Vänern knappt fyra mil norr om Skövde, var länge ett S-fäste med ett stort pappersbruk, som tillverkar toalett- och hushållspapper av märket Lambi, och en sedan några år tillbaka nedlagd Electroluxfabrik. Sedan 2006 har kommunen förvandlats till ett av Moderaternas starkaste fästen. I september 2018 valde 37,4 procent av Mariestadsborna den moderata valsedeln i kommunalvalet.

Abrahamsson, som vid sidan av att vara kommunalråd driver ett familjeföretag med camping, stugby och restaurang, talar om förmågan att vara nära väljarna, och att man har företrädare som väljarna kan identifiera sig med, som helt avgörande för framgångarna.

Att flera av Moderaternas starkaste fästen i dag ligger på Västgötaslätten – Mariestad är ett exempel, Essunga och Grästorp två andra – avspeglas också internt i partiet, där Abrahamsson nu är ordförande för Västra Götalands-förbundet, som tidigare hämtat sin ordförande från Göteborg.

Perspektivförskjutningen märks också hos favoriten till att ta över som ny ordförande för Moderata ungdomsförbundet. När Matilda Ekeblad i Expressen fick frågan om hur ungdomsförbundets profil kommer att förändras med henne som ordförande tog hon fasta på just sin uppväxt på en gård med får och skogsbruk utanför Boxholm i Östergötland och ställde den i kontrast mot den sittande ordföranden Benjamin Dousas bakgrund:

”Det skiljer ganska mycket från förorten i Kista till landsbygden i Boxholm. Jag är kanske inte lika världsvan för att jag inte har bott i Stockholm, men jag har andra erfarenheter”, berättade Ekeblad för Expressen.

När jag en månad senare träffar henne berättar Ekeblad att hon inte, som så många av sina företrädare, tänker flytta till Stockholm.

– Linköping räcker som storstad för mig, och det är hem till Boxholm som jag längtar, säger hon över en kopp kaffe.

Det går av allt att döma inga större ideologiska eller sakpolitiska skiljelinjer mellan Ekeblad och hennes företrädare. Men perspektiven är förstås olika, och framförallt är det inte så länge sedan den ”lantis” som försökte göra karriär i Muf hade gjort allt för att bevisa sig lika världsvan som de som växt upp på Östermalm eller i Täby. Men hos dagens moderater är lantisarna smartare, eller åtminstone mäktigare, än stockholmarna. Varsomhelstarnas varsomhelstare Carl Bildt må vara älskad av alla, men framtiden ligger någonstans.

När jag ber Ekeblad reflektera över förändringarna inom Moderaterna kopplar hon dem till hur väljarnas bild av Moderaterna har förändrats:

– Vad som hänt de senaste tio åren är att Moderaterna visat att vi är ett parti för vanligt folk, och inte bara för eliten. Vi har på ett helt annat sätt än tidigare företrädare som förstår landsbygden och livet i de mindre städerna, det skapar trovärdighet, resonerar hon.

Ekeblads resonemang knyter an till en iakttagelse i den senaste rapporten från SOM-institutet vid Göteborgs universitet, där statsvetaren Erik Vestin har undersökt hur mycket väljarna sympatiserar med de olika partierna. Den över tid viktigaste förändringen som Vestin noterar är hur sympatierna för Moderaterna har förändrats. I slutet av 1980-talet var Moderaterna ett parti vars sympatikapital påminde om Vänsterpartiets – man var kort sagt ett parti som en betydande del av väljarkåren avskydde. Successivt har andelen väljare som avskyr Moderaterna minskat och man är i dag ett ett ganska omtyckt parti. Förändringen är synlig i alla väljargrupper, men särskilt stor är den bland arbetare:

”Moderaterna ses numera, på ett till synes ganska varaktigt sätt, som mer sympatiskt av bredare folklager. Och detta är inte enbart Fredrik Reinfeldts verk, utan snarare en mångårig process, som Reinfeldt var den förste att kunna slå mynt av”, konstaterar Vestin.

Förändringen av Moderaterna måste givetvis sättas i relation till Sverigedemokraternas framväxt. En vanlig iakttagelse är att tanken på en borgerlig regering med stöd av Sverigedemokraterna skrämt bort väljare och på så sätt bidragit till både Centerpartiets och Socialdemokraternas framgångar i Stockholms innerstad och kranskommuner. Minst lika viktigt är emellertid att Sverigedemokraternas framgångar, och invandringsfrågans ökade betydelse, brutit upp gamla partilojaliteter gentemot Socialdemokraterna. Häromåret presenterades en studie som Institutet för framtidsstudier låtit Novus göra, som visade att många av de väljare som lämnat Socialdemokraterna till förmån för Sverigedemokraterna står till höger i den ekonomiska politiken och är positiva till exempelvis sänkta skatter och privata företag i välfärden.

Bilden av arbetarväljare som sökt sig till Sverigedemokraterna och som lutar åt höger i den ekonomiska politiken framkommer även i en aktuell studie från Demoskop, som redovisades av opinionsanalytikern Markus Uvell på DN Debatt häromveckan. Det är inte osannolikt att en hel del av dessa tidigare S-väljare sökt sig till Moderaterna på lokalplanet, där Sverigedemokraterna ofta saknar trovärdiga företrädare. Det kan förklara den röstsplittring som finns i många nya M-fästen, där Sverigedemokraterna är långt större i riksdagsvalet än i kommunpolitiken.

I dag röstar en betydande del av den gruppen på ett parti som säger sig vilja avskaffa det system som gör deras ambitioner och livsstil möjlig.

Mariestad är en sådan kommun. Stödet för Sverigedemokraterna är där nästan tio procentenheter större i riksdagsvalet än i kommunalvalet. Och medan Moderaterna är överlägset störst i kommunalvalet, är Socialdemokraterna med god marginal störst i riksdagsvalet. Den svenska politiska kartan håller dock på att ritas om, eller som Johan Abrahamsson konstaterar:

– För några år sedan skulle alla ha sagt att det var orimligt att tänka sig att Moderaterna skulle kunna få 37,4 procent i Mariestad. Vi är ju inte den typen av kommun, hade det hetat. I dag är jag säker på att det finns mer potential, både i kommunalvalet och självklart till riksdagen.

Att landsbygden röstar höger medan storstäderna röstar vänster är välkänt på många platser. Det gäller i USA där demokrater vinner storstäder, medan republikanerna har sina fästen i villamattorna runt storstäderna, på landsbygden och i småstäderna. Men man behöver inte förflytta sig långt för att se mönstret. I Danmark är de två storstäderna Köpenhamn och Århus starka röda fästen, medan landsbygden röstar blått. Kanske ser vi en liknande utveckling i Sverige. Matilda Ekeblad resonerar i vårt samtal lite kring detta och om varför Moderaterna lyckas vinna väljare utanför storstäderna:

– Jag tror att det grundläggande frihetsbudskapet tilltalar människor på landet på ett annat sätt. På landet är vi ju vana vid att klara oss själva, säger Ekeblad.

Detta har beskrivits som en ny sorts klassröstning, där medelklassväljare i kreativa yrken kopplade till kunskaps- och innovationsekonomin söker sig till partier som lutar åt vänster. Det enklaste sättet att förklara dessa partival är den så kallade GAL-TAN-dimensionen och tanken på en värderingsmässig eller sociokulturell konflikt mellan å ena sidan gröna, alternativa och libertarianska och å andra sidan traditionella, auktoritära och nationalistiska värderingar. För en grupp väljare i storstäder runt om i världen trumfar partiernas position i värderingsfrågorna ställningstagandena i klassiska konfliktfrågor som skatter och bidragssystem. Att dessa värderingsfrågor, som exempelvis klimat och jämställdhet, i hög grad är frågor där partier till höger haft svårt att göra avtryck, bidrar till förskjutningen vänsterut i partisympatier.

Detta kan få smått absurda effekter, som att några av Vänsterpartiets starkaste fästen numera återfinns kring Telefonplan söder om Stockholm, ett av de områden dit unga människor som vill göra karriär i Stockholms kunskapsekonomi söker sig. De som i dag väljer att slå sig ner kring Telefonplan är i själva verket socioekonomiskt samma typ av personer som kring millennieskiftet köpte bostadsrätt i Vasastan eller vid Nytorget, och röstade på Moderaterna. Men i dag röstar en betydande del av den gruppen på ett parti som säger sig vilja avskaffa det system som gör deras ambitioner och livsstil möjlig.

Frågan som Moderaterna står inför handlar om man ska acceptera denna utveckling, ja rentav omfamna den, och bli partiet för alla de som inte tar tunnelbanan till jobbet. Kanske gör man bedömningen att de framtidsoptimistiska storstadsborna är förlorade för gott. Det är lätt att tolka en del utspel på senare tid som att det är den moderata strategin.

”Sluta straffa den som inte har råd med Tesla eller tillgång till tunnelbana”, hette det nyligen på Moderaternas Twitter-konto apropå förändringarna i bonus-malus-systemet som föreslås i januaripartiernas budget. Det finns rimliga invändningar mot förslaget, men det intressanta är den konfliktlinje Moderaterna försöker skapa när man skriver ”En Volvo V60 får skatten höjd med 2 500 kr per år i regeringens budget. Mönstret känns igen. Man tar från vanligt folk och ger till Teslamiljonärer.”

En Volvo V60 får skatten höjd med 2500 kr per år i regeringens budget. Mönstret känns igen. Man tar från vanligt folk och ger till teslamiljonärer. Klassisk ineffektiv miljöpartistisk klimatpolitik. Och oerhört orättvis skattepolitik! pic.twitter.com/Yul2nQXk6w

— Moderaterna (@moderaterna) September 18, 2020

Samma inriktning märks i förslaget att sänka skatten på bensin och diesel, som när det presenterades av partiets skattepolitiska talesperson Niklas Wykman gavs en tydlig landsbygdspolitisk inriktning med udden riktad mot Centerpartiet, som anklagades för att svika landsbygden.

Det finns goda argument för en sådan strategi. Att bli större än Sverigedemokraterna bör vara ett viktigt mål för det parti som gör anspråk på att leda borgerligheten. Att minska röstsplittringen på platser som Mariestad är ett uppenbart sätt att nå dit. Man kan också argumentera för att strategin mycket väl kan gynna Moderaterna även i kranskommuner till Stockholm som Järfälla och Upplands Bro, där bil är en självklar del av livet på ett annat sätt än i innerstaden. Att förvandla sig från partiet för de inflyttande karriärtjänstemännen i Stockholm till partiet för vanligt folk i villa med Volvo är därför långtifrån en dålig idé.

Risken är dock uppenbar att man i sin iver att ta spjärn mot tänkta rödgröna motståndare i Stockholms innerstad alienerar nuvarande M-väljare och höjer trösklarna för potentiella. Det är trots allt ganska många moderater i Stockholms innerstad som kan vittna om hur deras grannar som röstar moderat kör Tesla.

En av de utmaningar Matilda Ekeblad kommer att ställas inför som Muf-ordförande är Moderaternas svårigheter att locka yngre kvinnor. Kanske spelar den moderata partikulturen in i detta. Ekeblad tar internationella dagen för säkra aborter, som uppmärksammades den 28 september, som exempel:

– Problemet är att moderater inte är känslostyrda, och därför har svårt att driva värderingsfrågorna som berör. Jag gjorde själv inlägg i sociala medier om rätten till abort, men Moderaterna uppmärksammade inte alls frågan på samma sätt som exempelvis Liberalerna. Jag tror att många moderater tänker att det ju inte är en fråga. Risken är dock att det gör att många unga blir vänster för att man upplever att högern stöter bort, resonerar Ekeblad.

De framgångsrika M-politikerna på Västgötaslätten beskriver närheten till väljarna som avgörande för valresultaten.

– Det tar dubbelt så lång tid för familjen Abrahamsson att handla när jag är med. Det kanske inte alltid är så populärt i familjen, men det är är där jag får de bra idéerna, berömmet och kritiken, berättar Johan Abrahamsson.

Sannolikt ska man inte överdriva de politiska skillnaderna mellan storstads- och småstadsmoderater, men perspektiven och tilltalet skiljer sig förstås mellan Stockholms innerstad och de nya starka M-fästena. Ett parti som gör anspråk på att leda ett regeringsalternativ och i förlängningen på statsministerposten måste kunna rymma den typen av skillnader. I praktiken innebär det att Moderaterna måste vara lika skickliga i sin förmåga att relatera till väljarna i Stockholm som till dem i Mariestad. Som opinionsanalytikern David Ahlin konstaterade i Smedjanpodden tidigare i veckan har framgångar för Moderaterna historiskt sett byggt på förmågan att samla breda koalitioner av väljare.

Nya Moderaternas arbetslinje var en sådan idé som fick breda väljargrupper att söka sig till Moderaterna. På samma sätt var det några decennier tidigare då Moderaterna var det parti som skarpast fångade upp den folkliga kritiken mot stelbenthet och bristande valfrihet i den socialdemokratiska välfärdsstaten.

– 2006 var vi det mest lyssnande partiet. Vi ägde frågorna och dominerade vid köksborden och i fikarummen. Valen därefter är det Sverigedemokraterna som haft den positionen, konstaterar Johan Abrahamsson.

Frågan är vad som krävs för att hitta tillbaka till en sådan position. En utgångspunkt måste vara att det varken är tillräckligt att vinna antingen storstadsväljarnas eller småstadsväljarnas röster. Det är i efterhand uppenbart att alla svenska politiska partier, med undantag för Sverigedemokraterna, under en period ignorerade stora väljargrupper utanför Stockholm. Den politiska normen blev den välutbildade innerstadsväljaren i Stockholm.

Sverigedemokraternas framgångar i valet 2014 sände därför chockvågor genom det politiska systemet. Efter en initial förnekelsefas, då det talades om ”arga män på historiens förlorande sida” skedde en dramatisk omsvängning. Landsbygds- och småstadsväljarna gick från att vara bortglömda till att bli politikens utgångspunkt. Sannolikt har detta perspektivskifte kommit att ta sig de tydligaste uttrycken inom Moderaterna.

Den felaktiga bedömningen att hela Sverige är på väg att bli som Södermalm riskerar nu att ersättas med en likaledes felaktig föreställning om att den enda del av Sverige som är relevant för att kunna bilda en borgerlig regering ligger utanför Stockholms stad. Det är som valforskaren Henrik Oscarsson nyligen påpekade i tidningen Fokus värt att komma ihåg att Moderaterna mellan valen 2014 och 2018 förlorade fler väljare till Centerpartiet och Liberalerna än till Sverigedemokraterna.

Förmågan att bredda tilltalet lär i själva verket vara avgörande för möjligheterna att bilda en borgerlig regering. Inte någon gång under mandatperioden har Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna samlat en majoritet av väljarna bakom sig. Att Centerpartiet skulle stödja ett borgerligt regeringsalternativ redan efter valet 2022 förefaller dock osannolikt, och att sätta sitt hopp till att Liberalerna förmår ångra sitt sidbyte och klarar riksdagsspärren måste betraktas som en högriskstrategi.

Det innebär att Moderaterna måste ha en tydlig strategi inte bara för att försöka vinna väljare från Sverigedemokraterna, utan även för att vinna tillbaka de liberalt sinnade storstadsväljare som i samband med de senaste valen övergett partiet. Borgerligt sinnade väljare i storstad borde i själva verket vara lågt hängande frukt för ett parti som vill byta ut en S-statsminister.

– Jag tänker att Moderaterna ska vara som en Volvo. Vi rullar på och är pålitliga, konstaterar Mariestads moderata succékommunalråd Johan Abrahamsson.

Snart är dessutom alla Volvobilar eldrivna.