Stockholmare, flytta dit bostäderna finns

En då ung politiker sade en gång att ”stockholmare är smartare än lantisar”. Påståendet var kanske inte så smart ur ett politiskt perspektiv och får väl skyllas på ungdomligt oförstånd. Hursomhelst kan det anses vara preskriberat nu.

Uttalandet gör sig dock påmint i dag, i debatten om bostadsbristen. Den svenska debatten domineras av situationen i just Stockholm. De kreditrestriktioner som har införts är också mest motiverade av situationen i Stockholm.

Det är vanligt att prata om vikten av att det är möjligt och accepterat att flytta in till större städer – i synnerhet Stockholm – för att få ett mer välbetalt jobb. Med denna text vill jag lyfta en annan, förbisedd, aspekt: Stockholmare bör också vara beredda att flytta ut från stan, dit där bostäderna finns.

Därför tjänar stockholmare mer

Det är väl dokumenterat att städer, och särskilt stora städer, främjar produktivitet och på så sätt fungerar som tillväxtmotorer. Detta beskrivs inom det nationalekonomiska delfältet urban ekonomi och orsakerna är bland annat kunskapsspridning mellan företag och bättre matchning mellan människor och arbeten. Högre produktivitet innebär möjlighet till högre lön för den anställde. Vi ser också att lönerna är högre i större städer.

Den högre produktiviteten i stora städer, och den därmed följande högre lönen, gör arbeten i dessa städer attraktiva, vilket gör att människor i mindre städer kommer att lockas att flytta till dessa jobb. Delvis kommer detta att trycka ned lönen, men inte hela vägen. Konkurrensen om jobben kommer att resultera i en konkurrens om boende i närheten av dessa. Detta driver upp boendekostnaderna i storstäderna. Jämvikt nås när högre inkomst och högre boendekostnader balanserar varandra.

Konkurrensen om jobben kommer att resultera i en konkurrens om boende i närheten av dessa.

Självklart finns det även andra saker än tillgängligheten till välbetalda arbeten som påverkar bostadspriser (boendekostnader som andel av inkomst tenderar att öka med bostadspriserna), men det ändrar inte att det finns ett grundläggande samband mellan inkomster och bostadspriser.

Är stockholmare smartare än lantisar?

En konsekvens av det positiva sambandet mellan befolkningstäthet och produktivitet är att ambitiösa och talangfulla människor från mindre orter söker sig till större orter. Man kan förstås tänka sig att alla är intresserade av att arbeta i en större stad med tanke på den högre lönen. Man får dock inte glömma konkurrensen om bostäderna och de kostnader det resulterar i. Den kombinerade effekten innebär att en flytt till storstad är mer attraktiv för den med större humankapital (antingen det består av talang eller ambition) eftersom denne får en större inkomstökning av flytten än den med genomsnittligt humankapital, medan boendekostnaderna är lika oavsett humankapital.

Vi har därmed identifierat effekten att storstaden i genomsnitt bör locka till sig individer med ett humankapital större än genomsnittet, vilket även stöds av empirisk forskning: ”Mellan 1990 och 2012 flyttade en halv miljon vuxna från mindre till större orter i landet. Och de som flyttar har både högre utbildningsnivå och IQ. Det visar ny forskning från Linköpings universitet.” Vi ser nu att den unga politikern hade ett visst stöd för sitt uttalande, även om själva uttalandets formulering inte direkt bekräftade dess innehåll.

Vi ser nu att den unga politikern hade ett visst stöd för sitt uttalande, även om själva uttalandets formulering inte direkt bekräftade dess innehåll.

Vi har konstaterat att det finns en drivkraft för unga personer med högt humankapital (eller hög potential) att söka sig till större städer. Vi kan också konstatera att det är en socialt önskvärd utveckling eftersom den samlade produktionen och därmed välståndet i landet blir som högst om det samlade humankapitalet kommer till bästa möjliga användning. Även detta är välkänt och i stort accepterat, på både politisk och privat nivå. På politisk nivå finns det en relativt bred acceptans för att det är positivt ”att flytta till jobb”. På privat nivå är det ännu mer accepterat att den som är född på en mindre ort behöver flytta till en större ort för att kunna göra vissa typer av karriärer. Undantagen från detta, till exempel unga män uppvuxna i bruksorter, diskuteras normalt som ett problem: ”Ungdomar borde flytta. Men många drabbas av en slags bruksmentalitet och vågar inte bryta upp i jakten på jobb. Där måste samhället vara tydligt och ställa krav.”

Att flytta dit där bostäderna finns

Allt vi har sagt hittills är i princip allmängods, men den andra sidan av myntet ”flytta till jobb”, nämligen ”flytta till bostad”, är mer sällan uppmärksammad. Låt oss anta att spridningen av humankapital i princip är slumpmässigt fördelad över landet, vilket stöds av just inflyttningen av talang till storstäderna. Då följer också att det bland storstädernas infödda ungdomar finns en andel med humankapital på den undre halvan av fördelningen.

Nu återkommer vi till citatet i inledningen, påståendet att stockholmare är smartare än lantisar. Lantisar har i långa tider förstått att de måste flytta till större städer för att fullt ut nyttja sitt humankapital, men förstår stockholmare på motsvarande sätt att de borde flytta till billigare bostäder?

Både debatt och politik ger intrycket av att det är ett större problem att inte alla infödda stockholmare kan bo kvar i Stockholm än att inte alla infödda lantisar kan bo kvar på sina hemorter. Acceptansen för att mer än genomsnittligt talangfulla lantisar behöver flytta till jobb förefaller högre än acceptansen för att mindre än genomsnittligt talangfulla stockholmare behöver flytta till lägre boendekostnader.

Både debatt och politik ger intrycket av att det är ett större problem att inte alla infödda stockholmare kan bo kvar i Stockholm än att inte alla infödda lantisar kan bo kvar på sina hemorter.

Man kan invända med frågan om det inte är svårare att få jobb utanför Stockholm? Förvärvsfrekvensen är förvisso högre i Stockholm än i Sverige i genomsnitt, men det är ingen stor skillnad. I till exempel Jönköpings län är arbetslösheten lägre och förvärvsfrekvensen nästan lika hög. Vi vet också att en stor del av de arbetslösa saknar avklarade gymnasiestudier och alltså är arbetslösa på grund av att de har bristande kunskaper/erfarenhet snarare än att det saknas lämpliga arbetstillfällen just där de bor. Ur detta kan man bilda hypotesen att den som kan få ett lågbetalt arbete i Stockholm också kan få detta någon annanstans. Skillnaden är att lönen skulle räcka längre till ett eget boende på en annan bostadsmarknad än Stockholms.

Den Stockholmscentrerade bostadspolitiken

Jag upplever alltså att bostadspolitiken ofta centreras kring Stockholm. Det finns några exempel på det. För det första finns kreditrestriktionerna som syftar till att dämpa bostadspriserna (bolånetak och två olika amorteringskrav) som i det fall de alls kan motiveras, endast kan motiveras av bostadspriserna i just Stockholm.

För det andra är det ett stort fokus på behovet av fler bostäder i Stockholmsregionen (trots att Stockholm faktiskt har klarat av att växa med drygt 150 000 invånare mellan 2008 och 2018). För det tredje ser vi exempel på politiska åtgärder som inte går att förklara på annat sätt än att ”flytta till bostad” är mindre accepterat än ”flytta till jobb”. Ett exempel är förslaget från Socialdemokraterna i Stockholm under förra mandatperioden med den så kallade ungdomsgarantin, vilken skulle ge en gräddfil till bostad för ungdomar – under förutsättning att de redan bor i Stockholm (!). Man kan tycka att den som redan bor i Stockholm, om än hemma hos föräldrarna, har ett mindre trängande behov av bostad i Stockholm än den som inte bor i Stockholm. 

Slutligen kan vi se på problematiseringen av att unga stockholmare bor kvar hemma längre, som framgår i en utredning av Hyresgästföreningen: ”Och ingenstans är situationen så allvarlig som i Stockholmsregionen. Här bor i dagsläget var tredje 20–27-åring kvar hemma – eller 75 000 personer. I vissa centrala stadsdelar i Stockholm handlar det om över 60 procent av de unga vuxna som tvingas bo kvar med sina föräldrar.”

Rimligen är det inte svårare för Stockholmsungdomar att flytta hemifrån än för andra – inget tyder på att de i genomsnitt har sämre förutsättningar för vuxenlivet än andra. Att jämföra när stockholmare flyttar hemifrån med när ungdomar från andra delar av landet gör det är en jämförelse mellan äpplen och päron; Stockholmsungdomarna väljer att bo kvar hemma tills de kan få en bostad på Sveriges mest attraktiva bostadsmarknad medan andra ungdomar flyttar hemifrån, ut på en mindre attraktiv bostadsmarknad. Självklart är det senare enklare.

Att jämföra när stockholmare flyttar hemifrån med när ungdomar från andra delar av landet gör det är en jämförelse mellan äpplen och päron.

Samma fenomen återfinns i alla möjliga sammanhang; en fotbollsspelare i ett allsvenskt U19-lag har mycket svårare att ta en plats i A-truppen än en fotbollsspelare i U19 i ett division 1-lag. Många U19-spelare i allsvenska lag väljer att spela seniorfotboll i lägre divisioner; endast de mest talangfulla och ambitiösa blir kvar och konkurrerar då om plats bland annat med invärvade talanger från klubbar i lägre divisioner.

Men ska inte stockholmare ha rätt att bo kvar på sin hemort? Det kan man tycka, men hur är det då med lantisens rätt till ett högproduktivt jobb på sin hemort? Förutsättningarna är i grunden likartade var man än föds; det finns möjligheter och det finns begränsningar med den plats där man råkar vara född. Vissa platser har goda möjligheter till billiga bostäder men å andra sidan sämre möjligheter till högbetalda arbeten. På andra platser är det tvärtom. Det är svårt att se att det är någon principiell skillnad på problemen.

I svensk, och internationell, bostadsdebatt (till exempel i den aktuella filmen Push) framträder från och till argument som förefaller bygga på en föreställning om någon form av födslorätt till platser. Om en sådan rätt finns och hur den i så fall förhåller sig till andra rättigheter och principer – som rätten till likabehandling inför lagen och rätten till egendom – är en mycket intressant fråga, som vi dock inte kan fördjupa oss i här.

Att flytta till bostad är inte annorlunda än att flytta till jobb

Slutsatsen jag drar är att mycket vore vunnet ifall det blev lika accepterat bland stockholmare att flytta till bostad som det är för lantisar att flytta till jobb. Framför allt skulle det underlätta matchningen mellan humankapital och arbetstillfällen, vilket skulle vara bra för Sveriges välstånd generellt. Men det skulle också möjliggöra en bostadspolitik som vore bättre anpassad till hela Sveriges behov än till bara Stockholms (min uppfattning är att kreditrestriktionerna helt beror på de höga bostadspriserna i Stockholm och till övervägande del är skadliga för Sverige som helhet).

Höga boendekostnader i Stockholm är en följd av den höga produktiviteten och inte ett problem i sig. Man måste ju komma ihåg att priserna är höga just för att betalningsviljan är hög – inte tvärtom. Det vore fördelaktigt även ur ett hållbarhetsperspektiv om flödet till och från Stockholm gick smidigare; om de som inte drar full nytta av Stockholms unika arbetsmarknad flyttade till de bostäder som inflyttarna lämnar skulle totalt sett färre bostäder behöva byggas. ”Att flytta till bostad” är den ofrånkomliga pendangen till ”att flytta till jobb”.

Avslutningsvis, vilka åtgärder bör vidtas? Egentligen är svaret ”inga”. Framför allt bör inte åtgärder vidtas som berör hela Sveriges bostadsmarknad men i huvudsak motiveras av förhållanden i Stockholm. De som har vidtagits bör rullas tillbaka, i ordnad takt. Uppenbart tokiga idéer som tidigare nämnda förslag på ungdomsgaranti för redan boende i Stockholm bör förstås inte genomföras.

Framför allt handlar det kanske om mentalitet. Det vore positivt för både stockholmare och lantisar om Stockholmsversionen av bruksmentalitet dog ut. Stockholmsföräldrarna skulle kanske kunna göra som lantisföräldrar alltid har gjort: ingjuta mod i sina barn att bryta upp och pröva sina vingar på en annan plats – det är inte farligt. Det hade i varje fall gjort det enklare för Stockholmsungdomarna att flytta hemifrån.