Privatiseringar och avreglering av ekonomin tycks ha fallit ur modet. Detta till förmån för ökat statligt inflytande. Inte minst EU:s gröna giv, Fit for 55, visar varthän vindarna blåser i Bryssel. Det finns dock gott om exempel på vad som sker när politiska mål ska ersätta vinstintresset som samhällsekonomisk drivkraft. Inte minst i Kina finns en förkärlek för stora statliga investeringar och styrning av ekonomin. Därför kan det vara läge att återigen påminna om några av dessa – och varför de inte är exempel att ta efter. 

I Kina finns två tredjedelar av världens höghastighetsbanor. Samtliga av dessa sträckor är statligt ägda och har ofta hyllats som en del av Kinas gröna omställning. Från att den första sträckan öppnades 2007 är nu 90 procent av Kinas större städer anslutna till nätet – en riktig framgångssaga kan tyckas.

Höghastighetstågen drivs dock av el som till 62 procent kommer från kolkraft, och som ofta har ett större klimatavtryck än transport med bil motsvarande sträcka. De flesta av sträckorna går också med stora underskott, runt 100 miljarder under 2021, samtidigt som det statliga företagets skuld uppgår till runt tio tusen miljarder kronor – vilket motsvarar fem procent av Kinas totala BNP. Trots det fortsätter expansionen av höghastighetsbanorna, vilka ska utökas från dagens nästan 40 000 km till 70 000 km år 2035. 

Inte minst i Kina finns en förkärlek för stora statliga investeringar och styrning av ekonomin.

Den olönsamma överutbyggnaden av höghastighetståg i Kina är ändå ett av de mindre bisarra exemplen på vad som kan ske när politiska intressen får för stor makt över fördelningen av ekonomiska resurser. I slutet av 1950-talet försökte kommunistregimen i Kina förbättra livsmedelssituationen i landet.

Det var känt för tjänstemännen att en sparv äter ungefär två kg spannmål per år, var på slutsatsen blev att en minskning av denna population skulle leda till att det blev mer spannmål över åt folket. En lågt hängande frukt med andra ord. Det mobiliserades därför resurser för att utrota så många sparvar så möjligt, genom att dag och natt vara ute och väsnas, tills sparvarna till slut dog av utmattning.

Avkastningen uteblev dock. Vad som inte tagits med i beräkningar var att sparvar äter mer än bara spannmål, följaktligen exploderade populationerna av diverse insekter, vilka åt mer av skörden än vad sparvarna gjort. Dock framstod masskampanjen som handlingskraftig och ekonomiskt försvarbar för det stora flertalet, till dess att de negativa konsekvenserna infann sig i form av en rubbad ekologisk balans. 

***

Även i Nordkorea kan vi finna statliga investeringar i industri och jordbruk som funkar på pappret men inte i verkligheten. Under den svåra svälten på 1990-talet försökte regimen skapa mer odlingsbar mark genom att beordra röjning av skog på bergssluttningar. Detta genomfördes av partitrogna tjänstemän och resulterade i omfattande erosion som även kraftigt påverkade den bördiga jorden nere i dalarna. Resultatet blev ännu mindre odlingsbar mark och försvårad svält. 

Ett annat nämnvärt exempel är Ryugyong Hotel i Pyongyang, vilket var tänkt att bli världens högsta hotell, i syfte att locka västerländska turister och investerare till Nordkorea. Projektet beräknas ha tagit två procent av landets BNP i anspråk innan bygget avstannade 1992 – då som ett tomt betongskal. Hotellets höjd och storlek var tänkt att tjäna som reklam för Nordkoreas ekonomiska framgångar och attraktivitet som investeringsland. Istället fick befolkningen stå för notan av tjänstemännens dåliga näsa för lönsamma investeringar. 

Ovanstående exempel är inte enbart resultat av diktatoriska system, utan följer en viss incitamentsstruktur och logik som uppstår när politiska mål och beslut tillåts trumfa vinstintresset. Alla företag och myndigheter är trots allt fulla av människor som för det mesta bara vill behålla sina jobb och/eller avancera i karriären. I en marknadsekonomi är det privata företags vinst som är målet och måttstocken för framgång.

Företag fokuserar därför ständigt på att effektivisera och förbättra produktionen, i syfte att generera ekonomisk vinst. Att den totala ekonomiska kakan blir större är också till gagn för samhällsekonomin i stort. Om vinst inte är det primära målet för en verksamhet måste andra mål sättas för att de anställda ska kunna sträva mot någonting, och deras insats kunna utvärderas.

I en marknadsekonomi är det privata företags vinst som är målet och måttstocken för framgång.

I Sverige har exempelvis nya stambanor för snabbtåg ofta framställts som en nödvändig investering för en “grön omställning”. Ett av huvudargumenten har varit att snabbare tåg ska locka fler till att åka tåg snarare än bil eller flyg, vilket i elektrifieringens tidevarv snarast kan ses som ett politiskt mål snarare än en samhällsekonomiskt försvarbar investering. Det har också konstaterats av Trafikverket att projektet skulle bli en stor samhällsekonomisk förlust.

Trots det framhärdar Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och framför allt Miljöpartiet, att Sverige ändå måste bygga höghastighetsbanor. Det politiska målet konkurrerar därigenom med ett samhällsekonomiskt mål, vilket exemplifierar hur vänsterpolitiker är beredda att investera stora summor i politiskt motiverade projekt med en hög ekonomisk alternativkostnad. 

I demokratier finns ofta flera olika och ibland motstridiga politiska mål med offentliga investeringar. Den offentliganställda måste då väga de olika målen mot varandra, och prioriterar förmodligen det som går bäst hem hos uppdragsgivaren. I diktaturer är den politiska målprioriteringen däremot hårdare och mindre nyanserad, varför vi också finner de extremaste exemplen där. Att inte prioritera rätt kan i värsta fall ses som medveten trots eller ett utmanande av den sittande regimen – vilken kräver odelad lojalitet.  

I demokratier finns ofta flera olika och ibland motstridiga politiska mål med offentliga investeringar.

Återigen kan Kina tjäna som ett pedagogiskt exempel för denna incitamentsstruktur. Fram tills pandemin slog till 2020 var ekonomisk tillväxt högst upp på dagordningen och den viktigaste måttstocken för lokala tjänstemän som hoppades på befordran. I och med att nolltoleransen blev Xi Jinpings nya signaturpolicy skiftade också tjänstemännens prioriteringar av hur ekonomiska resurser skulle nyttjas. Nu fick de istället tävla i att överträffa varandra i striktast nolltolerans genom karantän och masstestning. Detta resulterade i meningslösa och resursslösande åtgärder som att spreja gator med kemikalier och drönare som flög omkring och uppmanade folk att stanna inomhus. 

Av de tre tydliga politiska målsättningarna under pandemin; nolltolerans, vaccination och ekonomiskt tillväxt, fick de två sistnämnda alltså stryka på foten. Att detta lett till en kraftigt ökad skuldsättning och masskonkurser som långsiktigt hotar den ekonomiska utvecklingen i landet var ett lägre prioriterat problem. De tjänstemän som var mest hårdföra och levererade nolltolerans kan dock räkna med befordran – även om det kom med ett stort ekonomiskt pris för gemene kines.

***

Oavsett om det handlar om att utrota svalor i tron om att det ska förbättra livsmedelsförsörjningen eller bygga dyra höghastighetståg i tron om att man ska gagna en grön omställning, så riskerar den politiska styrningen alltid att få samma negativa konsekvenser. Förslösandet av tid, resurser och pengar som annars hade kunnat spenderats bättre på annat håll. Resultatet blir att vi alla blir fattigare än vad vi hade behövt vara. 

Sverige är inte heller immunt mot dåliga ekonomiska investeringar, och vårt välstånd är inte givet. Att staten ska investera hundratals miljarder i tvivelaktiga projekt med låg chans till avkastning hotar Sveriges långsiktiga välstånd. Statskapitalism kommer alltid med politiska mål, vilket trumfar vinstintresset och därmed en långsiktig ekonomisk tillväxt.

Omslagsfoto: Heiko Junge/NTB/TT