Statligt tvång i dess mörkaste form

”Det är gränsen som är skuld till alltsammans, det är den som har skurit sönder våra land.”

Orden är Gusttu Bierars. ”Jätten från Idivuoma”, som han kallas. En mångspråkig man: han talar samiska, finska, norska och även lite svenska. Han var ett av offren för ett av den svenska statens bortglömda övergrepp under 1900-talet.

Gränsen han pratar om är riksgränsen mellan Sverige och Norge. Gusttu Bierar brukade korsa den varje år när han och hans familj tog renhjorden från fjällen till kusten för sommarbete.

Det gillades inte av alla. Norska bönder ville inte veta av några samer och renar som kom till kusten. Den bördiga marken behövdes för jordbruk.

År 1919 sluter därför Sverige och Norge ett avtal som innebär att gränsen ska hållas. Den som korsar gränsen bötfälls. Och för att det här ska fungera i Sverige sjösätts en omfattande kampanj för att flytta samer söderut, från norra Norrbotten till Västerbotten.

Gusttu Bierar är en av fler än 300 samer som drabbas under åren 1919-32. Deras livsöden har nu tecknats förtjänstfullt av Elin Anna Labbas i boken Herrarna satte oss hit (Norstedts 2020).

Det är en lika vacker – rikt illustrerad med fotografier och faksimiler – som läsvärd bok.

Undertiteln – om tvångsförflyttningarna i Sverige – understryker vad det handlar om. Myndigheter som tar sig rätten att bestämma var och hur människor ska bo, hur många renar de får äga, om de får ha fönster i kåtan. Statligt tvång i dess mörkaste form.

Tvångsförflyttningarna inleds i en tid då attityden till och villkoren för samerna sedan en tid tillbaka försämrats.

Under stora delar av 1800-talet var den svenska eliten relativt samevänlig. Visserligen ansågs samerna, liksom andra ursprungsfolk, vara kulturellt underlägsna och dömda till undergång, men det uppfattades likväl vara angeläget att förhindra eller åtminstone fördröja detta. Till detta kom starka kulturnationalistiska strömningar, vilka, på gott och ont, utgjorde en ideologisk grund för att i viss utsträckning värna den samiska kulturens särart.

Den uråldriga renskötseln hade ingen plats i det nya samhälle som skulle formas

Mot slutet av seklet skiftade attityderna. Från 1880-talet är det statsnationalism som gäller. I Sverige och, efter 1905, ännu mer i den nationalistiskt ivriga unga norska staten. All mark tillhör kronan. Utrymmet för samerna begränsas.

Det är också kulturdarwinismens decennier. Det var för lapparnas bästa deras renhjordar skulle slaktas. Den uråldriga renskötseln hade ingen plats i det nya samhälle som skulle formas.

Samtidigt ansågs de oförmögna till förändring. Officiell statlig politik kungör att ”lapp skall vara lapp”. Det ansågs farligt för ”lappbarnen” att ”bo i varma och väl ombonade rum, ligga i ordentliga sängar och äta svensk mat” (Lennart Lundmark, Så länge vi har marker, Prisma, 1998).

Tvångsförflyttningarna motiveras rasistiskt och vilar på fördomar om nomader som rotlösa. Men nomader är inte hemlösa. De flyttar bara mellan flera platser som de kallar sina egna. Renarna känner igen platsen, känner vägen, vet vilka skogar och fjäll och bäckar som hör till vilka årstider.

När samerna så tvingas styra söderut under vårens vandring stretar renarna emot. De är vana att gå västerut, de vet vilken väg som är rätt. De tvångsmigrerande samerna får använda all kraft för att tvinga dem att gå den väg som svenska myndigheter har bestämt.

I söder uppstår nya konflikter. De bofasta samerna vill inte ha fler inflyttande från norr. Olika grupper har olika livsstil, olika sätt att bedriva renskötsel. Myndigheterna underblåser konflikterna, ställer grupper mot varandra. På flera håll lever konflikterna kvar, snart hundra år senare.

Någon tvångsförflyttning var det förstås inte, inte i lagens mening. Lappmyndigheten – en slags tvångsförvaltning av en grupp som ansågs oförmögen att förstå sitt eget bästa, och som kvarstod till 1971 – tog fram avtal som samerna skrev under, där de godkände förflyttningen.

Men avtalen skrevs på norska och svenska, först senare på finska. Till samiska översattes de aldrig. Hur mycket människorna som berördes egentligen förstod av vad de undertecknade är oklart.

“Det är för Eder själva bäst att ni frivilligt igångsätta flyttningen, så att icke tvångsmedel behöva tillgripas”, skriver en lappfogde.

Det är genomgående stark men ibland också svårgenomtränglig läsning. De många samiska orden, som inte översätts eller förklaras, skapar en distans till läsaren. En ordlista, liksom fler kartor och mer historisk fakta hade varit till hjälp för många läsare.

Dessa brister bör dock inte överskugga förtjänsterna. Labba har samlat vittnesmål om ett av 1900-talets många bortglömda brott. Det är en viktig historia och en gripande skildring där vittnesmålen bär berättelsen framåt. Labba lyckas med små medel gestalta den mänskliga tragedi som politiken orsakade.

“Sätt den bara i boken, vår historia. Den är sann.” Så säger en av de kvinnor som Labba har intervjuat: ”De var hemska de där lappfogdarna.”