Staten ska stå på brottsoffrets sida, inte brottslingens

Förra veckan skrev jag om de unga kriminella som Malmö låter leva lyxliv på skattebetalarnas bekostnad. Av reaktionerna att döma verkade de flesta läsare instämma i att det är något otroligt skevt med ett system som gynnar brottslingar i stället för hederliga människor. Men inte alla. Ett par kommentarer var snarare på temat ”men tänk på brottslingarna”. Den som ”hamnat” utanför samhället måste ju erbjudas en lockande väg tillbaka in. Och vad har man egentligen för värdegrund om man tycker det är rimligt att spärra in folk långa tider?

Tankarna går osökt till det ökända uttalandet av dåvarande rikspolischef Dan Eliasson när 22-åriga Alexandra Mezher hade mördats på ett boende för ensamkommande.

– Man blir naturligtvis förtvivlad å alla inblandades vägnar, naturligtvis den som blir dödad och dennes anhöriga, men också för en enskild ung kille som begår en sån här förskräcklig händelse, vad har den personen varit med om för någonting, vilka omständigheter har den killen växt upp under, vad är det för trauman han bär med sig?

En kort bisats om mordoffret och hennes familj, en lång harang om mördaren. Eliasson verkade utgå ifrån att förövaren var ett offer för omständigheterna, och visst kan traumatiska upplevelser spela roll. Samtidigt är det skevt att, när det finns ett mordoffer som förtjänar upprättelse, rikta så stor del av uppmärksamheten mot förövarens eventuella förmildrande omständigheter. Även den som varit med om något hemskt bär ett ansvar för sina handlingar.

Att ta hänsyn till förövarens ålder riskerar att ske på bekostnad av hänsyn till brottsoffret och den skada han eller hon har lidit.

I Malmö gällde det dessutom, som i så många fall, inte någon som kommit till Sverige från ett laglöst samhälle. Termen ”hamna utanför samhället” är talande. I själva verket hamnar man inte utanför samhället. Att råna, utpressa, misshandla, våldta eller mörda någon är val man gör. Likaså att stjäla någons egendom. De allra flesta som begår brott är inte tvingade till det, utan väljer själva att ställa sig utanför lagen. Den underförstådda inställningen, att det är samhällets fel att somliga hamnar utanför, öppnar för idén att samhället har en skyldighet att åtgärda brottslingens utanförskap. Som om de kriminella ska kompenseras för samhällets misslyckanden, när det egentligen är brottsoffren som förtjänar kompensation för de kriminellas brott.

Av allt att döma är det relativt sällsynt att förövaren åtnjuter någon större sympati i allmänhetens ögon. Samtidigt verkar just den sortens omtanke om kriminella genomsyra det svenska rättsväsendet. ”Fängelse är inte straff i Sverige. Vi får folk i bättre form”, sade Kriminalvårdens generaldirektör Nils Öberg till The Guardian för några år sedan. Rikspolischefens uttalande gick av reaktionerna att döma tvärt emot hur många medborgare såg på saken, men det underliggande tankemönstret speglas i lagstiftning och praxis.

Till exempel får brottslingar som är yngre än 21 år straffrabatt. Lagen ger domstolarna möjlighet att ge unga kriminella mildare straff, vilket i praktiken innebär att en 15-åring behöver bara avtjäna en femtedel av det egentliga straffet, en 18-åring kommer undan med hälften, och en 20-åring klarar sig med fyra femtedelar. På Domarbloggen förklarar Marie-Louise Ollen vid Södertörns tingsrätt att det handlar om att ”det handlar om den hänsyn som ska tas till de ungas bristande utveckling och ansvarsförmåga samt deras större känslighet för straff”.

Skulle jag själv bli utsatt för grovt våld skulle det dock inte spela någon roll för mig om angriparen vore 18, 21 eller 51. Brottet är lika grovt och skadan lika stor. Att ta hänsyn till förövarens ålder riskerar att ske på bekostnad av hänsyn till brottsoffret och den skada han eller hon har lidit.

Ett annat exempel är den villkorliga frigivningen. Normen är att den som avtjänat två tredjedelar av sitt fängelsestraff ska släppas ut ur fängelset om han eller hon betett sig bra och följt reglerna. I praktiken innebär det att den som begått ett brott belönas för att han eller hon avtjänar sitt straff enligt reglerna. Egentligen borde det vara en självklarhet; den som bryter mot reglerna borde straffas i stället för att den som följer dem belönas.

Rättssystem måste vara förankrade i rättsmedvetandet för att åtnjuta förtroende och respekt.

Den här sortens lagstiftning och praxis signalerar att den högsta prioriteringen är att brottslingen rehabiliteras så att han eller hon inte begår fler brott. Ett av argumenten för det handlar om de positiva samhällsekonomiska effekterna. Å andra sidan finns det även positiva samhällsekonomiska effekter av att rånare, mördare och våldtäktsmän hålls inlåsta, eftersom det är svårare att begå brott bakom lås, bom och taggtråd. Samtidigt bör kanske inte de samhällsekonomiska effekterna vara i fokus när någon har skadat någon annan.

Och så finns det resonemanget som sken igenom i Eliassons uttalande om Alexandra Mehzers mördare, idén att brottslingar är viljelösa offer för socioekonomiska faktorer. Det saknar visserligen stöd i forskningen – se Smedjans intervju med forskaren Amir Sariaslan – men har ändå blivit utgångspunkten för skandinavisk kriminalpolitik.

Brottsoffer förtjänar upprättelse. Det är inte bara en moralisk fråga, utan en fråga om det långsiktiga förtroendet för rättssystemet. Att döma av reaktionerna på nyheter som de kriminellas lyxliv i Malmö, Dan Eliassons uttalande eller något av de många brott där förövare kommer undan med lindriga straff för brutala brott finns en diskrepans mellan det allmänna rättsmedvetandet och det juridiska systemet. Och rättssystem måste vara förankrade i rättsmedvetandet för att åtnjuta förtroende och respekt.

I somras skrev den norske forskaren och författaren Asle Toje i Smedjan om hur den skandinaviska ”progressiva kriminalpolitiken” håller på att förändras. Retoriken är lika progressiv, men i praktiken blir straffen hårdare. Det är i grunden en positiv utveckling. Det är brottsoffren, inte förövarna, som gjort sig förtjänta av omtanke och vård.