Samhälle Recension
Stalins svenska bensinmackar
Naftasyndikat var ett sovjetiskt oljebolag som under 1920- och 30-talen drev bensinmackar över hela Sverige. Var det egentligen en enda stor täckmantel för spioneri? Petter Bergner recenserar Fredrik Malms bok om sin morfars far Einar Kruse, som var direktör för Naftasyndikat och senare ekonomiansvarig i Vänsterpartiets föregångare SKP.
Sovjetisk bensin, hemlighetsfulla kommunister och kanske en av de största fasaderna för spioneriverksamhet som Sverige någonsin skådat. Berättelsen om Sovjetunionens oljebolag i Sverige, Naftasyndikat, är rasande intressant och riksdagsmannen Fredrik Malm (L) berättar den inlevelsefullt i den nyutkomna boken Naftasyndikat: berättelsen om direktör Kruse och Stalins oljebolag i Sverige.
Historien om Naftasyndikat tar sin början 1928 och löper parallellt med den kommunistiska rörelsens utveckling under 1920- och 30-talen. I Sovjetunionen hade Stalin kopplat greppet och den första femårsplanen var på gång, när den Kommunistiska internationalen på nytt ställde till det för Sveriges kommunistiska parti – en sektion av Komintern. Kraven på disciplin, hårdhet och lojalitet hade redan tidigare prövat organisationen, men partisprängningen 1929 blev den stora katastrofen. Lilla och dogmatiska SKP, föregångare till dagens Vänsterpartiet, beträdde nu en fortsatt destruktiv utvecklingsbana. Det var en kurs som partiet självt en dag skulle komma att ångra och få äta upp. Men det visste man inte vid slutet av 20-talet, när den så kallade Kominterntraditionen befästes.
I det SKP som vann Sovjetmaktens fortsatta gunst fanns det ledargarnityr som skulle prägla partiet under mer än tre decennier. 1929 års män, som de ibland har kallats i litteraturen om SKP/VPK. Men där fanns även den anspråkslöse kommunisten Einar Kruse. Han var en behärskad man, med bakgrund som bankanställd och förmåga att verka i det fördolda. Kruse, mannen som skulle bli centralgestalt i Sovjetunionens bensinförsäljning i Sverige och även i SKP:s ekonomihantering.
Läsaren får följa Kruse från SKP till Sovjetunionens handelsdelegation, Sovjetunionens bank i Sverige, Naftasyndikat och slutligen posten som ekonomiansvarig i SKP. Med hjälp av egna arkivstudier och tidigare forskning tecknar Fredrik Malm ett fängslande porträtt, samtidigt som han bidrar med ny kunskap om den kommunistiska verksamhet som det alltid var mer hysch-hysch omkring. Malm skriver intresseväckande och slarvar inte med beskrivningar av de historiska sammanhangen. Han är dessutom god stilist och sidorna vänder sig själva.
Naftasyndikat var ett bolag som anställde svenska kommunister därför att de var kommunister
Tack vare Naftasyndikat kunde Sovjetunionen få avsättning för sin bensin i Sverige, men att priskriga ut jättar i trustsamverkan var en svår uppgift även för sovjetiska affärsintressen. Efter några år byttes tvärt strategi, ungefär som självaste Komintern brukade göra. Bolaget lyckades under 30-talet äta sig väl in på marknaden, men till slut såldes verksamheten och Naftamackarna blev Gulfmackar mot slutet av decenniet.
I någon mening blev slutet därmed ironiskt, men Naftasyndikat var aldrig ett företag som andra, trots att man på pappret var det. Bolaget hade exempelvis nära band till sovjetiska handelsdelegationen. Bland de anställda fanns dessutom ryssar som tycktes sakna kunskap om branschen, men som verkade hysa intressen som ur svensk säkerhetssynpunkt luktade misstänkt. Naftasyndikat var ett bolag som anställde svenska kommunister därför att de var kommunister, ett företag med dubbel redovisning och svag respekt för bokföringsregler. Trots arbetarklassens särställning i kommunistisk ideologi var personalpolitiken dessutom brysk.
När politiska motståndare till vänstern ska teckna kommunisters porträtt, finns det ibland en tendens att ett ideologiskt ärende tar överhanden, på ett sätt som går ut över kvaliteten i själva framställningen. Fredrik Malm trillar dock inte i den gropen. Utforskandet tycks vara drivet av en vilja att veta och förstå, av genuint historieintresse. Författaren lägger bara pusslet om Kruse så långt källorna tillåter. Malm lutar starkt åt att Kruse förmodligen var agent för Komintern och redovisar det som i källväg talar för en sådan slutsats, vilket är åtskilligt, men han gör det utan att definitivt ta ställning. Den lilla tveksamhet som trots allt finns framgår och Malm uppvisar därmed intellektuell hederlighet.
Gällande frågan om huruvida Naftasyndikat verkligen var en enda stor täckmantel för spioneri, eller om man kanske trots allt primärt var ett oljebolag om än sovjetiskt kontrollerat, kunde Fredrik Malm dock möjligen ha varit mer stringent. Åtminstone på vissa punkter. Själv saknar jag ett mer källkritiskt resonemang om hur påståenden i polisförhör och akter om misstänkt men ej konstaterat spioneri, ska bedömas i sammanhanget. Andra kontrollfrågor förtjänar också att ställas. Det nämns att några spioner ska ha gripits, men hur många var dessa personer, har vi goda skäl att tro att de anklagade faktiskt var skyldiga och hur långt kan generaliseringarna dras gällande bolagets funktion och syften? Berodde oförmågan att en gång för alla sätta dit Naftasyndikat bara på bristande effektivitet från myndighetshåll, eller speglade den kanske en historisk verklighet som åtminstone delvis skaver mot bokens tes? Författaren efterlyser själv vidare forskning och personligen tror jag att sådan vore välkommen, för att om möjligt få större klarhet.
Fredrik Malm råkar vara släkt med huvudpersonen Einar Kruse och den släktkrönika författaren har skrivit aktualiserar oundvikligen frågan om medlöparens skuld och individens ansvar. Den diskussionen bör ett demokratiskt samhälle alltid ta sig tid för och god litteratur som hjälper tanken på traven måste varmt rekommenderas.