Spionen som blev moralens väktare

Det var min chans att djupsinnigt prata moral med en person, som skulle bli sin tids mest sympatiska moralist.

Det var också ett tillfälle att intervjua den författare, som skulle bli min litterära idol de framförliggande femtio åren och den mest hyllade i sin genre.

”A Dry Martini, please”, sa passageraren i sätet intill mitt.

Det var på en Aer Lingus-maskin som just lyft från Dublins flygplats och någon timme senare skulle landa på London Heathrow. De rödhåriga flygvärdinnorna gjorde sig just redo att servera passagerarna alkohol – ”a Dry Martini, please”, sa passageraren i sätet intill mitt – och det var kostnadsfritt, ty detta utspelades för länge, länge sedan.

Jag försatt båda chanserna.

Det kan möjligtvis skyllas på att jag fortfarande var en reportervalp, ehuru befordrad till min tidnings Londonkorrespondent, och inte såg en story, fast den dukades upp framför mina ögon. Det kan också nämnas, att jag under arbetsdagen redan fyllt min scoop-kvot.

På vad som skulle föreställa en nattklubb i det kalla krigets Berlin satt rollfiguren, den slitne, vemodige, moraliskt utbrände spionen.

I en filmstudio i Wicklow några mil söder om Dublin hade jag – både tyst och andlöst – fått stå i kulissen och se Richard Burton spela in en sekvens i filmen Spionen som kom in från kylan.

Det var februari 1965. Walesaren Burton var vid denna tidpunkt 40 år gammal och redan decenniets mest hyllade skådespelare. På vad som skulle föreställa en nattklubb i det kalla krigets Berlin, där muren just hade rests, satt rollfiguren, den slitne, vemodige, moraliskt utbrände spionen Alec Leamas med en kontakt. I speglar längs en vägg såg vi en stripteasedansös åla sig och tappa plagg efter plagg.

I kulissen stod jag nära en smal kvinna med en kort leopardskinnspäls över axlarna och med uppseendeväckande höga stövlar. Hennes ögon gick i violett. Som den världsman jag försökte vara, konverserade jag henne.

”He is a very good actor”, sa jag och pekade mot Burton.

”Yes, indeed he is”, instämde hon.

Ja, hon om någon skulle veta. Kvinnan jag talade med var – naturligtvis! – Elizabeth Taylor. Hon och Burton hade träffats två år tidigare. Deras romans och giftermål blev en första rangens celebritetsnyhet över hela världen. Deras äktenskap var kändisvärldens stormigaste. Taylor och Burton skilde sig 1974, gifte om sig med varandra 1975 och skilde sig en andra gång i 1976.

Min redaktör hemma i Stockholm var mycket nöjd med mina jippojournalistiska insatser.

I Dublin hade de nu, medan filminspelningen pågick, checkat in på stadens lyxhotell, The Gresham, tillsammans med ett stort antal barn från sina tidigare äktenskap. De förfogade över ett helt våningsplan. Till detta hade jag vid två tillfällen lurat mig in och intervjuat deras personliga hårfrisörskor och chaufförer, guvernanter, sekreterare och massörer. Min redaktör hemma i Stockholm var mycket nöjd med mina jippojournalistiska insatser.

I filmstudion såg jag Burton förenas med sin hustru. Tillsammans med regissören, stripteasedansösen och en man med sensationellt buskiga ögonbryn skyndade de ut och satte sig i två Rolls Royce och körde i väg. Jag hann hänga på i min hyrbil.

Flykten var odramatisk: de var hungriga och skulle till en restaurang. De slog sig ner. Jag fick ett bord några meter från dem. Jag studerade dem men avstod från fräckheten att störa dem för att få några fler intetsägande repliker.

På flygplanet framåt kvällen tittade jag på min stolsgranne som beställt sin drajja. Jag noterade de buskiga ögonbrynen.

Jag sa (i brist på bättre): ”I’m Swedish. Jag känner igen er. Vi åt lunch på samma restaurang.”

Ögonbrynen åkte upp. ”Oooh. Nice people. Good food. My name is Cornwell.”

Det var en jeppe som haft en enorm framgång med en roman om maktapparatens dolda agendor, dubbelspel och hyckleri.

Namnet sade mig ingenting. Jag var i en period av mitt liv – jag hade inte ens fyllt trettio – då den egna karriären stod i centrum och jag bara läste böcker som jag omedelbart hade nytta av. Dit hörde inte deckare och spionromaner. Jag hade under dagarna i Dublin inte ens för mig själv undrat över vilken den skrivande hand var som låg bakom Spionen som kom in från kylan.

Jo, förresten, jag hade väl den vag aning om att det var en jeppe som haft en enorm framgång med en roman om maktapparatens dolda agendor, dubbelspel och hyckleri, befolkad med människor som levde i skymningslandet mellan sanning och lögn, patriotism och hänsynslöshet.

Och här satt tydligen författaren. Än se’n? Det var inte särskilt mycket för mig som – nästan – talat med Elizabeth Taylor.

Han var vänligt pratsam. Pratsam var han också, när jag av en slump träffade honom ytterligare två gånger. Jag hade då genomgått en metamorfos och åter, som i min ensamma barndom på den skånska landsbygden, börjat sluka böcker. Även spionromaner. Graham Greene hade blivit min förlösare, Hemingway en besatthet, senare kompletterade med Karin Smirnoff och Elmore Leonard.

Jag hade lärt mig allt om John le Carré, som ju var Cornwells pseudonym, och läst alla hans böcker, när det sakta gått upp för mig, att denne varit min reskamrat över Irländska sjön.

Han pratade om sitt förakt för makten och byråkratin och sin kärlek till kantstötta antihjältar i moralens gråzoner.

Jag hade, sannolikt 1999, på Bokmässan i Göteborg stött på min kompis Gunnel Werner, en TV-personlighet med bland annat ”Fråga Lund”. Hon sa: ”Jag har fått egen intervjutid med John la Carré … Jag älskar honom … Du kan få hänga med …” Han var Bokmässans dragplåster och hade just kommit ut med Single & Single.

Jag hängde med. Le Carré var ojäktad. Han pratade om sitt förakt för makten och byråkratin och sin kärlek till kantstötta antihjältar i moralens gråzoner. Han skrattade inte bort faktum att, han själv varit spion ”but not a big shot”. Han hade av MI6 engagerats redan som student i Bern, där han opererade från det charmerande Belle epoque-hotellet Beaulieu (hans stamstol finns kvar i lobbyn och jag har provsuttit den). Han fick större uppgifter, när han placerades i Bonn och blev antikommunist. Men med tiden fick han större kväljningar av läkemedelsaffärer och korrupt kapitalism, vapenhandel och det nästan religiösa ”kriget mot terrorismen”.

Jag satt mest tyst, lyssnade och tittade. Mitt kvarstående minne var, när jag för min hustru berättade om mötet: ”Vilken helvetes snygg Manchesterkostym han bar, bredrandig, kastanjebrun …”

Gunnel Werners minne var: ”Jag fick hans autograf. Men Staffan ville ingen ha. ’Man tar inte autografer av kolleger…’” (Även jag själv förvånar mig ibland över min arrogans.)

Det var i Beirut, det Beirut som långsamt, långsamt begick självmord.

Några år tidigare, 1981 eller 1982, hade jag också träffat le Carré. Det var i Beirut, det Beirut som långsamt, genom inbördeskrig och politisk korruption, stamstrider, slarv och en övermodig syn på sig själv, vi-klarar-oss-alltid, långsamt begick självmord. (Det har just lyckats.)

Jag hade varit fast korrespondent i Beirut i tre år på sjuttiotalet och hade fortfarande från min tidning uppgiften att hålla ögonen på Mellanöstern. Som alla andra journalister på den tiden såg jag Le Commodore Hotel som mitt hem i Beirut. Det drevs av två palestinska bröder som skaffat sig beskydd av samtliga blodtörstande libanesiska fraktioner, serverade mat, fixade transporter, lånade ut pengar och garanterade att baren alltid var öppen.

Där satt le Carré. Han var i Mellanöstern för att researcha The Little Drummer Girl, i vilken, förenklat, Mossad och en palestinsk terrorgrupp möts i envig. Han var vänlig mot oss alla, intresserad av våra upplevelser och åsikter. Internationella miljöer, ritualerna på ambassader och i bankpalats, Foreign Correspondents Club i Hongkong och Londons herrklubbar var hans livsluft .

Korrespondenten satte papegojan på båten tillbaka till Beirut, adresserad Baren, Commodore.

Men allra helst lyssnade han på Coco. Coco var en gul papegoja som hade tillhört BBCs korrespondent. När denne fick förflyttning till Cypern följde Coco med, men släpptes inte in av den cypriotiska tullen. Korrespondenten Drake satte papegojan på båten tillbaka till Beirut, adresserad Baren, Commodore.

Cocos bästa trick var att kunna vissla signaturmelodin, en skotsk reel, till BBC World News på radio. Detta fick alla reportrar att kasta sig på sina kortvågs-apparater för att hänga på nyheterna – och strax finna att det bara var Coco som lurats. Coco kunde också med total tonkänsla härma ljudet från en inkommande missil. Detta spred obehag och nervositet. Från morgon till kväll kunde i baren höras grymtningar: ”Fuck you, Coco, shut up …”

Le Carré var road och Coco har, om jag minns rätt, en viktig roll i den självbiografi, ”Duvornas tunnel”, le Carré gav ut för fyra år sedan.

Denne elegante, roade världsman, som skapat den moderna spionromanen (innan hade vi bara James Bond med brännvin, brudar och bilar) blev, när han dog den 12 december, upphöjd till en moralens höga predikant och det var då mina minnesbilder från mitt första möte med honom flammade upp.

Den då bara 34-årige succéförfattaren i stolen intill min på Aer Lingus Dublin-London en februarikväll 1965.

Vänligt pratande med en lantis från Skåne. Men det handlade vare sig om dubbelspel av män i trenchcoats, svek mellan människor eller bedrägeri i länders umgänge med varandra. Le Carré (som jag då ännu inte visste att det var) talade om sin rikedoms helsicke:

”Skatterna”, sa han. ”Skatterna i UK tar tar ifrån oss människor allt vi tjänar. Det är inte rättvist. Jag kan inte fortsätta att bo i England. Ann, det är min hustru, och jag talar om att flytta utomlands några år. Wien är mycket förmånligt. Jag undrar om jag vill bo där. Ann vill det absolut inte…” (De skildes något år senare).

En gnällspik, tänkte jag. Inte intressantare än den man hamnar intill på resan Arlanda-Luleå.

Men alla kommer vi att minnas honom som mästaren som höll moralens lykta höjd mot världen.

Läs fler texter av Staffan Heimerson