Samhälle Krönika
Sossarna måste lära sig vad demokrati innebär
Socialdemokraterna är inte folket och har aldrig varit det. Så länge Socialdemokraterna odlar självbilden av att vara det enda rättmätiga regeringsalternativet, förtjänar de att få känna vad demokrati verkligen innebär. Det skriver Fredrik Segerfeldt.
”Ah, du är förblindad av ditt sossehat.”
Så sade mina liberala vänner upprört när jag förklarade att jag hade röstat på ett parti som strävade efter att sitta i en regering som är beroende av Sverigedemokraterna. För dem var det otänkbart att ge sitt stöd till något av Tidöpartierna. Det var det inte för mig.
Denna text är en förklaring till mina vänner. De har delvis rätt. Jag har alltid avskytt Socialdemokraterna mer än jag älskat frihet. Jag menar dock att jag har goda skäl till det. För i Sveriges socialdemokratiska arbetareparti finns en rad problematiska företeelser när det gäller synen på dem själva, på historien och på demokratin.
”Vi trivs inte i opposition”, säger socialdemokrater ofta när de får en fråga om hur partiet mår efter en valförlust. Det är en eufemism. Vad de egentligen menar är att något är fel när de inte har makten. Det är den logiska följden av den grundläggande marxistiska analysen. Det är relationen till produktionsmedlen som avgör en persons materiella intressen. Vissa äger fabrikerna, medan andra arbetar i dem. Eftersom de senare är fler än de förra leder demokrati till att arbetarna, det vill säga Socialdemokraterna, får makten. Allt annat är en anomali, en bugg i systemet. ”När blev Socialdemokrater marxister?”, ser jag redan framför mig hur protesterna kommer att låta på Twitter. Ta då i stället begreppet löntagare.
Det sägs som bekant att det är av barn och dårar man får höra sanningen. Ytterligare en kategori att lägga till listan är medieotränade partiföreträdare.
Det sägs som bekant att det är av barn och dårar man får höra sanningen. Ytterligare en kategori att lägga till listan är medieotränade partiföreträdare. I Svenska Dagbladets podd Politiken var Henrik Torehammar på besök på Socialdemokraternas legendariska högkvarter på Sveavägen 68 i centrala Stockholm. Han visades runt av två gamla trotjänare med högt uppsatta positioner i partiet, men som inte är offentliga personer och vars jobb vanligtvis inte är att prata med journalister. Och så råkade en av dem säga: ”Det är vi som är folket.”
Och det är klart, om man tror att man representerar folket, ja då är det så klart svårt att acceptera att det är någon annan som styr landet, i en demokrati. Det kändes som en statskupp, som Marita Ulvskog sa efter valförlusten 1976. Eller som när Anna Lindh efter valet år 2002 påstod att Folkpartiet ville ”störta regeringen”, för att de förhandlade med Miljöpartiet om att bilda en mittenregering. Alternativa majoriteter göre sig icke besvär.
Det fanns en gång ett land där ledningen resonerade på ett liknande sätt. Medborgarna behövde inte rösta, för analysen hade ju redan visat vilket parti som folket ville ha. Men år 1989 samlades massorna i Leipzig för att visa att analysen inte stämde. ”Wir sind das Volk”, skanderade de. Vi är folket. Partiet hade inte alltid rätt.
Socialdemokraterna har också det gemensamt med DDR att man är ovarsam med historien.
Socialdemokraterna har också det gemensamt med DDR att man är ovarsam med historien. I den östtyska diktaturen hade Sovjetunionens pakt med Nazityskland aldrig ägt rum. De västliga demokratierna var fascister som Berlinmuren skulle skydda mot.
På ett liknande sätt går Socialdemokraterna på ett halvår från att hävda att ett svenskt Nato-medlemskap skulle vara destabiliserande till att ansöka om ett sådant medlemskap. Och sedan är det tyst i leden. Partiet har alltid rätt.
Eller som den nyfunna vurmen för liberal demokrati. I decennier slogs Socialdemokraterna med näbbar och klor mot varje inskränkning av folksuveränitetsprincipen. Det skulle inte vara någon begränsning av politikens manöverutrymme, ingen maktdelning eller något juridiskt grus i maskineriet. Individuella mänskliga rättigheter får inte stå i vägen när kollektiva intressen ska förverkligas.
Som när dåvarande statsminister Göran Persson (S) år 2006 sa: ”Det är jag mycket distanserad till. Alla de där förkortningarna du räknar upp med kopplingar till rättsväsendet har blivit ett inslag också i en politisk kampanj.” De förkortningar han syftade på var KU, JK och JO, det vill säga riksdagens konstitutionsutskott, Justitiekanslern samt Justitieombudsmannen – centrala juridiska kontrollfunktioner av den politiska makten. Så sent som 2011 lanserade partiledaren Håkan Juholt begreppet social demokrati.
Men så växte Sverigedemokraterna, tog en massa LO-väljare från Socialdemokraterna och hotade partiets maktinnehav. Samtidigt ägnades stor uppmärksamhet åt inskränkningarna i rättsstaten i länder som Polen och Ungern, vars illiberala regeringar står SD nära. För att förhindra en borgerlig regering med SD-stöd började Socialdemokraterna därför helt skamlöst varna för att en sådan skulle hota den liberala demokratin i Sverige. Inskränkningar i rättsstaten är bra när vi gör dem. Vi har alltid varit i krig med Eurasien.
Socialdemokraterna är naturligtvis inte folket, faktiskt inte ens en tredjedel av det. Ändå uppfattar sossarna sig som just det. Sådana partier måste man rösta bort då och då. Så att de vänjer sig vid vad demokrati faktiskt betyder. Det är nämligen inte att statsministern är sosse.
Det var detta jag skulle sagt till mina liberala vänner, om de bara hade låtit mig.