Som att se någon drunkna i sin egen navel

Jag gick under en period i livet till en kurator. Vid ett tillfälle hade hon semester, och jag fick därför en sejour med hennes vikarie. Vi hälsade, satte oss ner och hon frågade mig hur jag mådde. Bra, svarade jag och frågade henne rent instinktivt hur hon mådde.

Det skulle jag inte ha gjort, ty hon lyckades ta över och fylla hela den timme som var avsatt till mig med att ingående redovisa varje detalj av sin panik över att hennes barn skulle slå upp bildörrarna i bilen vid sidan om på parkeringen. Jag fick samma känsla av hennes noja över barnen och bildörrarna som jag får av att läsa Jonathan Safran Foers bok Det är vi som är klimatet – Hur man räddar världen.

Det här är nämligen inte en bok för läsaren. Det är inte en bok för att rädda världen. Det är en bok för Safran Foer själv. En terapi där han får skriva av sig och vältra sig i sin egen ofullkomlighet, i våndan över att all världens problem vilar på honom att lösa och i skuldkänslorna över att han inte är så perfekt som han vill vara.

Jag får känslan att klimatet egentligen bara är något Safran Foer tar till för komma åt djuruppfödningen.

Han förklarar till exempel, om än väldigt kort och först på sidan 70-någonting, att folk måste sluta äta kött. Samtidigt är kött hans guilty pleasure. Han äter kött, och skäms för det, men felet är inte hans. Det är han som är offret.

Även om författaren lyfter möjligheten att skippa köttet på lunchen saknas det i stort nyanser. Det bästa är det godas fiende. Jag får känslan att klimatet egentligen bara är något Safran Foer tar till för komma åt djuruppfödningen. Som om att föda upp och ha ihjäl djur är det centrala temat i hans bok, och att klimatet kommit att bli en tacksam angreppsvinkel.

Safran Foer hemfaller sedan återigen till spretiga resonemang om selfies och att andas samma luft som Ceasar samt sanslösa påståenden som att tobaksodlarna gjort cigaretter mer beroendeframkallande med GMO.

Samtidigt som första delen av boken förmedlar bilden av att Safran Foer är rädd för exakt allt och att uppgiften att lösa alla världens problem ligger på honom ska det framhållas att jag ändå är lite avundsjuk. Det är tydligt att han läst väldigt många böcker. Den kunskapsnivå om historiska skeenden som förmedlas är faktiskt beundransvärd.

De kopplingar och paralleller han drar är emellertid inte helt lätta att varken se eller förstå. Han snöar in på sin egen oförmåga att besiktiga sitt tak och oron över att detta kan resultera i att det ska regna in i hans sons nyrenoverade rum. Jag får känslan att det är någon form av jämförelse med klimatfrågan. Han lyckas också på något vis gå från världens första selfie till selfiepinnar till pinnar som används för att pollinera växter.

När vi börjar närma oss slutet och bokens längsta kapitel, ett kapitel i vilket Safran Foer har en lång monolog med sin egen själ, måste jag hejda mig från att börja hoppa över sidor. Av monologen att döma har Safran Foer och hans själ inte världens bästa relation, och såväl Safran Foer som hans själ envisas med att jämföra Safran Foer med den judiske motståndsmannen Jan Karski. Givet Karskis roll i att exponera förintelsen är det en i mitt tycke tämligen häftig jämförelse, men vem är jag att döma?

Jag fortsätter alltjämt läsa i jakten på svaret kring hur man räddar världen. Helt förgäves. Boken slutar nämligen ganska abrupt med att författaren återvänder till samma sak som han inleder boken med – självmordsbrev.

När väl boken är slut tar ett appendix vid i vilket Safran Foer lyfter två studier om kött och klimat. Studierna är de runt tio år gamla Livestock’s long shadow samt Livestock and climate change, publicerade av FAO, FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation. Livestock’s long shadow landar i att djuruppfödningen står för 14,5 procent av människans utsläpp av klimatgaser.

Kruxet är dels att Safran Foer missar att studien kommer fram till att bara hälften av dessa skulle försvinna om vi slutade äta kött, dels att FAO som en gång publicerade rapporten inte längre står bakom den. ”Den är i princip begravd”, förklarade författaren till FAO:s uppföljande rapport och den som blev ansvarig att reda upp efter publiceringen av Livestock’s long shadow.

Livestock and climate change värderar metans klimatpåverkan högre, tar med minskad kolinlagring, räknar med högre antal djur, menar att utandning ger högre nettoutsläpp och landar till slut i att djuruppfödningen står för hisnande 51 procent av våra klimatutsläpp. Safran Foer fäster, föga förvånande, störst vikt vid den högre siffran och pekar flera gånger på att de fossila utsläppen inte är de primära.

Alfabetet har bara 28, i Jonathan Safran Foers fall 25, bokstäver och om han nu förordar någon form av återhållsamhet och hushållning, varför då slösa så med dem? Det ska samtidigt påpekas att Safran Foer, om han varit talskrivare, med kortare texter och en publik som lyssnar och inte läser, antagligen skrivit riktigt medryckande tal. Förutsatt att någon annan skött researchen.