Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Sofie Löwenmark svarar Rådet av Enade Kreoler

I ett pressmeddelande på sin hemsida anklagar föreningen Rådet av Enade Kreoler skribenten Sofie Löwenmark för felaktigheter. Löwenmark reder ut begreppen.

Föreningen Rådet av enade kreoler publicerade i förrgår (17/5) ett pressmeddelande på sin hemsida med anledning av min granskning av föreningen som publicerades i Smedjan i mars i år, samt seminariet som ägde rum på Timbro dagen innan under namnet ”Hur stoppar vi bidrag till extremister och blufforganisationer?”.

Rådet av enade kreoler var tidigare föreningen Megafonens lokalavdelning i Hässelby/Vällingby. När jag granskade hur Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor spenderar bidragspengar, var Rådet av enade kreoler en av de föreningar jag tittade närmare på.

Pressmeddelandet lades upp på föreningens Facebooksida ”Postkolonialt Perspektiv” och kommenterades av föreningens ordförande:

Timbro gick för ett tag sedan loss på Rådet Av Enade Kreoler och facebook-gruppen Postkolonialt perspektiv. Igår höll Timbro ett seminarium, där Sofie Löwenmark och Timbro gick loss igen. När Sofie Löwenmark skulle berätta om Rådet Av Enade Kreoler, så säger hon ”Postkol… postkilo….post….”hon lyckas inte ens uttala ordet, och sedan skrattar bort det. Detta icke-erkännande av det postkoloniala perspektivet är allvarligt. Budskapet är att våra analyser, våra tankar, våra perspektiv är löjeväckande. Vi har skrivit ett pressmeddelande, där vi svarar på Timbros och Sofie Löwenmarks påståenden och anklagelser” (Här länk till face-book sidan)

I själva pressmeddelandet står:

Att Sofie Löwenmark på Timbros seminarium har svårt att ens uttala ”postkolonialt” korrekt, samtidigt som fler och fler unga organiserar sig själva i utgångspunkt av ett postkolonialt perspektiv , är ett tydligt tecken på att vårt kunskapsarbete behövs.

Vid ett tillfälle stakade jag mig alltså på ordet ”postkoloniala” (som jag uttalade fler gånger). Det är sådant som händer ibland, även om det förstås är komiskt vilka växlar Rådet av enade kreoler drar på detta. Som min granskning visar har organisationen själv gjort betydligt större misslyckanden än att staka sig på ett ord – exempelvis att, trots över en miljon i bidrag, inte hitta den utlovade lokalen för ungdomar i förorten.

I Rådet av enade kreolers pressmeddelande står det att jag hävdar att ”någon lokal finns inte”, vilket påstås vara felaktigt. Vidare står det att läsa att en lokal öppnades i Hässelby Gård redan det första projektåret. Det stämmer. Lokalen i Hässelby Gård är den som gick under namnet ”Ambassaden” och som föreningen vräktes ifrån av Hyresgästföreningen på grund av den stökiga verksamheten. Denna lokal tar upp en stor del av min granskning och jag nämnde den även under seminariet. Rådet av enade kreoler missar däremot i sitt pressmeddelande detaljen att lokalen med anledning av vräkningen sedan länge är stängd.

Föreningen skriver också att ”man sedan mars i år öppnat upp en andra lokal”. Min text om Rådet av enade kreoler publicerades just i mars. Då liksom nu finns ingen information på föreningens hemsida eller Facebooksida om att det existerar en lokal öppen för ungdomar. Den nya lokalen annonseras alltså inte utåt som en verksamhetslokal för ungdomar. Det finns heller inget nämnt om denna lokal i bidragsansökan för det tredje projektåret av projektet ”Chilla organiserat”.

Däremot nämns den nya lokalen i en annan bidragsansökan som Rådet av enade kreoler har gjort, för andra året av projektet ”Kreolmobilisering”. Enligt ansökan, som finns inne hos MUCF, räcker denna lokal dock inte till en kontorsplats åt den projektansvarige för ”Kreolmobilisering”, utan 60 000 kronor budgeteras för detta ändamål.

Pressmeddelandet fortsätter:

Sofie Löwenmark påstår att REK använt projektstödet för annat än vad som ansökts om. Hon menar att REK bland annat skrivit en bok med titeln ”Jag vill ha en lokal”, en bok som Sofie Löwenmark för övrigt haft svårt att hitta någonstans. Sofie Löwenmark kan enkelt hitta boken med titeln ”Jag vill ha en EGEN lokal!”. Den finns bland annat att hitta på libris.kb.se eller i vår lokal i Vällingby. Skrivandet av denna bok har dessutom alltid varit ett uttalat mål i projektbeskrivningen, där vi bland annat skrivit ”kunskaper och erfarenheter kommer att dokumenteras i form av handlingsböcker”.

I projektansökan för ”Chilla organiserat” nämns inte att en bok avses att skrivas. I redovisningen berättas däremot att boken ”Jag vill ha en lokal” har skrivits. Jag har inte haft svårt att finna denna, eftersom jag helt enkelt inte har försökt. Det är inte bok jag avser att läsa. Däremot har jag inte hävdat att den ej existerar.

Vad gäller löner har jag aldrig hävdat annat än att större delen av projektpengarna går till löner. Med det avses givetvis också sociala avgifter. Rådet av enade kreoler skriver projektledaren i själva verket är underbetald. Om detta kan man givetvis ha skilda åsikter. En del av min kritik mot MUCF går just ut på att väcka diskussion om vad som över huvud taget bör finansieras med skattemedel.

Pressmeddelandet tar också upp den ekonomiska föreningen ”Akademin för avkolonisering i Hässelby”. Ni menar att min fråga om att den bidragsfinansierade verksamheten riskerar att hamna under den ekonomiska föreningen är befogad. Motiven till detta tveksamma upplägg får vi däremot ingen förklaring till.

Slutligen påstås jag ha fört fram en rad falska påståenden om Rådet av enade kreoler. ”Dessa bygger på lösa anklagelser och rykten som saknar egentliga belägg.”

Det är mycket bekvämt att skriva så utan att nämna vad dessa falska påståenden skulle bestå i. Föreningen gör med andra ord precis vad de anklagar mig för att ha gjort. Jag har belägg för samtliga av mina påståenden i reportaget och utgår från att det är just därför Rådet av enande kreoler inte vill specificera dessa ”falska påståenden”.

Avslutningsvis har jag inget emot att de är ”kreoler”. Däremot behövs en bred diskussion om vad skattemedel bör bekosta. Skattebetalarnas pengar måste användas på ett ansvarsfullt sätt i tider där människor får vänta upp till ett år på livsavgörande canceroperationer, och polis, skola och mycket mer är i skriande behov av resurser.