Socialismen som de borgerliga svalde

Sveriges biståndspolitik i dag är till stor del frukten av en debatt som blossade upp på 60-talet. När TV:n flyttade in i folkhemmet fick det svenska folket plötsligt ta del av bilder på fattigdom och elände från världens alla hörn. Hos många väcktes en genuin empati med de fattiga folken, inte minst i de nybildade afrikanska länderna. Svenskarna kände en vilja att hjälpa till, som har hållit i sig till våra dagar. Enligt biståndsorganisationen Sidas undersökningar är än i dag är åtta av tio svenskar positivt inställda till bistånd.

Ett av de länder som fick störst uppmärksamhet på 60-talet var den tidigare brittiska kolonin Tanganyika, sedan 1964 Tanzania. Den karismatiske landsfadern Julius Nyerere fångade svenskarnas uppmärksamhet. I honom och i Tanzania såg svensken hoppet om en snabb utveckling för att utrota fattigdomen i den ”tredje världen”.

Under dessa tidiga år fick Sverige också sin första biståndspolitik under ledning av Socialdemokraterna. I de två tidigare delarna i detta reportage har jag beskrivit hur den stegvisa utvecklingen mot socialism i biståndssystemet fick förödande konsekvenser. Men de största biståndsvurmarna fanns i lika hög grad på den icke-socialistiska sidan som hos Socialdemokraterna.

De ickesocialistiska biståndsvurmarna

I den debatt som följde efter den första biståndspropositionen 1962 var Folkpartiet och Centerpartiet i många fall de som var mest entusiastiska över en svensk biståndspolitik. I vissa fall till och med mer entusiastiska än Socialdemokraterna. Särskilt Folkpartiet hade sedan tidigare starka band till missionskyrkan, som sedan 1930-talet verkat i Tanzania. Det var också Folkpartiet som gjorde det största avtrycket då det innehade biståndsministerposten på 70-talet.

I motsats till Socialdemokraternas alltmer socialistiska linje företrädde Folkpartiet en politik där biståndet skulle gå hand i hand med att bereda möjligheter för svensk exportindustri. Samtidigt förespråkade Folkpartiet före Socialdemokraterna en större omfattning av själva biståndet. Det kanske mest radikala förslaget kom från Folkpartiets ungdomsförbund (FPU) som förordade en tiodubbling av biståndet redan på 50-talet. Senare kom även SSU att ansluta sig till det kravet.

Även i den liberala pressen frodades biståndsentusiastiska röster. När Socialistinternationalen 1955 beslutade att en procent av BNP skulle gå till bistånd beklagade Dagens Nyheter att Socialdemokraterna inte gjorde mer för att följa detta beslut.

Svenska liberaler försökte knyta samman u-landsfrågorna med klassiska liberala paradgrenar såsom att uppmuntra privat sparande på individnivå.

Till skillnad från Centern och Folkpartiet förhöll sig Högerpartiet till en början motvilligt till biståndet. Under ledning av Gunnar Heckscher valde dock även högern till slut en positiv linje. Heckscher ville inte öka biståndet i samma takt som FPU, men instämde i den folkpartistiska linjen att pengarna borde gå till utvecklingsbistånd för uppbyggnad av handel i nära samarbete med näringslivet. Det viktiga, menade Heckscher, var att gynna handelsrelationer mellan Sverige och utvecklingsländerna.

Här syntes också en av de tydligaste höger-vänster-skillnaderna i den tidiga biståndspolitiken: en högeropposition som förordade kommersiellt bistånd, mot en socialdemokratisk regering som inte alls var med på noterna.

I en känslosam riksdagsdebatt förkastade den socialdemokratiska biståndsministern Ulla Lindström alla handelsargument för bistånd. Bistånd skulle ges av humanitära, välvilliga skäl. Inte för det egna landet, inte av själviska anledningar. För många svenskar framstod säkert denna humanitära linje på ytan som mer sympatisk än den borgerliga exportlinjen. I praktiken skulle den dock få förödande humanitära liksom ekonomiska konsekvenser.

Kapitalbildning och de borgerliga dygderna

En aspekt som de borgerliga betonade var de fattiga ländernas möjlighet att bygga upp kapitalbildning och ett starkt bankväsende. En av de mest drivande i denna riktning var Folkpartiets förre partisekreterare David Wirmark. Efter att Wirmark lämnat partisekreterarposten gav han 1970 ut en skriften Sparande för utveckling i samband med Sparbankens 150-årsjubileum.

Boken handlar om kapitalbildning i utvecklingsländer och bygger på intervjuer som Wirmark gjort med bland andra Fidel Castro och Tanzanias socialistiske finansminister Amir H Jamal. Boken är ett skolboksexempel på hur svenska liberaler försökte knyta samman u-landsfrågorna med klassiska liberala paradgrenar såsom att uppmuntra privat sparande på individnivå.

I intervjun ställde Wirmark frågor till finansministern om hur den tanzaniska Ujamaapolitiken som byggde på kollektiv organisering av jordbruket skulle kunna bidra till ökat privat sparande: Hur kommer sparandet att äga rum i Ujamaa-byarna? Kommer allt sparande ske kollektivt eller kommer det att finnas utrymme för enskilt sparande? Kommer individen ha frihet att välja?

Det handlade om att förgöra, inte frigöra, kapitalistisk kraft i samhället.

Finansministern i sin tur svarade inte alls på dessa frågor under intervjun utan började i stället prata om att Ujamaa-byarna ska uppbringa ”kollektiv styrka” för att skapa avkastning. Detta synsätt är illustrativt för hur de tanzaniska statsmännen bakom den socialistiska politiken Ujamaa – främst landsfadern Julius Nyerere – tänkte. De såg den tanzaniska ekonomin som ett ekosystem som krävde kollektiv ansträngning. Det handlade om att förgöra, inte frigöra, kapitalistisk kraft i samhället. Individualismen sågs som ett västerländskt påfund som måste bekämpas till förmån för Ujamaas traditionella bystruktur.

I slutet av boken presenterar Wirmark några liberala tankar om vad sparbanksväsendet kan ge Tanzania, som väl definierar den liberala biståndspolititkens kärna. För att stärka kapitalbildning ”fordras en bättre utbildning”, satsningar på ”sparbanksfrämjande propaganda” och inte minst möjlighet för banker att ”själva förvalta sparmedlen på det sätt som ur bankens synpunkt är lönsammast” enligt Wirmark.

Politiken som fördes i Tanzania under denna period var snarast motsatt till den som Wirmark beskriver. Under hela 70-talet genomförde Nyerere en socialistisk omläggning av landet mot statligt ägda företag och kollektivt jordbruk. När de borgerliga väl fick makten hade de mycket av tidens utveckling emot sig.

Ett steg i liberal riktning

När de borgerliga tog över regeringsmakten 1976 skedde vissa steg i den riktning som Wirmark förespråkade. Enligt den nya biståndspropositionen från biståndsminister Ola Ullsten (FP) 1978 skulle biståndet för första gången ”…stärka Sveriges och svenska företags möjligheter att stödja u-ländernas försök att bygga ut sin industriella kapacitet.” I jämförelse med den tidigare biståndsministern Birgitta Dahl som förordade bistånd till enbart socialistiska länder är detta utan tvekan en tydlig förändring.

Ett av de största och viktigaste initiativen blev den statliga riskkapitalfonden Swedfund som grundades 1979. Fonden skulle stödja svenska företag i investeringar i utvecklingsländer, däribland Tanzania, och driva biståndet i en mer marknadsliberal riktning.

Tyvärr skulle Swedfund få en oväntad effekt. När Sida under 70-talet drevs i alltmer vänsterradikal riktning flyttade många statstjänstemän som inte delade den socialistiska visionen till Swedfund. Effekten av detta blev ett ännu mer ideologiskt renlärigt och likriktat Sida.

Ett annat initiativ i liberal anda var satsningen på att utveckla småföretagande i samråd med den tanzaniska regeringen. Projektet kom att få namnet Systerindustriprogrammet, och byggde på samarbete med den tanzaniska myndigheten Small Industries Development Organisation (Sido) som grundats redan 1973.

I Systerindustriprogrammet ingick Sido och Sida avtal där svenska små- och medelstora företag, främst inom verkstadsindustrin, kunde överföra teknologi och maskiner till Tanzania. Anläggningar byggdes där svenska maskiner ställdes till förfogande för tanzaniska företagare. Samtidigt fick tanzaniska entreprenörer möjlighet att komma till Sverige för yrkesutbildning med dessa företag.

Sido och systerindustrierna

Sommaren 2017 besökte vi Sidos anläggning i Arusha, en region i nordvästra Tanzania. Anläggningen där tillkom 1978 med svenskt stöd under den borgerliga regeringen och är en av de största i landet.

Väl på plats möttes vi av Nina, en färgstark tanzanisk kvinna bakom ett stort träskrivbord i ett kontor utan luftkonditionering. Hon är chef för anläggningen och har lång erfarenhet av att arbeta i Sido och med svenska biståndspartner. På väggen intill henne hänger ett gulnat tidningsurklipp av Kung Carl XVI Gustaf under hans besök vid anläggningen under 80-talet.

– Hela anläggningen byggdes av Sverige, säger Nina och pekar på fotografiet, som en artighetsgest.

Vi får en rundvandring i anläggningen, som inte ser ut att ha uppdaterats nämnvärt sedan 1970-talet. I en stor verkstadshall står olika maskiner utspridda.

– Funkar fortfarande med hjälp av svenska maskiner! säger Nina och skrattar.

Inte en själ syns till i anläggningen, som enligt Nina fortfarande används.

Runt mig står en mängd verkstadsmaskiner, de flesta märkta ”Gnosjö”, ”Smålandsstenar” eller ”Värnamo”. Dessa maskiner har köpts upp av Sida och sedan fraktas till Tanzania inom ramen för programmet. Inte en själ syns till i anläggningen, som enligt Nina fortfarande används. Vad detta innebär i effektiv produktion är dock mycket oklart. När jag frågar om anläggningen betydelse i regionen blir svaret:

– Vi har fortfarande 28 företag involverade i anläggningen, och 227 personer som är en del av Sidos inkubator.

Trots detta behjärtansvärda initiativ som säkerligen erbjudit stor hjälp för de tanzanier som fått träning blir det uppenbart att Sidos långsiktiga påverkan förblivit ytterst marginell. Enligt Nina finns det inte någon statistik bevarad över hur många företag som överlevt och utvecklats sedan starten, men vad Nina kan minnas rör det sig endast om ett företag, som handlar med höns.

På följdfrågan, vad Sverige kan göra annorlunda för att stödja entreprenörskap och företagande i Tanzania, svara Nina utan att blinka:

– Vi behöver mer pengar. Ju mer pengar, desto bättre utveckling.

Svaret gör det tydligt att det inte finns mycket institutionell kunskap eller erfarenhet om hur en småföretagarinkubator skulle kunna generera jobb och tillväxt. Fortfarande 2017 är bistånd smörjmedlet för att få företagandet ska få fart, liksom det var när anläggningen byggdes 1978. Det är inte utan att man undrar vad som skulle hända om anläggningen slutade få bistånd. Skulle något av företagen finnas kvar? För svensk räkning är det en oväsentlig fråga, för vi har redan slutat ge bistånd till anläggningen.

Liberaliseringarna inleds

Sido visar att förändringen med maktövertagandet 1976 inte blev särskilt stor. Trots att vissa liberala initiativ genomfördes silades de genom ett filter av planekonomi på plats i Tanzania.

Flera studier konstaterar avmätt att de borgerligas maktövertagande inte gav mer än marginella effekter på hur biståndet bedrevs. Swedfund och en del andra liberala initiativ blev snarare som en intressant krydda i den socialistiska soppan än en reell uppgörelse med planekonomin.

Trots liberala biståndsvurmare som David Wirmark blev resultatet krasst. De borgerliga lyckades, ville eller kunde inte hejda det socialistiska projektet. Trots de framsteg som under 1970-talet uppenbarade sig i form av exempelvis kraftigt höjd läskunnighet, och de få liberala initiativ som kom till stånd, blev den ekonomiska situationen alltmer ohållbar.

När Internationella valutafonden och Världsbanken 1979 lade fram sitt program för en liberalisering av Tanzanias ekonomi stod Sverige avvaktande bredvid. 1982, sista året med en borgerlig regering innan Socialdemokraternas återkomst, stödde Sida och Sverige fortfarande officiellt Tanzania i dess socialistiska politik.

Det skulle dröja till 1984 innan Sverige bytte fot och öppet började propagera för liberaliseringar.

En ny biståndspolitik

Borgerliga biståndsvänner hade starka skäl att lägga om politiken mot mindre socialism. Men när de väl fick makten 1976 hade de svårt att peka på felen med den socialistiska politiken. Vad gjorde Tanzania egentligen för fel?

Få har gett ett lika övertygade svar på denna fråga som Nigerias tidigare centralbankchef, Kingsley Chidedu Moghalu. I sin bok Emerging Africa skriver han att Afrikas genomgående problem under efterkrigstiden varit en avsaknad av en länk mellan den intellektuella och den realpolitiskt ekonomiska världen. Enligt honom hade de afrikanska politikerna en världsåskådning som

…sågs genom ett filter av politiska friheter. Världsåskådningen var för smal, med bristande omdöme om nationalekonomins betydelse i deras visioner. Därmed misslyckades de anpassa sig till nya tider. Afrika lämnades utanför. Det är detta misslyckande i nationalekonomi – såväl som i inrikespolitik – trots kontinentens segrar på andra områden såsom litteratur och konst, som måste återspeglas i en ny världsåskådning.

Om de borgerliga på 70-talet saknade svar på vad som var fel i Tanzania, så var detta en bra sammanfattning. Landsfadern Julius Nyerere var utan tvekan en intellektuell gigant. Under sin tid som president skrev han flera böcker och översatte två Shakespeare-dramer till swahili. Samtidigt bidrog hans socialistiska politik och Ujamaabyar till att levnadsstandarden halverades under hans regeringstid.

De borgerliga gjorde inte reella ansträngningar att ändra inriktningen på biståndet, annat än på marginalen.

Socialdemokraterna, som från tidigt 60-tal fascinerades av drömmen om afrikansk socialism och charmades av Nyereres intellektuella stil, blev hans högra hand i biståndspolitiken. De borgerliga däremot, som delvis företrädde en annan linje, gjorde inte reella ansträngningar att ändra inriktningen på biståndet, annat än på marginalen. Därmed kom politiken inte att stoppas 1976 utan fortsatte ända fram till 1984.

Eftermälet av denna politik bör i dag vara en viktig lärdom. Ansvaret faller framför allt på Folkpartiet och Centerpartiet som själva aktivt förespråkade en ambitiös, liberal biståndspolitik, men som inte tog tjuren vid hornen när de väl fick makten.

Om detta berodde på att de var rädda för att ändra inriktning i det rådande politiska klimatet, att Sida var alldeles för bångstyrigt eller för att vissa borgerliga helt enkelt trodde på delar av den planekonomiska politiken, låter vi vara osagt. Förmodligen var det en kombination av alla dessa faktorer. Det skulle komma att dröja till regeringsskiftet 1991 innan de borgerliga gjorde något seriöst försök att reformera storleken och inriktningen på biståndet till Tanzania – och denna gång under moderat ledarskap. På så sätt blev Moderaterna, som var sist in i biståndspolitiken, det parti som blev först att kräva reell förändring.

---

Läs första delen av reportaget om biståndet och socialismen i Tanzania här och andra delen här.