Samhälle Krönika
Socialdemokraternas maktstrategi har fallit
Det rödgröna projektet har handlat om att vara emot Sverigedemokraterna, men vad händer med den sakpolitiskt oförenliga konstellationen när regeringsmakten förlorats. Många talar om de svårigheter som Ulf Kristersson lär möta som regeringsbildare, men de vägval Socialdemokraterna nu står inför är ännu svårare, skriver Fredrik Johansson.
Framtidsutsikterna för en Kristerssonregering ligger av naturliga skäl i fokus för den politiska journalistiken och debatten just nu. Vad kommer Sverigedemokraterna att kräva? Kommer det parlamentariska underlaget att hålla? Vilken är risken att enskilda riksdagsledamöter bryter sig ut och blir vildar? Hur länge kommer detta att hålla?
Frågorna låter sig ställas. Ulf Kristerssons regeringsbildningsprojekt har uppenbara utmaningar. Det finns sakfrågor som är centrala för det moderata regeringsprojektet och där det finns ett tydligt (om än svårbegripligt) motstånd från Sverigedemokraterna. Det gäller framförallt synen på arbetslinjen och drivkrafterna för arbete där SD har uppenbara socialistiska instinkter.
Det finns även budgetmässigt betydelsefulla spänningar på några områden. Det gäller inte minst biståndet, där helt rimliga och betydande besparingsmöjligheter ställs mot en mer doktrinär kvantitativ syn på bistånd. Det riskerar begränsa möjligheterna att genomföra viktiga förslag, men det lägger också hinder för helt nödvändiga reformer av själva biståndspolitiken.
Mycket kan hända, men det ska inte uteslutas att en regering Kristersson får upp ett hyggligt momentum efter ett tag.
Allt detta kommer kräva mycket av Ulf Kristersson och av övriga delar av hans samarbete. Men det är sannolikt hanterbart. Enigheten på andra stora politikområden som energi, migration och kriminalpolitik är dessutom stor. Mycket kan hända, men det ska inte uteslutas att en regering Kristersson får upp ett hyggligt momentum efter ett tag.
Utvecklingen i det politiska landskapet talar också för att Kristersson kommer att kunna hantera situationen, åtminstone under relativt överskådlig tid. En viktig faktor är att den koalition som står emot honom håller på att dras isär. Och det fort.
Läs också:
Under drygt tio år har svensk politik dominerats av hur övriga partier ska förhålla sig till Sverigedemokraterna. Det har varit grunden för spektakulära parlamentariska avtalskonstruktioner som December- och Januariöverenskommelserna, det har tvingat bort åtminstone en partiledare och det har inneburit att samarbeten kommit att definieras av vad man är emot. Samtidigt har SD fortsatt att växa.
Relationen till Sverigedemokraterna var en stor fråga även 2022, men för första gången var partiet del av ett mer samlat politiskt alternativ. På Ulf Kristerssons ”sida i politiken”. Motståndet mot SD var kittet som höll samman det andra regeringsalternativet. Vänster- och Centerpartiets helt oförenliga agendor skulle sammanlänkas genom aversionen mot varje samröre med SD och genom den socialdemokratiska partiledningens fingerfärdighet i regeringsbildningsfrågor. Det livstycket sprack i praktiken redan i valrörelsen – hur ett S-V-MP-C-samarbete i praktiken skulle kunna utgöra bas för en regering var inget Magdalena Andersson var särskilt angelägen att svara på. Om Kristerssons regeringsbildningsalternativ var knepigt, så var Anderssons om inte omöjligt så i alla fall högst osannolikt.
Hur ska en sakpolitisk oförenlig konstellation hålla samman utan regeringsmakten?
I den mån ”de rödgröna” höll samman, så var det alltså för att stänga SD ute från regeringsinflytande. Vad händer när det projektet når vägs ände, eller i alla fall temporärt misslyckas? Hur ska en sakpolitisk oförenlig konstellation hålla samman utan regeringsmakten? Svaret är att det mesta tyder på att det inte kommer att göra det.
Om det skulle vara extremt svårt för Centerpartiet att hantera ett samarbete i regeringsställning med Vänsterpartiet, hur kommer det då inte att vara i opposition? När Annie Lööf nu avgår som partiledare är det rimligen också startskottet på en intern debatt kring partiets parlamentariska strategi och därmed också förhållandet till SD. Ska partiet ha något inflytande under de kommande åren, så kommer det inte gå att finna i samarbete med Märta Stenevi och Nooshi Dadgostar.
Nervositeten hos Socialdemokraterna är rimligen stor. Vad har oppositionsledaren Magdalena Andersson att erbjuda Annie Lööfs efterträdare? Och varför ska Socialdemokraterna i opposition ackommodera sin politik för att hålla Centerpartiet på gott humör? Efterfrågan inom Socialdemokraterna på en vänstergir lär dessutom vara betydande.
Inget av partierna kommer vara intresserat av att göra våld på sig själva för att få till gemensamma reservationer i riksdagen, mot en politik som Centerpartiet på många punkter kommer att vara för. Det som ser ut som en smal majoritet om två mandat för Ulf Kristersson är i praktiken större. Den massiva icke-socialistiska majoriteten i riksdagen och hos väljarna kommer till praktiskt politiskt uttryck när oppositionen splittras.
Vad gör Socialdemokraterna då? Efter åtta år av olika listiga maktarrangemang som hållit partiet i regering, så står man i opposition tillsammans med partier som samlar lite drygt 40 procent av rösterna och där partiets egna är måttligt förtjusta i de två potentiella partnerpartierna V och MP.
Då står man inför två val.
Antingen försöker Magdalena Andersson flytta väljare till den egna konstellationen – det vill säga S, V och MP. Eller så hittar man en ny parlamentarisk strategi.
Bulken måste komma från Sverigedemokraterna. Och hur ett sådant skifte – med en parlamentarisk strategi baserad på V och MP – ser ut är inte alldeles uppenbart.
Att flytta tillräckligt med röster för att förändra en 40-60-relation är en enorm utmaning på en mandatperiod. De rösterna går möjligen till del att hämta hos Centerpartiet, vars väljare ligger längre vänsterut än tidigare. Men bulken måste komma från Sverigedemokraterna. Och hur ett sådant skifte – med en parlamentarisk strategi baserad på V och MP – ser ut är inte alldeles uppenbart.
Att Magdalena Andersson i valrörelsen 2026 skulle försöka locka Sverigedemokratiska väljare på det regeringsalternativ som Mona Sahlin förlorade på 2010, verkar vara ett säkert recept för en andra mandatperiod för Ulf Kristersson som statsminister.
Eller så ställs Magdalena Andersson inför samma fråga som övriga partier till slut ställts inför: hur ska hon förhålla sig till Sverigedemokraterna? Det är säkert så hon kommer försöka störa regeringens arbetsro och försöka få parlamentariskt genomslag (Andersson var som bekant arkitekten när S och Sd stoppade höjningen av brytpunkten i inkomstskatteskalan 2013).
Det är långt till 2026 och mycket kommer att hända. Men i det längre perspektivet och om Centerpartiet lämnar sin socialdemokratiska omloppsbana så lär frågan bli bredare än möjligheterna att ge regeringen parlamentariska nålstick.
På baksidan till det socialdemokratiska valmanifestet 2022 står det att ”Socialdemokraterna kommer aldrig att medverka till att ge makt åt Sverigedemokraterna”.
Vi får väl se.