Socialdemokraterna kände till Mugabes massmord

Robert Mugabe är en av de allra sista stora afrikanska frihetskämparna som befriade sina länder från vitt styre. Nästan alla andra, som exempelvis Nelson Mandela, Amilcar Cabral, Agostinho Neto och Samora Machel, är döda. De män som under stora personliga försakelser ledde den väpnade kampen mot kolonialismen eller apartheid har fått ett heroiskt eftermäle i Afrika.

Att Robert Mugabe betraktas som en skurk i västvärldens ögon betyder väldigt litet för hans renommé på hemmaplan. Detta är viktigt att tänka på när det nu är dags att göra bokslut över hans politiska gärning. Många zimbabwier skulle nog snarare skylla landets politiska problem på hans makthungriga hustru Grace, ett slags Lady Macbeth som anses ha förvridit huvudet på sin make.

Berättelsen om Mugabes relation till Sverige utgör en illustration till hur svårt europeiska politiker och opinionsbildare har haft att rätt värdera och analysera maktspelet i Afrika.

Berättelsen om Mugabes relation till Sverige utgör en illustration till hur svårt europeiska politiker och opinionsbildare har haft att rätt värdera och analysera maktspelet i Afrika. Av rädsla för att synas hysa en neokolonial attityd har förmenta kännare alltför ofta hållit tillbaka kritiska bedömningar och i stället varit snabba med att utnämna svarta ”hopp för Afrika”. Därefter har vi fått bevittna hur den ena glorian efter den andra har halkat på sned, i takt med att hjältarna efter maktövertagandet har förvandlats till despoter.

När jag för ett par år sedan fick en längre intervju med förre statsministern Ingvar Carlsson menade han att det är lätt att vara efterklok och att Robert Mugabe på 1970-talet utgjorde ett verkligt framtidslöfte. Mugabe hade profilerat sig som en framstående afrikansk frihetskämpe. Han hade straffats hårt av Ian Smiths vita minoritetsregering, som hade utropat självständighet gentemot Storbritannien och bedömdes ha förutsättningar att förvandla Rhodesia till en ny apartheidstat i södra Afrika. Att stödja de svartas frihetskamp blev en självklar plikt för ett land som Sverige.

Zimbabwe intar en prominent ställning när det gäller Sveriges stöd till befrielserörelser och kampen för svart majoritetsstyre i södra Afrika.

Zimbabwe intar en prominent ställning när det gäller Sveriges stöd till befrielserörelser och kampen för svart majoritetsstyre i södra Afrika. Biståndet till studenter i exil och till politiska fångar inleddes redan vid mitten av 1960-talet. De båda befrielserörelserna Zanu och Zapu erhöll omfattande svenskt stöd.  Sveriges bistånd utgjorde 40 procent av Zanus civila budget vid slutet av 1970-talet. Joshua Nkomo, ledare för Zapu har i sina memoarer skrivit att svenska Sida var den mest generösa biståndsorganisationen av alla i västvärlden.

Zanu och Zapu hade klart tribalistiska kännetecken. Zanus främsta maktbas var shonafolket, medan Zapu alltid har haft sitt starkaste stöd bland ndebelefolket i den del av Zimbabwe som heter Matabeleland. De urgamla stammotsättningarna fördes upp till högre politisk nivå under kampen mot britterna och senare mot Ian Smiths minoritetsregering. Även kalla kriget avspeglades i de båda rörelsernas relationer till omvärlden. Zapu fick sovjetiskt stöd medan Zanu förlitade sig mer på Kina, som ville undergräva det sovjetiska inflytandet i Afrika.

Detta fanns med som bakgrund till det svenska engagemanget. Under 1960-talet var svenska socialdemokrater mest inriktade på att stödja befrielsekampen i de portugisiska kolonierna, medan svenska borgerliga partier, särskilt centern och folkpartiet, förordade stöd till framför allt Joshua Nkomos rörelse Zapu. Folkpartiets ungdomsförbund propagerade starkt för ett sådant stöd och ordnade insamlingskampanjer.

Flera unga liberaler som exempelvis Per Ahlmark och Ola Ullsten tog aktiv del i den folkpartistiska kampanjen till stöd för Zapu. 1970 motionerade de båda i riksdagen om att det borde vara självklart att Sverige ökade stödet till Zanu och Zapu, och dessutom till MPLA och FNLA i Angola samt till ANC i Sydafrika som var sovjetiska klienter i Afrika.

Det svenska stödet till Robert Mugabes parti Zanu som sedermera fick tillägget PF – Patriotic Front – bör ses i detta sammanhang. Hela södra Afrika genomgick en total metamorfos. De portugisiska kolonierna Angola och Moçambique och dessutom Guinea-Bissau längre norrut erhöll självständighet vid mitten av 1970-talet. Rhodesia blev Zimbabwe 1980 och i Sydafrika och Namibia trappades motståndet mot det vita styret upp. Sverige och övriga europeiska länder måste ta ställning och planera för sina framtida relationer till ett helsvart Afrika.

Massmördandet var ingen hemlighet, det var känt i hela världen.

Olof Palme var starkt engagerad i detta och när han mördades sörjdes han i stora delar av Afrika, särskilt i södern. Det finns en bok som utgör en samling essäer till minne av Palme där ett drygt tjugotal politiker och politiska tänkare hyllar honom. Essays in Honour of Olof Palme, heter den. Där skriver tunga namn som Willy Brandt, Fidel Castro, Rajiv Gandhi och Julius Nyerere berömmande om sin i förtid bortgångne vän. Boken är utgiven 1988 och Robert Mugabe är också en av skribenterna.

Året därefter, 1989, besökte Ingvar Carlsson Zimbabwe. Besöket är förevigat i ett känt pressfoto där Carlsson och Mugabe vandrar hand i hand, som ett nyförälskat par. Då hade den fruktade Femte brigaden under personligt befäl av Robert Mugabe under flera år bedrivit en mordkampanj i Matabeleland för att krossa Joshua Nkomos maktbas.

Kunskapen om Mugabes våldsregim fanns redan innan Carlsson landade i Harare 1989.

Massmördandet var ingen hemlighet, det var känt i hela världen. Den brittiska tidningen The Observer hade publicerat detaljerade ögonvittnesskildringar av övergreppen. Jan Cedergren på Sida, tidigare chef på biståndskontoret i Zimbabwe tonade ned händelserna och beskrev det som att civilbefolkningen i Matabeleland hade ”kommit i kläm”. Han avrådde från att använda biståndet som ett påtryckningsmedel för att förmå Mugabe att upphöra med massmördandet.

Att som Ingvar Carlsson säga att det är efterklokhet som styr dagens attityd till Robert Mugabe är därför inte sant. Kunskapen om Mugabes våldsregim fanns redan innan Carlsson landade i Harare 1989.  

Det svenska stödet till olika biståndsprojekt i Zimbabwe uppgår totalt sedan 1980 till mångmiljardbelopp. Det pågår fortfarande och Sida hävdar att det rör sig om oantastliga projekt med fokus på mänskliga rättigheter. År 2016 uppgick stödet till 242 miljoner kronor, se http://www.sida.se/Svenska/Har-arbetar-vi/Afrika/Zimbabwe/Vart-arbete-i-Zimbabwe/