Socialdemokraterna har gett upp om arbetarna

Socialdemokraternas första maj-märke i år har devisen ”För hela Sverige”. Men i verkligheten har partiet med tiden kommit att överge sin traditionella bas. Jenny Andersson, professor i idéhistoria som forskat och skrivit om Socialdemokratin i Sverige och Frankrike, berättade i en intervju på ABF häromåret att hon minst fem eller sex gånger i Sverige och utomlands hört höga socialdemokratiska politiker säga: ”vi skiter i arbetarklassen, de kommer ändå att bli fascister.”

Underförstått: att om partiet försökte behålla arbetarklassen skulle det vara nödvändigt att omfamna en invandringskritisk och populistisk politik. Under Stefan Löfvens tid som partiledare och statsminister gjordes det i stället klart att samarbete med SD är helt oacceptabelt. Strategin blev att isolera partiet genom att åstadkomma blocköverskridande samarbeten med gemensamma politiska utspel mot främlingsfientlighet och nationalism för att minimera SD:s inflytande över politiken.

***

Genom Decemberöverenskommelsen och Januariavtalet uppnåddes ett politiskt samförstånd som innebar att SD:s politik aldrig togs på allvar, än mindre diskuterades på annat sätt än att den skulle fördömas. Sverige kastades in i ett kulturkrig som styrdes av känslor, moral och stämpel i pannan för alla som ens andades om att SD kanske hade rätt i vissa frågor. Många tystnade, andra valde att lägga sin röst på SD och Stefan Löfven startade ”Operation Isolera SD” med syfte att stämpla dem som fascister och nazister.

Socialdemokraterna har konsekvent pekat ut SD som fascister.

Chantal Mouffe, som är professor i statsvetenskap vid University of Westminster i London, har granskat hur olika länder svarat på de högerpopulistiska partiernas frammarsch. Hon har pekat ut Sverige, Frankrike och Österrike som tydliga exempel på hur illa det går när politiken genom konsensus isolerar ett parti och inte för demokratiska samtal med det om dess politik. I dessa tre länder har de högerpopulistiska partierna blivit oerhört starka. 

Socialdemokraterna har konsekvent pekat ut SD som fascister. På DN Debatt 2014 skrev Stefan Löfven exempelvis: ”Jag kommer aldrig agera på ett sätt som ger makten över landets utveckling till ett nyfascistiskt enfrågeparti som vare sig respekterar människors olikheter eller Sveriges demokratiska institutioner”. Uttalandet är ett bra exempel som sammanfattar Stefan Löfvens syn på SD.

Det fanns dock kritiker inom arbetarrörelsen. LO:s dåvarande ordförande Karl-Petter Thorwaldsson kritiserade Stefan Löfven och partiet och hävdade att LO-förbundens 1,5 miljoner medlemmar¨ glömts bort i politiken. ”De senaste årens politik har nästan enbart inriktats på att tillfredsställa en ganska välmående medelklass. Regeringens senaste budget var absolut inget undantag”, sa han exempelvis i en DN-intervju 2013.

Förklaringen, enligt Thorwaldsson, var att de politiska partierna blivit helt fixerade vid mittenväljarna: ”Hela den politiska debatten om vilka som måste vinnas har handlat om en välmående medelklass, säger han. Fackföreningens viktigaste frågor om allt från visstidsanställningar och delade turer var ingenting som medelklassen hade något intresse av.”

Thorwaldsson har även riktat kritik mot det ensidiga fokuset på SD:s politiska rötter: “Vi har alldeles för länge pratat om Sverigedemokraternas rötter i nazismen. Det lyssnar inte våra medlemmar på”, sa han till SVT 2019. 

Decemberöverenskommelsen och Januariavtalet sågs givetvis av S-sympatisörer som en enorm framgång för Stefan Löfven, framförallt för att han lyckades splittra Alliansen. Men mullret inom socialdemokratin fanns där samtidigt. Med Januariavtalet blev det tydligt att Stefan Löfven var beredd att tumma partiets ideologiska grund för att ha makten och behålla den. Chefen för Aftonbladets ledarsida Anders Lindberg konstaterade; ”Hur är det möjligt att en socialdemokratiskt ledd regering ger sig på arbetsrätten? Svaret är så klart Jimmie Åkesson.”

***

När medlemmarna på avdelningsklubben Råjärn på SSAB i Luleå strax före jul 2021 valde SD-politikern Ulf Karlström till avdelningsordförande tog det bara några veckor innan IF Metall centralt ogillade beslutet och avsatte honom. Martin Gunnarsson, förbundssekreterare på IF Metall, menade att beslutet var befogat för att SD och IF Metall har grundvärderingar som inte är kompatibla. Dessutom framhöll han att ett uppdrag i IF Metall sträcker sig längre än arbetsplatsen.

Det beskrevs som ett demokratiskt haveri att IF Metalls förbundsledning avsatte en av medlemmarna vald ordförande. Men det var inte första gången det hände. Transport är det förbund som varit hårdast i sin bedömning av SD-sympatisörer inom fackföreningen. De har uteslutit flera medlemmar på denna grundval medan andra förbund inom LO har accepterat personer med fel partibok som medlemmar, men sagt bestämt nej till att ha SD-sympatisörer på förtroendeposter.

De med fel partisympatier får inte göra sig gällande vare sig politiskt eller i fackliga frågor.

LO:s dilemma är att de vill ha många medlemmar och gärna tar emot deras medlemsavgifter, men de med fel partisympatier får inte göra sig gällande vare sig politiskt eller i fackliga frågor. SD är näst största parti inom LO-kollektivet och i många frågor står de närmare S än de borgerliga partierna.

Det var LO som 1889 bildade Socialdemokraterna, eftersom de ansåg att politiken tog för mycket plats från de fackliga frågorna. Banden mellan de båda organisationerna har alltid varit starka. Och så länge kollektivanslutningen fanns var partiet helt beroende av LO. Kollektivanslutningens avskaffande 1991 innebar ett ras i medlemsantalet och betydligt mindre inkomster. Bristen på pengar har i sin tur inneburit att regering och riksdag successivt har ökat bidragen till de partier som sitter i riksdagen. 

En direkt konsekvens av skattefinansierade partibidrag blev att medlemsrekryteringen förlorade sin betydelse för de politiska partierna. Därmed var arbetarklassen inte längre en nödvändighet för Socialdemokraterna, som i stället kunde fokusera på att vinna storstädernas medelklass- och invandrarväljare. I valet 2022 röstade för första gången någonsin lika många medelklassväljare som arbetare på Socialdemokraterna. Samtidigt fortsatte SD att växa i tidigare starka S-fästen runt om i landet.

Socialdemokraterna har blivit ett storstadsparti uppbyggt kring den välbärgade medelklassen och på väljare med invandrarbakgrund.  Som sagt: konstaterandet ”vi skiter i arbetarklassen, de kommer ändå att bli fascister” passar som hand i handske för Socialdemokraternas nya väljarstrategi – åtminstone betydligt bättre än det grundlösa ”För hela Sverige”.