Samhälle Krönika
Socialdemokraterna gör sig omöjliga att lita på
Sveriges två stora partier har båda tvingats försöka återupprätta sin trovärdighet i viktiga frågor, men har valt fundamentalt olika vägar. Moderaterna har varit öppna med begångna misstag, medan Socialdemokraterna låtsas som ingenting och skyller ifrån sig. Smedjans krönikör Fredrik Johansson ställer sig frågan om vad som krävs för att bli ett parti som väljarna litar på.
Ett problem för Moderaterna sedan mitten av 2010-talet har varit att väljargrupper som i grunden sympatiserar med partiet vänt sig ifrån det. 70 procent av de väljare som 2018 övergav Moderaterna för Sverigedemokraterna ville exempelvis se Ulf Kristersson som statsminister.
I partiets utvärdering av valet 2018 (för transparens ska sägas att jag arbetade som chefstjänsteman på Moderaterna 2017–2019) konstateras att ”i valet 2018 var många väljare osäkra på vad Moderaterna stod för, dels på grund av regeringsfrågan, dels på grund av frågor om det gick att lita på partiets politikomläggning i till exempel migrationsfrågan”.
”Högern – att lita på” var under lång tid en så etablerad föreställning att man till och med satte det på valaffischer. Oavsett vad man tyckte om Högerpartiet och senare Moderaterna så visste man var man hade partiet. I början av 2010-talet kom denna bild att förändras och inte minst under mandatperioden 2014–2018 blev det en ständigt återkommande fråga.
Den migrationsuppgörelse som slöts med Miljöpartiet 2011 kom att definiera Alliansens migrationspolitik, men också över tid bilden av att Moderaternas position, var i hög grad taktiskt betingad. När föreställningen att ”största block” skulle bilda regering 2014 avtalsfästes i Decemberöverenskommelsen kopplades migrationsfrågan formellt också in i regeringsfrågan. Det politiska målet definierades inte främst som eget inflytande, utan som att andras (Sverigedemokraternas) inflytande skulle begränsas. Kombinerat med migrationsfrågans ökade betydelse för väljarna blev situationen utomordentligt potent.
Regeringsfrågan och migrationen samvarierade som tydligast när regeringen senvåren 2018 lade fram den så kallade gymnasielagen. Moderaterna röstade emot (i linje med tydligt deklarerade uppfattningar och med den egna väljaropinionen), samtidigt som Centerpartiet röstade för. Effekten blev att Moderaterna tappade i opinionen och att Centerpartiet steg. I efterhand var det sannolikt avgörande för valutgången. Frågan om huruvida det gick att lita på Moderaterna vidgades till att handla om huruvida det gick att lita på det potentiella regeringsunderlaget.
Förtroenden tar lång tid att bygga upp och att återvinna ett tappat förtroende tar ännu längre tid.
Förtroenden tar lång tid att bygga upp och att återvinna ett tappat förtroende tar ännu längre tid. Det byggs ju dessutom sällan genom löften och ord, utan genom handling. Den som aldrig diskar kommer inte att komma undan med upprepade löften om att göra det. Utan kan möjligen se en förändring när han diskat fem-tio gånger. Men ånger spelar också roll. Att erkänna sitt fel. Det räcker inte, men det är ofta en förutsättning.
Är politiken annorlunda? Det är svårt att hitta ett rimligt argument för att så vore fallet. Samtidigt kan man jämföra hur Sveriges två stora partier väljer att förhålla sig till denna fråga. Moderata företrädare har vid en rad tillfällen öppet sagt att partiet borde lagt om migrationspolitiken tidigare och att Decemberöverenskomelsen var ett misstag. Man visar ånger.
Socialdemokraterna berömmer sig däremot för att ha lagt om den tidigare alliansregeringens ansvarslösa politik. Det hela sker med en närmast skamlös relation till vad man själv tidigare gjort och sagt.
Stefan Löfven gick på två månader från att hålla tal på Medborgarplatsen där han meddelade att hans Europa inte byggde några gränser, till att genomföra en panikartad omläggning av Sveriges migrationspolitik. Ett år tidigare hade han fördömt Fredrik Reinfeldts ”öppna era hjärtan”-tal för att vara för migrationskritiskt. I dag säger han att han lade om Alliansens politik.
Expressens politiska redaktör Anna Dahlberg skriver i en söndagskrönika om hur ledande socialdemokratiska politiker – hon riktar särskilt in sig på justitieminister Morgan Johansson och socialminister Lena Hallengren – systematiskt skyller ifrån sig. Det är alltid någon annans fel:
”Justitieminister Morgan Johansson har vid det här laget intagit nästan varenda politisk ståndpunkt som är möjlig. Ändå har han alltid haft rätt. (…) Men glöm inte att allt var Moderaternas fel.”
Den viktiga frågan är egentligen inte om detta är ett vårdslöst förhållningssätt till sanningen. Det är det. Eller om det skadar förtroendet för politiken. Det gör det.
Den intressanta frågan är om det kortsiktigt skadar Morgan Johansson och Socialdemokraterna. Vilken roll spelar erkännanden av misstag – eller till och med ånger – i politiken? Är det början på en mödosam resa tillbaka till förtroende, eller befäster ånger bara en bild av egna misstag och svikna förtroenden? Lönar det sig att helt enkelt bara blåneka?
Fungerar det att säga: ”Jag har alltid diskat. Och om jag inte har diskat på sex år så beror det på att Moderaterna har hindrat mig. Det var dessutom jag som diskade efter Moderaterna!”?
Till skillnad från Högern så räknar ingen med att behöva lita på Morgan Johansson.
En teori är ju att det faktiskt fungerar. Att väljarna – de i sammanhanget relevanta väljarna – föredrar skamlöshet framför ånger. Att erkännande av misstag är en bekräftelse på att man begår misstag, snarare än en avsikt att inte begå fler misstag. De som röstar på Morgan Johansson gör det för att de struntar i – eller till och med värdesätter – hans opportunism. Till skillnad från Högern så räknar ingen med att behöva lita på Morgan Johansson.
Det som talar emot är den långsiktiga uttunningen av de Socialdemokratiska opinionsstödet. Att väljarna vet det. Att sanning spelar roll. Och att media faktiskt skriver om det.