Socialdemokraterna bluffar om balansen på arbetsmarknaden

Bläcket hade knappt hunnit torka när arbetsmarknadsminister Eva Nordmark (S) hävdade att LAS-utredningen inte höll måttet. Utredaren, den rutinerade domaren, utredaren och arbetsrättsjuristen Gudmund Toijer, hade missförstått utredningsdirektiven, lät Nordmark meddela Dagens Nyheter redan innan Toijer ens hunnit presentera sin utredning En moderniserad arbetsrätt (SOU 2020:30).

”Jag kan konstatera att den inte lever upp till kravet på att balans mellan parterna ska upprätthållas”, sa Nordmark. ”För mig är det viktigt att det levs upp till de direktiv vi var överens om.”

Under kvällen stämde statsminister Stefan Löfven in. ”Vi har bett om en utredning, där står både om turordning, balans mellan parterna och att vi inte ska ha godtyckliga uppsägningar. Sedan får en utredare ett uppdrag och lägger sitt förslag, och nu konstaterar vi, att balansen mellan parterna har man inte lyckats upprätthålla.”

Som Toijer konstaterade måste man ”tro att direktivförfattarna menar att man uppnår en balans” genom att följa direktivet.

Toijer själv bedömer att han har följt direktiven. Balansen har uppnåtts genom att gå igenom de fyra områden som utredningsdirektivet och januariavtalet specificerar och följa den riktning som stakas ut. Som Toijer konstaterade måste man ”tro att direktivförfattarna menar att man uppnår en balans” genom att följa direktivet. Som han konstaterade kan en utredare inte heller uppnå balans på något annat sätt: ”Det är de verktyg jag har fått för att skapa en balans.” Men vad säger direktiven och januariavtalet egentligen om balansen mellan parterna?

Januariavtalets tjugonde punkt inleds med meningen: ”Arbetsrätten moderniseras och anpassas efter dagens arbetsmarknad samtidigt som en grundläggande balans mellan arbetsmarknadens parter upprätthålls.” Det är en mening med många möjliga tolkningar. Vad innebär det att arbetsrätten ”moderniseras”? Hur ska man förstå ”dagens arbetsmarknad”? Och vad är egentligen en ”grundläggande balans”?

Portalparagrafer innehåller sällan det konkreta innehållet i en lag, ett avtal eller ett manifest. Däremot slår den fast en övergripande målsättning: i det här fallet ska det till förändringar, arbetsrätten ska bli modernare, samtidigt som den grundläggande strukturen på arbetsmarknaden inte ska rivas upp.

Efter portalparagrafen följer en punktlista med fyra områden som ska utredas och genomföras.

• • Lagen om anställningsskydd ska ändras genom tydligt utökade undantag från turordningsreglerna.
  • Utredningen som får i uppdrag att utarbeta denna lagändring ska vidare lägga förslag som, särskilt för mindre företag, innebär lägre kostnader vid uppsägningar, samtidigt som rättssäkerhet och skydd mot godtycke upprätthålls.
  • Utredningen ska föreslå hur arbetsgivarens ansvar för kompetensutveckling och den anställdes omställningsförmåga stärks.
  • Utredningen ska också arbeta med förslag som skapar en bättre balans i anställningsskydden för personal med olika anställningsvillkor.

Det är uppenbart att den som skrivit under januariavtalet har tänkt sig att de här fyra punkterna är förenliga med portalparagrafen.

Redan i januariavtalet står alltså tydliga förändringar arbetsrätten. Utredningen ska sänka kostnaderna för uppsägningar, särskilt för mindre företag, och innehålla tydligt utökade undantag från turordningsreglerna. Den ska i gengäld stärka arbetsgivarens ansvar för kompetensutveckling och en bättre balans i anställningsskyddet mellan personer med olika anställningsvillkor. Utredningen ska också särskilt beakta små företags behov av flexibilitet.

Det är alltså uppenbart att den som skrivit under januariavtalet har tänkt sig att de här fyra punkterna är förenliga med portalparagrafen.

Arbetsrätten är dock komplex och punktlistan i januariavtalet är inte så utförlig. Tolkningen av den har därför förhandlats ett varv till, när de fyra partierna tillsammans har skrivit utredningsdirektiv och valt utredare.

Utredningsdirektiven säger att den grundläggande balansen ska upprätthållas genom en ”ökad flexibilitet för arbetsgivaren när det gäller personalstyrkans sammansättning, samtidigt som arbetsgivarens ansvar för de anställdas kompetensutveckling och omställningsförmåga stärks”. I direktivens inledning beskrivs också mer utförligt vad som menas med en ”grundläggande balans”:

Arbetsmarknadens parters autonomi och självständighet är en förutsättning för att parterna fortsatt ska kunna ta ett stort ansvar för regleringen på arbetsmarknaden i syfte att skapa flexibla lösningar som är anpassade för olika branscher. Utredarens förslag bör därför samlat innebära att en grundläggande balans mellan arbetsmarknadens parter upprätthålls.

Kollektivavtalslösningar mellan arbetsmarknadens parter och en fortsatt hög anslutningsgrad, både bland arbetsgivare och arbetstagare, bör fortsatt eftersträvas. Det är också viktigt att arbetsmarknadens parter har möjlighet att bygga vidare på de kollektivavtalslösningar som redan finns på central och lokal nivå. Utredaren ska ha den svenska arbetsmarknadsmodellen som utgångspunkt för sina överväganden och förslag.

Den grundläggande balansen ligger alltså i att arbetsmarknaden fortsatt ska bygga på kollektivavtalslösningar och hög anslutningsgrad både bland arbetsgivare och arbetstagare, samt att de kollektivavtal som finns kan utvecklas snarare än rivas upp. Inget i Toijers utredning utmanar detta.

Närmare till hands ligger tolkningen att det här är en planerad strategi.

Utredningen skulle förändra anställningsskyddet, bitvis stärka arbetsgivarnas position och bitvis arbetstagarnas. Sammantaget är det mer arbetsgivartillvänt än facktillvänt, men det innebär inget brott med den svenska arbetsmarknadsmodellen utan ligger helt i linje med hur utredningsdirektiven beskriver den grundläggande balansen.

Så hur får Nordmark och Löfven det till att direktiven inte har följts?

En möjlighet är att de inte har förstått direktiven de gått med på. Det är både osmickrande och osannolikt att tänka sig att Socialdemokraternas tjänstemän inte förstått innebörden av utredningsdirektiven.

Närmare till hands ligger tolkningen att det här är en planerad strategi. Genom att töja ut tolkningen av portalparagrafen långt bortom det rimliga, och långt bortom vad utredningsdirektiven ger täckning för, försöker de ge sig själva utrymme att backa ut ur rummet, förhala frågan och kanske inte behöva genomföra någon reformering av arbetsrätten alls.

Om det är planen är den mycket riskabel. Om inte arbetsmarknadens parter kommer fram till en överenskommelse står det skarpt i januariavtalet att utredningens förslag ska genomföras. Backar Socialdemokraterna från det här riskerar de inte bara januariavtalets överlevnad, utan att bränna sin trovärdighet som samarbetspartner för mycket lång tid framöver.