Samhälle Krönika
Socialdemokraterna älskar makten – men inte ansvaret
Regeringens försök att undanhålla information från Coronakommissionen passar in i ett mönster som blivit tydligt under pandemin. Sverige håller på att få en politisk kultur präglad av bristande vilja att ta ansvar för fattade beslut, skriver Alice Teodorescu Måwe.
I april 2020 rekommenderade Riksarkivet statens samtliga myndigheter att: ”bevara handlingar som innehåller uppgifter om Corona eller som på olika sätt belyser hur Corona-pandemin påverkar verksamheten. /…/ Ta tillvara handlingar som i normalfallet inte blir allmänna handlingar, men som i detta läge kan ge information om krisen. Det kan t.ex. handla om intern kommunikation såsom e-postkorrespondens, minnesanteckningar och information till anställda”. Detta för att öka möjligheten att dra lärdomar av skeendet i efterhand.
Den insiktsfulla rekommendationen säger något väsentligt om Sverige. Det gör dessvärre också mycket annat, mindre smickrande, som avslöjats under de två år som passerat:
- Redan i slutet av februari 2020, när coronapandemin var i sin linda, kunde DN avslöja att Socialstyrelsen hade beslutat sig för att hemlighålla hur stor kapacitet den svenska vården hade för att isolera de som hade smittats med det nya viruset. När DN begärde ut den nationella statistiken över isoleringskapaciteten och antalet intensivvårdsplatser i isolering meddelade Taha Alexandersson, ställföreträdande krisberedskapschef vid Socialstyrelsen, att uppgifterna omfattades av sekretess: ”Jag förstår att det finns ett allmänintresse för siffrorna, men någonstans är det så att vi måste hitta en balans över vad vi kommunicerar ut. Å ena sidan är det jätteintressant information, men samtidigt innebär det också en blottläggning av sårbarheter som kan försvåra en hantering av situationen.”
Läs också:
- I maj 2020 framkom att åtta av nio kommuner i Sörmland uppgett att de saknade kännedom om antalet smittade inom äldreomsorgen, trots att IVO hade pekat ut äldreomsorgen i Sörmland som den värst drabbade i landet. Eskilstuna-Kuriren kunde i en granskning senare visa att de berörda kommunerna medvetet undanhållit informationen samt utarbetat en strategi tillsammans med regionen för att förhindra medias granskning och allmänhetens insyn .
- SVT avslöjade några veckor senare hur Arbetsmiljöverket dels anpassat sig efter påtryckningar från kommunernas arbetsgivarorganisation SKR genom att backa från ett hårt krav på både visir och munskydd vid allt patientnära arbete, dels raderat ett mejl där chefsjuristen argumenterat för att det hårda kravet skulle släppas för att ”inte få en situation där olika myndigheter ställs mot varandra, samhällets budskap uppfattas som motsägelsefullt och vi får en svår debatt att hantera”.
- I juni samma år blev det sedan känt att Folkhälsomyndigheten den 17 mars 2020, det vill säga i samma veva som samhällspridningen av viruset tog fart, beslutat att frångå de egna rutinerna och börja hemlighålla minnesanteckningar från centrala möten med landets smittskyddsläkare.
Sammanställningen, som kan göras längre, kröns två år in i pandeminhanterigen av Dagens Medicins och SvD:s ledarskribent Peter Wennblads granskningar av regeringens försök att mörklägga relevanta uppgifter som Coronakommissionen behöver få ta del av för sitt arbete.
En kultur som frodas i det vakuum som uppstår när kopplingen mellan makt, ansvar och konsekvenser allt mer suddas ut.
Man kan ju undra vad regeringen och myndigheterna med sådan emfas försöker undanhålla medborgarna detta valår, vad som är så graverande att alternativet – att mörklägga och ljuga – framstår som det mindre allvarliga av de två? Är det insikten om den anorektiska välfärden, trots det skyhöga skattetrycket? Att idén om flockimmunitet visst var den svenska strategin, trots det idoga förnekandet? Att det inte fanns någon strategi, över huvud taget?
Är ovanstående en oundviklig slump, fumlighet i en prövande och krisartad tid? Eller är det kanske så, som ordspråket lyder, att ”en gång ingen gång, två gånger en vana, tre gånger en tradition”? I så fall har vi att göra med en kultur som frodas i det vakuum som uppstår när kopplingen mellan makt, ansvar och konsekvenser allt mer suddas ut. Med andra ord det som återstår när intentioner, ord och värdegrunder blivit viktigare än utfall, handlingar och plikten att göra rätt även när det kostar på.
***
Det finns några slutsatser att dra av de många avslöjanden som gjorts under de gångna två åren, slutsatser som dessutom går igen från andra kriser:
För det första vore det mot bakgrund av allt som framkommit mycket förvånande, ja rentav oroväckande, om regeringens och ansvariga myndigheters smusslande och mörkläggande inte skulle ha inverkat menligt på människors tillit till det offentliga och till politiken. De uppgifter som har framkommit hör inte hemma i en välfungerande demokrati där transparens och rättssäkerhet utgör kärnvärden. Den rättmätiga upprördheten blir därmed ett tecken på att människors demokratiska impulser är intakta, vilket i grunden är ett sundhetstecken.
Post-corona och Transportstyrelseskandalen framstår det således som än mer angeläget att återskapa den nödvändiga balansen mellan makt och ansvar dels genom ett utökat straffansvar för tjänstefel (tjänstemannaansvar), dels genom ett tydliggörande av rådande ansvarsfördelning mellan tjänstemän och politiker och mellan tjänstemän. Det senare har länge förtjänstfullt drivits av den moderata riksdagsledamoten Ida Drougge.
För det andra påminns vi återigen om vikten av fria, oberoende medier som inte lierar sig med makten eller som ser som sitt primära uppdrag att agera megafon åt deras budskap. Det vill säga medier som ställer följdfrågor, som inte nöjer sig med tillrättalagda talepunkter, som alltid söker efter de svar som uteblir. Den följsamheten som många journalister gett uttryck för, på presskonferenser och i nyhetsbevakningen, under pandemin bör i detta ljus ifrågasättas och analyseras.
För det tredje bör formerna för arbetet inom ramen för kommissioner, som coronakommissionen, utredas och struktureras. Det är, som Nils Höglund nyligen skrev på Twitter, orimligt att en framtida kommission ska behöva förlita sig på visselblåsare för att kunna utföra sitt arbete. ”Kommission är extraordinärt och så viktigt att det ej ska finnas utrymme för vilseledande”, konstaterar Höglund, och lyfter bland annat möjlighet att hålla förhör under straffansvar.
Möjligheten till ansvarsutkrävande är något av det mest grundläggande i en välfungerande demokrati. Det är detta fundament som sätts ur spel när relevant information mörkläggs eller raderas, när rutiner som syftar till att säkerställa mediernas och medborgarnas insyn kringgås i syfte att rädda ansiktet på de som sitter vid makten. Att så kunnat ske, under Socialdemokraternas vakt samtidigt som de utmålat oppositionen som ett hot mot demokratin, är skandalöst.
Sverige behöver en ny ordning där beslut får konsekvenser och där den som gillar makt också måste lära sig att gilla ansvar. Det gäller även för Socialdemokraterna
Vill du ha Alice Teodorescu Måwes texter direkt i din inkorg? Prenumerera på Smedjan nedan!